Tanken var att vi skulle strypa tillgången på julklappar i år. Vi har nämligen dränkt våra barn i paket tidigare år. Inte nödvändigtvis dyra klappar, men många. Liten familj, många klappar. Får se om det lyckats i år. Återkommer med svaret när jag vet. Vi måste slå in klapparna först.
Dock kämpar jag med en inre konflikt här. Mitt intellekt säger mig att jag behöver lära mina barn att konsumtion inte leder till lycka. Även mig själv. Men samtidigt vill jag skämma bort mina barn. Jag vill att de ska ha tillgång till de nödvändiga saker de vill ha. Att deras liv ska vara en mångfald av upplevelser. Även nöjen. Det lutherska tänkandet att det ska vara vadmal och kottdjur är inte riktigt min melodi. Framför allt drabbas jag den här tiden på året av den stora sentimentala tanken om att min stackars barn som får försaka många av julens smakupplevelser förtjänar lite extra klappar.
Jag är en bortskämmare. Mina barn ska få lika många prylar som de får kärlek. Men, inga onödiga krimskramsprylar.