Kategori: Predikan

Förlorad och återfunnen (fjortonde söndagen efter trefaldighet)
Mosjö kyrka
1 september 2024

 Efesierbrevet kapitel 4, vers 1-6

Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten:
en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

Johannesevangeliet kapitel 17, vers 9-11

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.

Predikan

“I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.”

Orden är poeten Göran Sonnevis. Här sitter vi i en kyrka. Vi kommer från olika håll. Vi har vandrat på olika vägar för att komma hit. Vi har levt våra liv på olika sätt. Olika länge. Vi har olika erfarenheter. Precis som alla människor som gjort det vi gör nu, före oss. I hundratals år. Generation efter generation. Precis som de som ska komma efter oss.  Men, nu sitter just vi här. Tillsammans. 

Och Jesus ber för oss.

Just idag har ganska många andra – lika olika – människor också suttit på det här sättet, i andra kyrkor. Eller möteslokaler, kapell, bönehus och andra platser. På landet, i städer. I Sverige och i hela världen. 

Jesus ber för oss alla.

Många olikheter finns i det som kallas den kristna traditionen. Stammen är en, grenarna är många. Men alla sträcker sig mot ljuset. 

Och eftersom jag nu började likna vår tradition vid ett träd så tänker jag att det är bra att påminna sig om att träd växer bäst tillsammans med andra träd. Precis som fiskar överlever i stim och får i flock. Och människor. Ensamma människor, fiskar, får och ensamma träd är väldigt utsatta. Så om jag ser mig omkring i skogen ser jag andra träd. Eftersom Skapelsens skog är en urskog, där mångfalden ständigt förnyas. Här finns andra träd i form av det vi kallar religioner och livsåskådningar. Där människor samlas, öppna för det som inte kan förklaras och förstås fullt ut. Att vi har mer gemensamt än vi tror visar alla de kvinnor som visat broderier med fina budskap på Sollidens kursgård den här sommaren. Stark vittnesbörd i form av handarbete. Böner om fred och frid.

Jag tror att Jesus ber för oss alla.

Det finns enhet i att vi tror. Det finns enhet i att vi erfar Gud, om än på olika sätt. När Guds ljus, det där ljuset som våra grenar sträcker sig upp mot, när det ljuset bryts i ett prisma, som i vattendroppar i himlen, då uppstår regnbågen. Ett och samma ljus delas upp i många olika färger. Men i en enhet. Den där regnbågen som tecken på Guds förbund med Skapelsen.

Vi får tro att den säger till oss: Var inte rädd. Jag älskar dig. Jag överger dig inte.

Ingen nationalism har någonsin uttalat de orden. Ingen ideologi har någonsin kravlöst omslutit människan i sin kärlek. Ingen affärsidé heller.

Men det gör Jesus. Han som är huvudet för kroppen. Han som leder kyrkan. Dagens evangelietext kommer från det långa avskedstalet till lärjungarna i Johannesevangeliet. I det sjuttonde kapitlet avslutas det långa talet när Jesus ber förbön för människorna. Han ber sin helige fader att bevara oss i sitt namn, så att vi blir ett, liksom han själv är ett med fadern. 

Han som tidigare – så vackert, klart och tydligt – visar att ödmjukhet, kärlek och tjänande är vägen. Han som börjat sitt avsked med att tvätta lärjungarnas fötter och sedan ber dem att älska varandra som han älskar dem. 

Han som ber för oss.

Kan vi leva värdigt i kallelsen och följa Jesus – ödmjuka och milda, som Paulus uppmanar oss? Kan vi visa varandra kärlek och tålamod? Kan vi med friden som band bevara den andliga enheten, alltså en enda kropp och en enda ande Jag är övertygad om att vi kan det. Men vi behöver vara varsamma. Jesus leder, vi följer. Hans enhet kräver inga invasionskrig. Jesus skickar varken drönare eller glidbomber till barnen. Han ber oss inte att bygga murar mot DOM ANDRA.

Så… den människa som gör anspråk på att leda oss med just SIN tolkning, SIN sanning och bestämt hävdar att det finns EN sann väg, EN kristen värdegrund och är beredd att hetsa oss mot varandra….och till och med leda oss i krig mot dom andra…  den tar på sig ett närmast gudomligt ansvar. Den människan riskerar att ställa sig i vägen för Jesus. 

Vi är på vandring. En brokig skara människor. Vi försöker alla att hitta hem. Vi har kallats hit. Vi har erbjudits dopet och måltiden vi ska få dela idag. Av honom som steg ned. Ned hit, till oss syndare, till de plågade och till de dömda. Därför ska vi alla – sargade, döende och alla de dömda säga tillsammans med alla heliga och saliga: Jesus är herre!

Eller så kan vi använda Göran Sonnevis ord:

“I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.”

Allt hör ihop, vi hör ihop.
Allt och alla är olika, men ändå en och samma.
Jesus kallar oss att släppa in varandra.
I hans enhet hjälper vi inte bara de människor som kallar sig kristna.
I hans enhet hjälper vi andra människor för att vi kallar oss kristna.

Jesus visar vägen. I varma blickar som delas.
I bröd och vin som delas. 

Förlorad och återfunnen (tredje söndagen efter trefaldighet)
Edsbergs kyrka
13 augusti 2024

 

Lukasevangeliet kapitel 18, vers 9-14

Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse:

”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’

Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’

Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Predikan

Två män går upp till templet. Det är knappast upp till mig att döma någon av dem. Jag har gjort som båda. Jag har tänkt som båda. Båda finns i mig.

Jag stannar upp i den avslutande meningen. Så att jag inte upphöjer mig och dömer den man som kallas farisén. För det hade varit lätt att göra det. Och då hade jag gjort som han. Och kanske är jag en av dem som Jesus vänder sig till med liknelsen. En av dem som nämns i textens första mening: Några som litade på att de själva var rättfärdiga.

Gud blir människa och kommer till oss med många liknelser. För oss att tolka. Att försöka förstå, det är bra för oss tror jag. Det kan tvinga oss att samtala. Att vrida och vända på betydelser tillsammans. Det kan hjälpa oss att bli ödmjuka kanske? När vi inser att vi står tillsammans som små människor inför det stora mysteriet.

