När jag sitter på moppen med Pennebakers solskenspop i hörlurarna och passerar Trehörningens spegelblanka vattenyta på väg till jobbet känns som att jag lever i en önskedröm. Efter sju år i Default City känns det som att bitarna äntligen hamnat på rätt plats. Det känns som att jag får ny energi och äntligen kan ta itu med saker som legat och skavt under huden hela tiden.
Och det bästa av allt är att det inte är på låtsas, utan på riktigt. Livet är riktigt vackert nu. Om en vecka blir jag trettiosju och äntligen känner jag mig vuxen.