Jag kan inte bestämma mig för vilket som är tristast:
1. Spelet som står still
X. Den stiffa publiken
2. Åke Ungers pseudo-rapporter från bakom den svenska bänken
Är det inte fantastiskt förresten? När Stockholms lag spelar fotboll svänger det hejdlöst på läktarna. När landslaget spelar är det bara fyra saker som händer (Svääääärje klapp-klapp-klapp, Andra sidan är ni klara – jajamensan fattas bara, Alla vi som älskar Sverige klappar nu – klapp-klapp och vågen). Kan vi inte låta Bajens fans få EU-stödpengar för att leda ett projekt om läktarkultur? Camp Swedens satsningar på bortamatcherna verkar inte påverka publiken på Råsunda.
Kanske borde fotbollsförbundet bussa in färre trötta gubbar från länsförbunden till hemmamatcherna?