Finns det plats för ödmjukhet i vår tid? När jag läser vad olika makthavare och influerare skriver i sociala medier så undrar jag. När jag lyssnar på sommarpratarna så undrar jag. Men alla de människor jag mött under sommaren som hellre ställt frågor och undrat hur det är, än högt och tydligt berättar hur det är… de visar något annat. 

Ödmjukheten är viktig mellan oss människor. Ödmjukheten är viktig för oss människor i relation till djuren, naturen – ja hela Skapelsen och till Skaparen. Till Gud. Det är inte genom att bekämpa varandra som vi blir rättfärdigade. Rättfärdiggörelsen är Guds verk. Och jag tror på den gud som säger oss:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Jag tror på Jesus Kristus – ger oss så många liknelser och genom hela sin gärning visar att:

Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska andra.

Jag tror på den Ande milt manar mig att göra något ödmjukt.

Två män gick upp till templet. De kan föra oss samman. Vi som alltid är omslutna. Alltid burna. Det är något att ödmjukt slå händerna för bröstet och vara tacksam inför. Ingen av oss behöver kämpa för att bli oberoende. Vi är ömsesidigt beroende av Gud och varandra. Så jag ber.

Gud, var nådig mot oss. Vi är bara människor. Tack för att din son avlastar oss och befriar oss. Stärk vår tro, kom med ditt hopp och låt din kärlek strömma genom oss.

Amen.

Förlorad och återfunnen (tredje söndagen efter trefaldighet)
S:t Nicolai kyrka
16 juni 2024

 

En inspelad version går att lyssna på i spelaren här ovanför. Den kan skilja sig från det talade ordet från söndagens gudstjänst. Predikan utgår från Psaltaren psalm 119, vers 170-176 och Lukansevangeliet 15:1-7 samt Håkan Hellströms sång ”Du är snart där”.

Predikan:

Jag är 53 år gammal men måste med jämna mellanrum titta på gulliga filmklipp med djur på YouTube. I veckan tittade jag på får. En berättelse blev kvar. Den om det ensamma fåret Fiona. Som gått bort sig på en avlägsen ö utanför Skottland. Fiona hade på något sätt hamnat på en strandremsa, nedanför en brant klippa och upptäcktes av ett par människor som paddlade kajak. De slog larm, men när de paddlade förbi ett år senare var Fiona kvar. Det fanns uppenbarligen tillräckligt med vegetation för henne att överleva på. Och det saknades rovdjur på den lilla ön. Men den som borde leta efter henne gjorde det inte. Så det som på ytan kunde ha varit ett paradis för Fiona – att utan konkurrens få äta sig mätt på en privat strand utan att vara hotad – det blev det rakt motsatta, en ensam mardröm. Den borttappades verklighet. Människorna i kajakerna beskrev att hon närmast skrek efter dem, efter sällskap, efter hjälp. Så de gav inte upp utan slog larm igen. Högre. Tiden gick, men till sist såg en djurrättsorganisation och en handlingskraftig hjälte till att Fiona räddades. Efter två år i ensamhet var Fiona i bra kroppsligt skick, även om hon behövde klippas, vilket konstaterades i ett pressmeddelande. Där det också berättades att Fiona skulle föras till ett specialisthem för att vila och återhämta sig. De bifogade en bild på Fiona. Och jo, en klippning behövdes.

Glädjebudskapet spreds över världen. Ett förlorat får hade kommit till ett vänligt hem.

I Bibeln förekommer får i många texter. Inte sällan för att säga något om relationen mellan Gud och oss andra.

Psaltaren 23: Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro.

Johannes 10: Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.

Matteus 9: När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.

Så är vi tillbaka hos Fiona. Som är återfunnen nu. Vi kommer också tillbaka till dagens text. I Lukasevangeliet. När Jesus berättar liknelsen om det förlorade fåret så tror jag att det handlar om ett av Skaparens och Skapelsens allra mest grundläggande budskap till oss som är skapade.

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Använder Gud YouTube? Använder Gud YouTube för att nå oss genom djuren? För berättelser och klipp som handlar om utsatta och ensamma djur som räddas av människor (eller av andra djur) får alltid otroligt många visningar. Kanske spricker vardagen upp och låter ett varmt ljus leta sig in genom sprickorna, när världens mest ensamma får berör miljoner människor. Som sprider glädjebudskapet vidare: Det förlorade fåret är hemma!

Precis som människor är får beroende av sin flock. För att överleva. Så det förtvivlade fåret på stranden som sökte människornas hjälp… och människorna i kajakerna som kallades att hjälpa gjorde kanske det mest naturliga av allt när de ställde saker tillrätta?

I Lukasevangeliets femtonde kapitel så berättar Jesus två liknelser till: liknelsen om det förlorade myntet och liknelsen om den förlorade sonen. Kanske använder Jesus just liknelsen för att ge alla som lyssnar en möjlighet att tolka själva? Oavsett om de är tullindrivare, fariséer, skriftlärda eller helt vanliga syndare som mig. Vi kan ha ändlösa diskussioner om vem som är rättfärdig och vem som inte är det. Vi försöka resonera oss fram till om Fiona var borttappad, bortvald eller hade sig själv att skylla. Guds nåd tillåter vår fria vilja att försöka förstå. Samtidigt som han är ute och letar efter oss alla.

Nådens mysterium och totala öppenhet övergår mitt förstånd och känslan av att vara tagen i anspråk och förlåten är fortfarande omtumlande. Det här med att Skaparen inte vill att ett endaste liv ska vara förlorat… har jag upplevt. Det förmedlades till mig både som mysterium och förlåtelsen jag fick, från människorna jag svek så djupt, men som förlät mig.

Jag förstår nu att Guds vilja är just Guds vilja. Jag tror att Gud blev människa i Jesus och vet hur den förlorade, förtvivlade och ensamma människan känner sig. Människan som gått vilse, människan som blivit vilseledd och människan som valts bort. Den fria viljan vi fick gör saker med oss, vägar kan leda mig bort, men de kan också leda mig hem. Valen kan vara svåra. Men, om jag går fel, så är den treenige guden ute och letar. Som han har lovat i sitt förbund.

Brustna hjärtan ska läkas.
Tårar ska torkas.
Nedslagna människor ska resas upp igen.
Den som inte orkar ska bäras hem.

