Publicerat

Predikan: Enheten i Kristus (i Skapelsetid)

Predikan
21 september, 2025
Fjortonde söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka, Örebro

Epistel
Filipperbrevet kapitel 2, vers 1-5

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.

Evangelium
Lukasevangeliet kapitel 22, vers 24-27

Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare.

 

Predikan

Hur blir jag mitt bästa jag. så att du kan bli ditt bästa du, så att vi kan bli vårt bästa vi? Låt oss ta hjälp för att försöka besvara de här frågorna.
Bibelberättelsen från Lukasevangeliet kan bli lättare att närma sig om vi placerar den i sitt större sammanhang. Vi är vid den sista måltiden. Jesus har brutit brödet och låtit bägaren gå runt. Men han har också berättat att en av lärjungarna ska förråda honom. Då börjar de upprört att diskutera vem det är som är den uslingen, innan pendeln slår tillbaka och de börjar diskutera vem av dem som är den bästa lärjungen, alltså den största. Tvåtusen år före Facebook, TikTok och den förbaskade polariseringen som delar upp världen just nu så föll också lärjungarna in i de världsliga kungamakarnas förvirring. Men Jesus, han visar ju något helt annat när han vänder upp och ned på tillvaron och säger att minst är störst, sist är först. Att det är den som tjänar som leder. Följ mig, säger han. Håll ihop och försök göra som jag visat er.

I Johannesevangeliets inledning fördjupas berättelsen:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.
Allt hör ihop och allt är ett i Ordet, i Jesus Kristus.

Aposteln Paulus kan hjälpa oss att göra det hela något tydligare. Inte minst genom att säga att alla kan få plats i gemenskapen, och att vi delar allt vi har med varandra. Han är tydlig i sitt brev till församlingen i Filippi (och kanske till oss också) när han ber människorna att leva i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Eller som i den berömda formuleringen i Galaterbrevet: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Lågorna är många, ljuset är ett sjunger vi i en populära psalm.

Kanske kan vår egen tanke om folkkyrkan också förklara något. Kyrkan rymmer olika inriktningar, tolkningar och traditioner. Enheten i Kristus betyder att dessa olikheter hålls samman i den större gemenskapen vi kallar kyrkan, där grenarna är många, men trädet är ett, trädet Jesus Kristus.

Och här i september, i Skapelsetid och skördetid, är enheten i Kristus synlig i hela Skapelsen tänker jag. I alla Den heliga Andens verk som vi kallar för naturlagar som gör att frön gror i jorden och blir till något som vi får äta oss mätta på. Gåvorna är många, Anden är en, finns i Jesus Kristus. Vi får vara ett i honom.

Kanske finns ett av de tydligaste svaren i nattvarden. Där vi alla knyts samman i måltiden med Kristus. Där vi alla välkomnas fram, oavsett var vi kommer ifrån eller vad vi bär med oss hit. För tjänsterna är många, Herren är en, Herren Jesus Kristus.

Poeten Göran Sonnevi beskriver det här i en fint formulerad mening: I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.

Vi är väldigt många människor som möts vid nattvardsbordet varje vecka, i hela världen. Om vi alla skulle bli kvar i enheten i Kristus och följa Jesus ödmjuka exempel… då skulle vi kunna göra något väldigt stort tillsammans. Och jag tror att vi behöver göra det nu. Jag tror att det behövs många ödmjuka människor för att lösa de enorma problem vi står inför nu… i en fallen värld där så många ledare verkar vara förvirrade. Jag tror att det är dags för kyrkan att kavla upp ärmarna lite till.

För vilka ska kunna stoppa nationalisternas olika folkmord och krig? Vilka om inte vi, vi är ju ett i honom? Vilka ska stå för en värld där mänsklig intelligens värderas högre än artificiell? Vilka om inte vi? Vilka skulle kunna göra ett ärligt försök att faktiskt fördela våra resurser mer rättvist så att varenda människa får en chans att leva ett värdigt liv? Vilka om inte vi som är ett i honom? Vilka ska läka såren vi har rivit upp i Skapelsen (där saker vi själva skapat förstör den fantastiska och livgivande värld som skapades för oss att dela med alla andra levande varelser)? Vilka ska läka de såren om inte vi? Vad skulle kunna hända om vi helt enkelt skulle bestämma oss för att faktiskt gå ut ur våra kyrkor tillsammans och efter bästa förmåga försöka att göra som Jesus lite mer och lite till? Vi är ju ett i honom. Och lejonet av Juda kan fortfarande ryta när det behövs. Lejonet är inte bara en gullig kattunge. Och han kommer att segra.

