Jag har liksom bestämt mig. Att jag när jag byter jobb om ett par veckor jag också ska byta liv. Slut på onödig förbrukning av fossila bränslen. Slut på onödiga bilresor. Dessutom slut på rökning och dåliga kostvanor. Hej då stress. Hej harmoni.
Jag har också liksom bestämt mig för att köpa en elmoped för att transportera mig själv på. Den är ganska dyr, men hållbar. Försäkringsbolagens offerter är ett hån (jag är en farbror som vill leva hållbart, inte en femtonåring som vill leka Blixt Gordon). Men värst av allt är min partner direkt avvisande och negativ till mina tankar.
Hon liksom många andra säger: Cykla då! Det är gratis och det behöver du.
Visst. Men ingen av dem tänker på att jag inte vill stånka mig fram på cykel när jag har måste-tider att passa. Till dagis. Från dagis. Ingen av dem vet eller bryr sig om att jag behöver vara rörlig i mitt nya arbete, men att jag inte vill vara beroende av en bil för att ta mig till olika möten och uppgifter. Att jag vill visa för mig själv och omvärlden hur mycket onödiga bilresor vi gör.
Ta cykeln, eller fortsätt åka bil är min närmaste omgivnings uppfattning. Vilket också betyder ”gör som alla andra”.
De har fel. Det är bara jag som vet vad jag behöver. Men konsensusnarkomanen i mig vill fatta beslutet utan onödiga intressekonflikter. Goddamn, att det ska vara så svårt att göra det rätta.