Kanske har jag bjudits in i letandet nu. Jag vet inte riktigt, men jag tror.

Jag är sedd och kan se andra.
Jag är bekräftad och kan bekräfta andra.
Jag är förlåten och kan förlåta andra.
Jag är älskad och kan älska andra.

Gud är ute och letar. Efter tullindrivare, fariséer, syndare och helt vanliga får. Den långa psaltarpsalmen 119, med 176 verser…kanske vittnar om människans sökande efter Gud? Om behovet av att få knyta an till Skaparen? Kanske som fåret till flocken och flocken till herden?

Låt min bön nå fram till dig,
rädda mig, som du har lovat.

Jag har gått vilse som ett bortsprunget får.
Sök rätt på din tjänare,
ty jag har inte glömt dina bud.

Jesus öppnade mina ögon för buden i Guds förbund. Han letade efter mig, han hittade mig, han lyfte upp mig och berättar för mig om kärleken och den oändliga nåden. Han bar mig hem och visade mig. Han har hjälpt mig att förstå att alla de borttappade människorna finns i honom. Älska varandra, säger han. Som jag älskar er alla.

Vad jag ska göra nu? Jag vet inte, men jag tror att jag ska fortsätta. Fortsätta att vandra vidare i tron. Eftersom jag tror att varenda en som lever är värd att finna och värd att fira. Jag följer Håkan Hellströms uppmaning:

Fortsätt när de lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet, finns en stig för dig
Fortsätt

Idag kan vi lägga till något till den hoppfulla sändningen: För nu har ännu ett förlorat får återfunnits. Hon var i bra kroppsligt skick, även om hon behövde klippas. Nu har hon kommit hem.

Förlåtelsen och nåden är förunderlig. Häromdagen hörde jag biskop Johan Dalman säga att Gud är ute och letar efter den som förlorat sin tro, till den som saknar sin tro och efter den som aldrig fått den. Att den som har tron också är efterlängtad. Gud är redan här och vi har redan hittats. Även om det inte alltid känns så. Och i S:t Nicolai kyrka, i torsdags, fick jag reda på att Håkan Hellström tydligen herdar en flock får på skärgårdsön där han bor, utanför Göteborg. Allt är som det ska bli.

Jag tror när vi går genom tiden
att allt det bästa inte hänt än

Så, fortsätt.

Vårt dop (första söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka
2 juni 2024

 

En inspelad version går att lyssna på i spelaren här ovanför. Jag predikade över evangelietexten (Joh 3:1-8), och texten från den hebreiska bibeln (Hes 36:25-28).

Predikan:

Första söndagen efter trefaldighet samlas vi i dopets helhet. För allt och alla hör ihop. Även om valrörelsen som pågår just nu inte alltid verkar utgå ifrån det. Människornas val kommer med villkor. Guds oändliga nåd kommer villkorslöst.

Villkorslöst kan vara svårt att förstå…och liksom rådsmedlemmen, alltså ledaren, Nikodemos i evangelietexten så går jag till Jesus med mina frågor, men idag väcker han ännu fler frågor i mig, när han säger att den som inte är född av Ande och vatten…den kommer inte in i Guds rike.

Den grekiska ursrpungstexten använder begreppet γεννηθῇ ἄνωθεν vilket kan översättas som att födas från ovan. Riktningen blir klarare, ovanifrån kommer initativet. Vi kanske snarast är andar med kropp, än kroppar som kanske har fått en ande? Och hur kommer det sig att kroppen anden lever i faktiskt mest består av vatten? Samma vatten som Anden svävade över i begynnelsen.

Vi ÄR vatten. Vi DÖPS i vatten. Och vattnet cirkulerar i evighet på vår planet. Precis som Guds nåd. Nåden, som liksom vattnet, är tillgängligt för allt och alla. Hela tiden. Nåden och vattnet som ger oss näring och tvättar oss rena.

Varför? Svaret är förunderligt.

Hesekiel profeterar att Guds nåd ska göra människornas förhårdnade hjärtan mjuka igen, med vatten. Det som en gång var mjukt och levande ska bli det igen. Hesekiel får senare en syn, av en flod som bryter fram ur templet. En flod som ger liv till allt den rör vid. Nåd och vatten.

Hur kan vi tacka för den gåvan?

Är det av tacksamhet människan tömmer vattnet på liv? Är det av tacksamhet människan fyller vattnet med avfall och plast? Kanske är det i så fall ett dåligt sätt att vara tacksam på, eftersom allt vi lägger i vattnet letar sig in i kretsloppet och cirkulerar. Idag hittar forskare plast i fostervatten och som en logisk konsekvens också i vävnaden hos nyfödda barn.

Spår av rädsla hittas också i alldeles för många kroppar.

Hur mycket rädsla har sköljt över de som dödar ett vildsvin och slänger det utanför en moské? Hur mycket rädsla föder den handlingen? Hur mycket rädsla har hällts över de som skriver hatfyllda kommentarer på internet till medmänniskor som delar goda budskap om fred? Vem har skickat all denna rädsla nedströms? Varför, varför?

Jag tror inte att vi kan ha det så här. Varför skulle människor vilja förvandla de mjuka hjärtan Gud ger oss till hårda hjärtan av plast eller sten? Och vattnet vi får, vad skickar vi själva med nedströms, i det vattnet?

I Psalm 236 sjunger vi med Bo Setterlinds ord:

“Guds källa har frälsning till brädden, en stilla, en underbar frid,
den frid som i dopet oss skänkes”

I dopet kanske Gud vill säga oss:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

DEN villkorslösa kärleken. Nåden som Gud låter cirkulera i vattnet som går igenom oss alla. Vi döps i det vattnet. Vi döps i den nåden.

Hur mycket kärlek krävs för att omvandla rädsla? Hur mycket rädsla krävs för att omvandla kärlek till hat? Nu behöver vi kärlek, och kanske kan vi hjälpa de vi kallar våra ledare. De verkar vara rädda. De verkar tro att väljarna – alltså vi – också är rädda för dom andra människorna. Dom oönskade medmänniskorna på flykt som bombas och bränns till aska där de tror sig vara trygga för en liten stund. Även när hela världen delar AI-genererade bilder som säger att vi ser dem, men inte bilderna på dem som vi säger oss se.