Vill vi följa lejonet, alltså Jesus? Ledarnas ledare, den ödmjuke tjänaren som leder genom att komma med nåd, kärlek och hopp, till den som vågar tro. Vill vi också vara ett med honom? Vill vi hålla ihop och tjäna varandra?

Jag tror att vi måste orka se samtiden i vitögat. För en ny religion ser ut att ha uppstått i treenigheten mellan girighetens ekonomi, fanatisk nationalism och en kristendom utan Kristus. Allt fler människor i världens rikaste land tror att deras president är en ny Messias. Allt fler tror att världens rikaste män – teknikentreprenörerna – är profeter. Människorna kröner sina nya kungar och kanske ser vi liknande rörelser i hela den gamla västvärlden, även här hemma i Sverige, folkhemmet som allt oftare sägs sakna både folk och förmåga att vara ett hem. Journalister ringer och frågar präster om Jesus var höger eller vänster och försöker trycka in en tvåtusen år gammal tro i svensk partipolitik som inte ens är tvåhundra år ung.

Människa var är du?.. ropar Gud till oss genom hela sin skapelse. Kom hem.
Jesus dog för vår skull. Hur tackar vi för hans försoningsoffer? Nåden är gratis. Allt vi behöver göra är att svara. Allt är möjligt. Och vi ska inte låta oss luras att tro att vi inte kan göra något. Vi behöver inte låta synden släcka hoppet som finns i tron. Men vi bör vara försiktiga, för om vi kavlar upp våra ärmar utan ödmjukhet och enhet, då riskerar vi att bli som de förvirrade ledare som verkar tro att våld och girighet är vägen framåt. Men om vi kavlar upp våra ärmar i ödmjukhet och enhet tillsammans och gör det vi kan för att följa Jesus… då tror jag att det kommer öppna sig andra vägar till framtiden.

För också vi kan torka tårar och visa omsorg om brustna hjärtan. Vi kan fortfarande resa de som har fallit och bära varandra när det behövs. Precis som Jesus gör. För vi har ju fötts med det där vetandet som vi delar med varandra, alltså MEDVETANDET. Och vi har fötts med vetandet vi har tillsammans, alltså SAMVETET. Jag skulle tro att både medvetandet och samvetet kommer ur enheten i Kristus. Och vem vet, kanske kan den enheten bli klar och tydlig redan idag, vid nattvardens bord, där varje bit bröd vi får skulle kunna innehålla alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna? Här och nu….när Jesus ser oss, och ber oss att se varandra.…när Jesus berör oss, och ber oss att beröra varandra.

För Jesus älskar oss, och vill att vi älskar varandra. Enheten i Kristus är ett levande mysterium. Hela Skapelsen kan liknas vid en mänsklig kropp. Eller en stor kyrka som Gud skapat för oss att leva i tillsammans. Lemmarna är många, kroppen är en, Jesu Kristi kyrka, och vi är ett i honom! Det är alltså tillsammans som jag är mitt bästa jag och du ditt bästa du. Tillsammans blir vi…vårt allra bästa vi.

Liksom Fadern och Sonen och Anden är enhet så är också vi skapade att vara det. Jag har svårt att inte känna mig ödmjuk – och inte så lite hoppfull – inför detta mysterium. Nåden är gratis. Lejonet bär oss hem. Han känner ditt namn, han känner mitt. Vi är ju ett i honom.

Allt är som det ska bli, amen.

Publicerat

Predikan: Friheten i Kristus (och pappa)

Predikan
7 september, 2025
Tolfte söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka, Örebro

 

Denna predikan tillägnas Gud och min pappa, Per-Åke Welander (född 21 augusti 1944) vars sista andetag togs 22 augusti 2025.  

Romarbrevet kapitel 8, vers 18-23

Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om
att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.

Lukasevangeliet kapitel 13, vers 10-17

En gång undervisade han i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.” Herren svarade honom: ”Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?” Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.

Predikan

En gammal man låg på sjukhus. Ett långt och friskt liv hade plötsligt och oväntat vänts upp och ned. Han var rädd, han var orolig. Kanske främst för sina närmaste, för hur de skulle klara sig i den här krisen. Han kände maktlöshet. Men mannen – som var läkare – vilade nu själv i andras vård. De närmaste samlades. Också de var rädda och oroliga. Kanske främst för mannens skull, skulle han klara sig igenom den här krisen? Också de kände den där vanmakten som människor känner när de vill kunna läka och bota med sin beröring trots att det inte går.

Men liksom mannen så vilade också de i vårdens värme, i sköterskors blickar och ord, i läkares tydlighet. Och alla vilade de – mannen, de som vårdade honom och hans anhöriga – i Guds varma händer.

