Även tredje matchen slutar med seger. Hanna spelar inte särskilt mycket eftersom hon får en känning av lågt blodsocker några minuter in i första halvlek och sedan återhämtar sig större delen av matchen. Sen jag slutat som tränare njuter jag av att få tid och ro att titta på Hanna när hon spelar. Som pappa är jag ännu stoltare än som tränare. Nu är Hanna mitt barn igen, och inte en spelare.
Och Hanna gör mig stolt. Oerhört stolt.