Den där floden av nåd Hesekiel fick se, som ger liv till allt den rör vid, behöver nog bryta fram och göra både väljares och ledares hjärtan mjuka igen.

Teologen Björn Eidsvåg har skrivit en sång om Floden. Hans ord säger något om dopet, vattnet och nåden som Gud låter omsluta hela livet. Och hans ord säger något om människans tvivel. I Sverige har sången spelats in av Bo Kaspers Orkester som sjunger:

Det rinner en älv, en sugande flod genom livet mitt
Jag uppfylls av mildhet och frid när jag vadat uti dess mitt
Och var gång som jag vågat att bada i den blir jag hel och ren
Och jag känner ett lindrande ljus gå genom märg och ben
Nu undrar jag varför jag inte badar mer
Varför, varför när jag vet allt det ljusa och goda som det ger
Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig
Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som
Du skänker mig
Förunderligt

Nu undrar jag varför jag inte badar mer.
Varför är vi så många som tvivlar på det goda?

Sången fortsätter.

Det finns en brunn, en källa till liv i min egen kropp
När jag druckit av den fylls jag av klarhet och saknat hopp
Nu undrar jag varför jag inte dricker mer
Varför, varför när jag vet att allt det ljusa och goda som det ger

Nåd och vatten kan ge klarhet och saknat hopp.

Sången avslutas.

Jag vill trotsa det motstånd jag har att ta emot det som gör mig gott
Det kloka i att gå runt och söka det som jag redan fått
Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig
Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som
Du skänker mig
Förunderligt

Guds flod har redan brutit fram och vi får både bada och dricka.

Jag tror att det är bra för oss. Men jag tror att vi ska passa oss för att lockas in i rädslans och hatets bubbelbad. För jag tror att det är helt meningslöst för oss att bygga murar som stänger ute… eftersom murarna också stänger IN och människorna på insidan torkar ut. När vi mest av allt behöver vattnet och nåden. Som Gud ger oss.

Som Hesekiel, Jesus och Björn Eidsvåg vittnar om.
Som dagens fina psalmer vittnar om.

Vi är alla vatten och ande. Våra hjärtan är av naturen mjuka. Alla försök att göra dem hårda är dömda att misslyckas, så länge som det finns nåd och vatten. Det är alltså lika bra att vi går till fred och frid direkt – med varandra och med Skapelsen. Om vi överhuvudtaget ska bygga något så är det nog broar, inte murar.

Vi är sedda och jag tror att vi kallas att se andra.
Vi är bekräftade och jag tror att vi kallas att bekräfta andra.
Vi är älskade och jag tror att vi kallas att älska varandra.

Ingen människa som stängts in bakom murar har blivit kärleksfull.
Ingen människa som stängts ute av murar har blivit kärleksfull.
Ingen mur är nämligen byggd av kärlek.

Kanske är vi till och med – var och en av oss – som en liten droppe vatten i Guds flod? Floden som mjukar upp alla murar – och hjärtan – till sist. I vattnets och nådens eviga kretslopp. Som vi döps i. Som vi lever i. Vi som liksom ledaren Nikodemos får komma med våra frågor till den som säger oss: Jag är levande vatten och den som tror på mig ska aldrig törsta. Han som öppnar pärleporten och säger oss: Älska varandra. Snälla, gör som jag ber er. Älska varandra.

Kanske får vi ett glädjebudskap här, att ta med till alla våra medmänniskor och till våra ledare? Hjärtan är av naturen mjuka.Vi döps i nåd och vatten. Vi döps i frid och fred. Vi döps i kärlek, tillsammans. I det dopet finns det plats för fler. Kanske säger det något viktigt om Skaparens vilja?

Jag vet inte, men jag tror på Guds budskap: Var inte rädd. Du är inte ensam. Välkommen. Följ vattnet som följer vinden.
Förunderligt.

Hjälparen kommer (Söndagen före pingst)
12 maj 2024

Den här betraktelsen utgår från Johannesevangeliet 15:26-16:4 samt Romarbrevet 8:16-18 samt The Beatles låt ”Help!”.

 

Hjälp, jag behöver någon
Inte vem som helst
Du vet att jag behöver någon
Hjälp

När jag var mycket yngre än idag.
Då behövde jag aldrig någons hjälp.
Men, de dagarna är borta.
Och jag är inte lika säker längre.
Jag inser att jag ändrat mig.
Att någon har öppnat mig.

Så hjälp mig om du kan, jag känner mig liten.
Och jag är tacksam för att du är här.
Hjälp mig att ställa mig upp igen.
Snälla, kan du hjälpa mig?

I en stjärnklar natt för ganska länge sedan så låg en liten pojke och såg upp genom den glappande persiennen. Han låg där och kunde inte sova. Alldeles för stora tankar i en alldeles för liten pojke och det var som att han föll genom natten åt fel håll. Uppåt, mot stjärnorna. Vem är jag? Varför finns jag? Varför är jag så ledsen? Han föll fritt. Uppåt.

Jag var kanske tre år gammal. När jag upptäckte vad ensamhet var. Hur stor existensen är. Jag minns det som igår. När det blev för jobbigt där i natten, så kröp jag över och lade mig i min storebrors säng.

Jag skulle tro att vi alla varit med om saker som fått oss att känna oss små och ömtåliga. När vi känner att vi behöver hjälp. Den lille pojken som var jag växte upp och lärdes att bli så där oberoende som en människa lärdes att bli. Duglig, kapabel och konkurrenskraftig.

Men, mitt liv förändrades på många sätt.
Och mitt fåfänga oberoende gick över.
Jag är inte lika självsäker längre.
Nu vet jag att jag behöver någon, som aldrig förr så vet jag det.

Så hjälp mig om du kan, jag känner mig liten.
Och jag är tacksam för att du är här.
Hjälp mig att ställa mig upp igen.
Snälla, kan du hjälpa mig?

Jo, för några av oss blev det svårt att be om hjälp. Av olika anledningar. Kanske fick vi lära oss att “bra karl reder sig själv” eller “sköt dig själv och skit i andra” eller något annat av tidsandans individualistiska självhjälpstips. Ta för dig, annars gör någon annan det.

Självhjälp, förresten. Ett konstigt begrepp. Kanske är det ett av de sista stegen för att vi själva som kollektiv ska kunna bli gudomliga? Eller tro oss kunna bli det i alla fall. Men, vi är människor. I ett värdsligt och kosmiskt perspektiv små och ömtåliga varelser.

Vi är inte den treenige guden som i evighetens perspektiv hjälper sig själv att skapa och förstå. Vi kan hjälpa varandra att medskapa och försöka förstå, men vi är inte Sonen som sänder sanningens Ande från fadern till oss själva. Vi är inte Gud. Men, vi kan lita på den treenige guden. Kanske är det just det som Jesus berättar för lärjungarna i dagens evangelium. Orden uttalas i det långa avskedstalet i Johannesevangeliet. Jesus förklarar att de kommer att få lida, men att hjälpen kommer. Hjälparen kommer.

Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det.

Kanske kan vi ta det som ett löfte? Kanske är det svårast att komma ihåg det löftet, eller lita på det löftet… när vi har det som svårast. När vi behöver hjälp. Om vi inte litar på löftet, då finns det risk för att vi blir en ängslig mänsklighet som skapar lidande istället.

Vi är omslutna av Gud. Himlen ger oss livsviktigt solljus och regn. Som gör att marken kan ge oss bärkraft och mat. I Skapelsens eviga kretslopp. Det finns nog för att möta alla människors behov. Inte alla girighetens begär, men alla livets behov. Kretsloppen söker hela tiden att läka sig själva. Som en del av det som kallas treenighetens eviga procession. Kanske den enda självhjälpen som faktiskt fungerar… så länge som inte någon liten del i det kretsloppet kommer på andra tankar och försöker ta sig ur både Skapelsen och kretsloppet.

Vi är födda och lever som små delar i Skapelsen. I Romarbrevet skriver Paulus att Anden själv vittnar tillsammans med Anden i oss att vi är Guds barn. Och Kristi medarvingar. Om vi delar hans lidande. För att också dela hans härlighet. Och kanske kan det läsas som en kort programförklaring av livet som medmänniska: Vi delar lidandet, och vi kan dela härligheten.

I var och en av oss så tror jag att det planterats ett litet gudsfrö. Ett frö som behöver hjälp för att växa till något som också har kraft och lust att hjälpa och bära. Hjälparen kommer till oss. Som treenighetens helige Ande. Och som en medmänniska påfallande ofta. Anden i oss vet inte sällan vad som är rätt. Vi kan alla tas i anspråk. Kallas.

Av den Gud som säger oss:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Vi är fria att tro på det. Vi skulle också kunna tro att det är snällt att be om hjälp. Att det till och med är en gåva, ett förtroende och ett uttryck av tillit. För den vi ber om hjälp får faktiskt en gåva. Det skulle till och med kunna växa till någon slags folkrörelse av behövande och hjälpande. Som säger högt till varandra. Medmänniska, detta ska du veta. Om du gått vilse i förtvivlans djupa skog och behöver hjälp…. så finns vi här. Med ficklampor, filtar och termos. Vi letar efter dig. Du är inte ensam. Du behöver inte klara dig själv.

Vi ser dig. Vi behöver dig. Vi älskar dig.

Kanske är det något som Gud ber oss om? Att våga be om hjälp? Hans son, Jesus Kristus, vandrar med oss och visar. Han stiger upp till himlen igen och Anden sänds till oss för att väcka anden i oss. För att hjälpa. För att be om hjälp. Att förklara för oss att vi aldrig kan bli oberoende av varandra. Vi är skapade att vara ömsesidigt beroende av varandra. Liksom allt i Skapelsen.

Så hjälp mig om du kan, jag känner mig liten.
Och jag är tacksam för att du är här.
Hjälp mig att ställa mig upp igen.
Snälla, kan du hjälpa mig?

Som de skrev, John Lennon och Paul McCartney i Beatles låt “Help”.

Gud, tack för hjälpen. Tack för tilliten och förtroendet du givit oss.
I faderns och sonens och den heliga andes namn.
Amen.

Bönsöndagen
S:t Nicolai kyrka
5 maj 2024

 

En inspelad version går att lyssna på i spelaren här ovanför. Jag predikade över evangelietexten, Lukasevangeliets  kapitel 18, verserna 1-8 och Psaltaren 13, verserna 1-6.

Predikan:

Den här liknelsen från Lukasevangeliet har stört mig. Den likgiltige domaren. Det är en av väldigt få liknelser i evangelierna som faktiskt handlar om en kvinna, men hon riskerar att tolkas negativt trots att hon har rätt. Liknelsen känns nästan lika cynisk som min samtid. Där planeringen har blivit själva målet. Där värdegrundsarbetet ofta står i vägen för själva grunden, och värdet. Där du ber om något via en ansökan, genom att ta in en offert eller genom att förbinda att betala tillbaka med något. Men, den som är satt i skuld är liksom inte fri, och vi verkar ha blivit väldigt, väldigt bra på att sätta varandra – och oss själva – i skuld. Mellan varandra – och mellan oss som kollektiv mänsklighet och den Skapelse vi har förändrat i grunden med alla våra framsteg och framgångar. Vi har givit oss själva massor av rättigheter, men verkar ha glömt bort många av skyldigheterna. Mina begär står ofta i vägen för andras behov.

Den arma, rättslösa änkan som står utan skyddsnät reduceras till en surtant och Jesus som ifrågasätter att människorna är redo och rättfärdiga. Eller gör han det? Han om någon borde ju veta.

HERREGUD!
Jag vill inte tänka mer nu.
Jag vill känna något.
Jag lyfter liksom ögat mot himlen.

Jag tror inte att jag är ensam om det. För samma utrop – HERREGUD! – görs dagligen av många olika människor. Till och med här, i det som sägs vara världens mest sekulariserade land. En vädjan till någon, eller något större. I mitt fall, en bön om att få känna något.

Då kom de gotländska systrarna Marie och Josefin till mig. Som en sång i bakgrunden. När jag förberedde den här predikan.

“Min Gud, var finns Du nu?
Jag undrar bara var, säg var finns Du?
Så kom, kan jag få ro?
I mitt sinne kom, kom ge mig mod”

Systrarna Nilsson sjöng den från D-dur till Bess moll. De tog mig från tanke till känsla. För frågorna de ställde var också mina. Jag tror att de frågorna lever i mångas sökande och i mångas böner.

Kanske i den sömnlösa natten. För där väcks frågor. På samma sätt som frågor väcks när ett flygplan kastas av och an och skylten med säkerhetsbältet tänds. Och så känns det allt oftare för mig. Jag förstår människornas skapade samhälle allt sämre. Ledare har blivit mobbare och nyheterna får mig att känna kraftig turbulens varje kväll. Men, vad ska vi hålla oss i? Sätet som handen kramar i flygplanet är ju bara fäst i samma flygplanskropp som kastas av och an i världsalltet. Vi blir sällan lugnade av att hålla oss själva i handen… i nattens ensamhet. Kanske kan vi få hjälp att rikta våra frågor, vår oro, vår ångest någonstans? Så kom, kan jag få ro? Som de sjöng.

Vi kommer att pendla hit och dit i våra liv, men pendeln behöver nog ha ett fäste. Om Gud får vara det fästet, då finns en riktning. Någonstans att vända sig. Som Marie och Josefin gör i den här sången:

“Om man är liten och svag
Och blir slagen med slag
Ingenting man begriper men hjärtat det skriker; VARFÖR?
Om man är liten och svag
Varje natt varje dag
Av allt ont blir man blå inuti utanpå: Varför finns jag?
Men hemskhet kan vända
och maskrosor tända sina knoppar
att växa upp i gryningen.
När spökena glufsar mot jaget
då lufsar hon till oss mig och dig
med all sin kärlek
Jag mötte Lassie”

Versen går i moll, refrängen, bönesvaret kommer i dur som en hund, Lassie. Kan en hund vara ett bönesvar? Jag säger som ärkesbiskopen: Det vet inte jag.

Rationellt tänkande kanske inte hjälper oss här heller? Gud kommer att svara som Gud vill. Bönen och svaret finns bortom förnuftet. Kanske som ett språk, en sång, ett samtal i mystiken. Ett andetag in, ett andetag ut. Och ett till. Kanske blir vi fria att göra något riktigt bra, när vi faktiskt inte vet svaret, utan måste ställa frågan?

För någon är bönen ett desperat rop på hjälp i ett akutrum. För någon annan ett glädjefullt utrop av tacksamhet efter ett provsvar. För en tredje förtvivlan när allt är över och förbi. För en fjärde lättnaden som också kan infinna sig när allt är över och förbi. En bön kan vara en omsorgsfull handling till någon alldeles nära, eller någon långt borta. Bönen kan vara som ett ständigt pågående samtal med Gud… som pendlar hit och dit.

Bönen kanske är att rikta sig mot pendelns fäste? Att se, känna den där starka tråden som håller oss fästa? Någon är fäst vid oss och uppmanar oss att be som vi vill. Hoppet i fästet påminner mig om att jag inte är en kula som skjuts hit och dit i samhällets flipperspel. Bönen påminner mig om tacksamheten. Psalmisten skriver skriver i Psaltaren 13 bland annat:

“Se på mig, svara mig, Herre, min Gud!
Ge ny glans åt mina ögon.
…
Jag litar på din godhet.”

Systrarna som lämnat oss, Marie och Josefin formulerade något liknande:

“Så svara mig och säg att Du är där
Om Du letar, så finns jag här”

Änkan i liknelsen ber inte om något hon fåfängt vill, utan om det hon har rätt till. Skaparen ger oss det vi behöver, men inte alltid det vi begär. Han som är livets bröd och livets vatten. Han som stillar hunger och törst. Jesus själv… han ber oss att be innerligt från hjärtat, och säger oss att:

• Vi är sedda och kan se andra
• Vi är bekräftade och kan bekräfta andra
• Vi är älskade och kan älska varandra

Bönesvaret kommer inte sällan som en människa. I precis rätt tid. Vi är alla människor och kan tas i anspråk. Gud kanske ber oss om något? Överallt i vår värld, i vårt Örebro, finns böner. Människor som behöver något eller någon. De fanns igår, de finns idag och de kommer att finnas imorgon. Gud är inte en likgiltig domare. Gud omsluter oss alla, och säger oss: Människa, be! Du är en bön. Jag hör dig. Behöver dig.

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.
Jag tror på dig.

Vi får be en kort stund i tystnad.
Jag tror att Gud hör var och en av oss.
…

Gud tack för att du omsluter oss och bär oss Ge oss en klar blick att följa din son Jesus Kristus och hjälp oss att lita på, och älska varandra. Låt din Ande ge oss mod att höra vad du ber oss om. Vi vet att du är där. Om du letar, så finns vi här.

Herre hör vår bön.
Amen.

 

---

Jungfru Marie Bebådelsedag (Guds mäktiga verk)
S:t Nicolai kyrka
17 mars 2024

En inspelad version går att lyssna på i spelaren här ovanför. Jag predikade över evangelietexten, som idag är en av de som kanske är mest känd? Lukasevangeliets första kapitel, verserna 26-38:

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria.

Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.”

Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.”

Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne.

 Predikan 

Och ängeln lämnade henne. Mitt i mysteriet. Den lilla människan i den stora existensen. Där står vi kanske fortfarande?

 Häromdagen hörde jag ett av det vackraste orden i det svenska språket i Sveriges radios land- och sjöväderrapport. Siktförbättring. Ett ord som vittnar om ett hopp om att himlen ska visa sig, att det som har skymt sikten ska lätta. 

 Bebådelse kanske också handlar om siktförbättring. 

 Jag tror att Gud vill säga oss något viktigt i både land- och sjöväderrapporter och dagens evangelium. Kanske skingra dimmorna som gör att många människor verkar ha fått det svårt att se andra människor i ögonen? Gud kanske ser att vi har gjort det väldigt svårt för oss själva med allt vi släppt ut i luften och nu vill hjälpa oss att se klarare? Så att det vi själva skapat inte står i vägen för själva Skapelsen.

 I dagens evangelium sänder Gud sin ängel… till en människa.

“Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.”

 Gud vet att vi lätt blir rädda. Hur mycket vi skapar av rädsla. Därför låter Gud hela Skapelsen runt om oss, hela tiden, på sätt som vi ibland har svårt att förstå, säga oss: 

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Kanske är vi ibland så inbäddade i dimma att vi inte ser, hör eller känner det. Men även då är Gud allsmäktig och ingenting är omöjligt för den allsmäktige Gud som bär oss – och hela – livet. Ingenting. Guds mysterium är också vår verklighet, som kanske visar sig tydligare när det som skymmer sikten lättar. 

Ängelns svar till Maria i dagens evangelium, om hur det ska gå till när hon ska få en son som ska heta Jesus, det svaret kan också bli till en slags Gudsbild. Långt bortom våra förnuft, regler och system. 

 “Ty ingenting är omöjligt för Gud.”
Som Lukas skrev. 

Jag tror inte att Gud kräver att vi ska förstå jungfrufödseln med våra rationella tankar. Inte ens att vi måste kunna förklara eller försvara den. Guds mäktiga verk går långt bortom våra förnuft samtidigt som Gud finns allra längst in i var och en av oss. Vi får tro på det utan krav att förstå.

Maria vittnar om sin tro. Marias möte med den största av kallelser kan säga något. Maria kan visa en väg. Hennes JA till Gud kan säga oss något om ödmjukhet. Hon förstår att allt som ska ske kommer att ske genom Guds nåd. Jag tror inte att andra människor plötsligt saknar betydelse för Maria. Jag tror hon får evighetens perspektiv när hon väljer att lita på den Gud som tar henne i anspråk. Evighetens perspektiv tar henne hela vägen till platsen under korset där hennes son kommer att mördas av människor och samtidigt lösa hela världens synd och skuld. Som ett försoningsoffer.

Maria kommer att ge allt för Gud och Maria kommer att allt för människan. Och tänk om något endaste litet frö av Marias tro och tillit kunde gro i våra ledare. Eller i oss som utser dessa ledare. I oss alla, här och nu. För vad svarar vi när livet knackar på? Världen behöver var och en av oss, vi är också kallade. 

För just nu är en Maria förkrossad i sorg över ett barn som aldrig kommer hem igen. Igår har en Maria lyssnat på ett barn som är förälskat för första gången. Hela veckan har en Maria våndats över ett beslut som kommer att få konsekvenser för ett barn. Imorgon ska en Maria oroa sig för ett barn som slutat svara på meddelanden. Just i detta nu ligger en Maria, som nyss hade så ont, med ett nyfött barn på sitt bröst och känner livets nya hjärtslag. Samtidigt som en annan Maria inte vågar bli mamma… för världen gör henne så rädd.

Och kanske just nu, i en kyrka någonstans, samlar en ensam Maria mod. Mod att för första gången på länge våga möta en annan människas blick, i den fridshälsning och nattvarden som väntar.

Tänk om någon av oss får vara den människan som möter den blicken. Tänk om Gud vill ta oss i anspråk här och nu. Som medskapare i den Skapelse som säger till alla dessa Marior: Var inte rädd.

Jag tror att vi är sedda av den Gud som kallar oss att se varandra. Jag tror att vi är bekräftade av den Gud som kallar oss att bekräfta varandra. Jag tror att vi är älskade av den Gud som kallar oss att älska varandra. Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka och att vi kan ställa något tillrätta i en tid när vår gemenskap prövas hårt av människors rädsla för….. andra människor. Av rädsla för främlingar och för de som är nära.  Av rädsla för människor som har allt och som är rädda för människor som inget har.  Av rädsla för människor bakom vapen som är rädda för människor framför vapen som är rädda för… människor.

Kan vi vända om och svara som Maria? 

 “Jag är Herrens tjänarinna.
Må det ske med mig som du har sagt.”

Den Gud som väljer Maria – och oss – ger henne – och oss – allt vi behöver för att klara av uppdraget för livets och världens skull. Gud tror på oss. Vi är inte ensamma. Vi behöver inte lämna någon ensam. Det viktiga är kanske inte alltid vad vi gör, utan att vi gör något för att läka vår väv, de mänskliga banden mellan oss. Att vi möter varandras blickar.

När vi låter det ske, då finns det goda möjligheter till siktförbättring.
Idag är det bebådelsedag. Något kan bli klarare. När vi, som Maria, säger JA till Gud, Skapelsen och varandra. När vi säger JA till evighetens perspektiv.

Där kanske vi kan se och älska varandra.
Som han kommer att be oss, människosonen.
Han som ska födas av jungfrun Maria.
Jesus Kristus, han som ska dra med oss alla i försoningen.

Septuagesima (första söndagen i förfastan)
S:t Nicolai kyrka
28 januari 2024

Jag predikade över evangelietexten och den gammaltestamentliga texten som bägge finns här. Du kan lyssna på en inläst version i spelaren här ovanför.

 Predikan 28 januari 2024

De första ska bli sist och de sista ska bli först.

I en serie tal berättar Jesus något viktigt om gemenskap, tacksamhet och ödmjukhet. Om himlen, men också om oss här på jorden. De där orden är inte så lätta att förstå för mig som levt mitt liv i en rationell tillväxtkultur där allt och alla gärna delas upp i vi och dom. Där vi svajpas vänster. Där vi svajpas höger. Där det finns människor som dömer ut varandra som vänster eller höger.

Låt oss göra ett försök att förstå vad Jesus vill säga om att Gud vill nå oss alla. För jag tror att det betyder något helt annat än det polariserande mellan vi och dom som vår kultur så lätt fastnar i.

Jag tror att det är viktigt, för om vi glömmer det, att Gud vill nå oss alla, då blir det lätt fel. Då kanske vi låter negativa saker, som avund och girighet… avgöra vad rättvisa är. Och då blir det lätt så att vi delar upp oss i ett vi och i ett dom. Då villkorar vi vår gemenskap. Trots att vi samtidigt omsluts av en Gud som vill ge oss alla nåd. De första och de sista. På helt andra sätt, i en helt annan gemenskap.

För mer än 2500 år sedan ungefär, formulerade profeten Jeremia orden om att människan inte ska stanna vid att vara stolt över sig själv, utan gå vidare och bli stolt över att vara en del av livets stora helhet – den stora kärleken i Gud. Jeremias ord formulerades i en tid när Israels folk prövades hårt och led svårt under ockupation och fördrivning. Det var inte några vinnare som skulle vara tacksamma, stolta och nöjda, nej det människor som led.

Jag tänker att det är stor skillnad på de människor Jeremia talar till…. och på oss här idag. På så många sätt. Jeremias folk led under krig, våld och förtryck, liksom människor i dagens Gaza lider och har lidit. Liksom människor i dagens Israel har lidit. Liksom människor i Ukraina, i Jemen och Syrien lider och har lidit. Liksom alla våra medmänniskor som är fast under ett våld motiverat av en bergast tro på ett avgörande Vi och ett lika avgörande DOM.

Till skillnad från våra krigsskadade medmänniskor, så har vi människor här…. fått leva i fred länge.

Är vi tacksamma för den freden?

Varför mår så många av oss så dåligt, när vi i vår fred borde kunna ha det så bra? Är det inte synd att vår felsökarkultur så ofta verkar göra så många av oss missnöjda? Med oss själva, och med dom andra. Men, vem lärde oss att vara missnöjda? Hur tänkte vi egentligen när vi byggde vår gemenskap – vårt samhälle – på en ekonomi som växer när vi är missnöjda, men krymper om vi är nöjda? Hur tänkte vi? För, jo, det är vi – människorna – som hittat på den där ekonomin. Det är vi som bevarar den. 

Men, en helt annan gemenskap är möjlig. Det berättar Jesus om, i hela sin gärning. Och det vittnar hans kyrka om. Kanske var det därför som journalisten Anders Holmberg fick ovanligt djupa tankeveck i sin panna när han felsökte ärkebiskop Martin Modéus i SVT:s 30 minuter, som sändes före jul. När ärkebiskopen var så konstigt nöjd med att inte veta allt själv. Närmast provocerande befriad från det missnöje, den avund, girighet och självgodhet som inte sällan kännetecknar rollerna som spelas av gästerna i just det programmet. Rollerna som vi har givit våra ledare.

Dagens evangelietext väcker tankar. Vi kanske kan sätta oss in i hur det är att vara den förste. Den som jobbar och sliter. Hårdare, längre och lojalare än de flesta. Men som inte känner att vi får bekräftelse. Kanske kan vi också fantisera om – eller minnas – om hur det är att vara den siste. När det vi säger och gör betyder något, trots att vi är nybörjare. Kanske har vi någon gång stått kvar på torget, ensamma och väntande på att någon ska se och välja just oss?

Om vi byter perspektiv här, och ställer oss i jordägarens skor en stund, vad händer då? När vi vill göra det goda, försöker att vara rättvisa och helt enkelt fördela något gott till de som behöver det. Hur reagerar vi då när det protesteras mot för mycket rättvisa, för mycket godhet och för mycket fred? Vad gör vi när ord som “godhetsknarkare” och “fredsskadade” kastas på snälla människor som smuts. Hur ser vi på medmänniskorna som lämnades kvar på torget som smuts?

Ärkebiskopen visade på stort tålamod i TV-kamerornas skarpa ljus. Kanske just för att han inte visste? För här kommer vi kanske inte längre. Eftersom vi är människor. Vi är inte den Gud som genom hela Skapelsen låter sina ord eka:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Den här oändliga nåden i Gud övergår mitt begränsade förstånd – så jag kapitulerar inför känslan istället. Inför tacksamheten. Jag känner hur ryggen rätas.

 Liksom ärkebiskopen kan vi stolt utropa:

Att vi inte vet,
men att vi tror
och att vi gärna söker svar och lösningar tillsammans.

Kanske kan även vi vila i att alla krig måste sluta i fred, och att det därför är lika bra att vi förbereder oss för freden, och går i tjänst för den. För om vi vågar lita på Gud och varandra kanske vi lättare känner nåden vi har fått. Jag tror inte att vi blir kvar i den nåden genom att vara missnöjda eller avundsjuka på varandra. När vi har försonats med nådens gåvor… då kanske vi kan sluta vara råvaror på missnöjets rationella tillväxtmarknader? Kanske är det då vi kan sluta kämpa mot varandra, och börja kämpa med varandra?

Gud tror på oss och omsluter oss. Jesus vill vandra med oss. Anden är i oss och mellan oss. Om vi vill. Om vi känner det.

Kan vi lämna motmänniskans kultur, för att steg för steg bli mer välmående medmänniskor i nåden?

Det spelar inte någon avgörande roll NÄR det händer.
Det avgörande är ATT det händer. Vi kan alla veta att:

Vi är sedda av Gud och kan se varandra.
Vi är bekräftade av Gud och kan bekräfta varandra.
Vi är älskade av Gud och kan älska varandra.

I sjuttio år led Israels folk under babylonierna i Jeremias tid. I sjuttio dagar ska vi vandra fram till påsk. Idag kan vi sända ut helt andra ledare. Jag tror att de skulle kunna vägleda oss alla. Jag tror att det är bra om vi alla låter våra ryggar rätas och håller våra huvuden högt nu.

Någon vill ta oss i anspråk. Vi och dom, de första och de sista – alla behövs. Gud betjänar oss och vi kan tjäna varandra. Vi har alla kallats att VARA någon och att GÖRA något. Kanske blir vi fria när vi går i tjänst för den kallelsen? När vi låter oss sändas ut?

Vi kan gå med Gud i nåd och vara tacksamma för DET vi är kallade och sända att göra. För sannerligen, världen behöver Guds kärlek, strömmande genom oss alla. Så att freden kommer tillbaka till hela Skapelsen. Så att livet befrias igen. Kanske är, just här och just nu,  det enda vi behöver göra att vända oss till det goda och be:

Herre, lär våra ledare och oss alla dina vägar,
visa oss dina stigar.
Led oss i din sanning,
lär oss, genom din son Jesus Kristus, vår herre.

Vi tackar för din barmhärtighet,
den godhet du alltid har visat.

Hjälp oss, att liksom du,
se nådens barn
med nådens blick

Låt din Ande göra oss ödmjuka
och leda oss rätt
i tjänst
För fridens, fredens och hela Skapelsens skull.

Amen.