De hade liksom placerats i en ficka i tiden, där tillståndet pendlade. Mannen låg på Intensivvårdsavdelning. Pendeln som slår mellan hopp och förtvivlan slog dem ganska hårt och ganska skoningslöst. Kanske blir Paulus ord i Romarbrevet om att Skapelsen ropar som i födslovåndor och att människors ropar i väntan på att Gud ska befria dem… kanske blir de orden något klarare för den som legat på IVA. Kanske också för den som har suttit bredvid. Och vad vet jag, kanske också för den som vårdat. Jag vet inte, men jag kan tro.

Och jag tror att Gud blir människa i Jesus. Jag tror att Jesus vill räta alla ryggar. Jag tror att Jesus vill lägga händerna på alla levande och befria alla själar. I det som ibland kallas Jesus egen bönbok, Psaltaren, står det i den 145:e psalmen:

Gud håller sina löften, kärleksfull i allt han gör.
Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar.
Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid.
Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger.
Rättfärdig är Herren i alla sina gärningar, kärleksfull i allt han gör.
Herren är nära alla som ropar, alla som av hjärtat ropar till honom.

Jag tror att det som de här raderna talar till ligger bortom åtminstone min fattningsförmåga. På samma sätt som Jesus gärning i allt sitt djup inte är möjlig för mig att förstå. Jag tror att mysteriet som är Gud inte går att fånga. Inte med ord, inte med ordningar, lagar eller regler. Inte heller med rationella och intellektuella resonemang. Och kanske är det också ett viktigt perspektiv och ingångsvärde på Lukasevangeliets berättelse där en av maktens män ännu en gång hänvisar till en regel för att hindra Jesus och de han botar och hjälper. Föreståndaren vill styra dem som bryter mot reglerna. Men kanske är inte det viktigaste Lukas försöker berätta att människor som följer regler är onda (för det är de med stor sannolikhet inte alls). Nej, jag tror att det viktigaste Lukas berättar är att Guds kärlek (som Jesus kommer med) inte går att låsa in utan vill nå oss alla. Befrielsen som kommer med nåden går bortom alla regler vi människor någonsin kan hitta på.

Jag vill tro det. Och jag vill tro att Guds gränslösa kärlek fortfarande kan röra sig igenom oss och mellan oss som får leva på jorden tillsammans. Jag vill tro att det är den viktigaste ordningen av alla. Själva grunden som alla naturlagar Gud har skapat vilar på och vilar i. Att den fallna världen kan läkas när vi som lever öppnar oss för den kärleken, tar emot den och låter den färdas vidare ut i Skapelsen.

I vår tid, inte minst i valtider som nu, hamnar gärna fokus på rätt och fel. Svart eller vitt. Rött eller blått. Grönt eller brunt. Till sist blir det där liksom grått och då blir det lite för lätt för oss att hamna i ändlösa diskussioner om vilka krökta ryggar vi ska ägna sig åt att räta egentligen. Och vilka i av oss som faktiskt borde räta dem. Och med vilka metoder i vilka budgetar. För så fungerar ju nu vårt moderna samhälle. Vår rationella och effektiva gemenskap. Det mäts och utvärderas. Inte sällan blir planeringen själva målet. Människor görs till objekt och värderas på olika sätt. Strategerna blir allt fler och ensamma änkor ställs mot unga killar i luvtröjor som lever i skuggorna här i kvarteren utanför kyrkan. Och nu vill de som kallas våra folkvalda ledare till och med bestämma vilken musik, film, konst och kultur som är just vår. För liksom synagogsföreståndaren i Lukas berättelse så har vi också regler, rutiner och ordningar.

Men det är samma Gud och samma Jesus som vill möta oss. Här och nu i vår tid. Som vill befria oss. Oss och alla de som drabbas när våra regler ställer sig i vägen för de levandes möte med Gud. Och jag tror att det är mycket viktigt för oss att komma ihåg att Gud inte är en bank, att Jesus inte betyder inkasso och att den heliga Anden inte deltar i tävlingen som kallas ekonomisk tillväxt.

Nej, vägen till den heliga freden och friden i mysteriet öppnas inte för att någon betalar en dyr avgift. Jesus vill laga alla brustna hjärtan. Torka våra tårar. Resa dem av oss som går att resa upp och bära hem de av oss som inte längre kan resas upp. Jesus följer oss alla hem, medan vi bär på våra kors. Vägen öppnade Jesus genom att dö för vår skull, på sitt kors.

Vi ska vara rädda om kyrkan, om vår gemenskap i Kristi kropp. Vi ska välkomna flera människor i den. Då behövs det ordningar och regler. Men låt oss varje dag fundera på vad dessa ordningar och regler som vi skapar gör för att underlätta för oss att förmedla det hopp som Jesus förmedlar när han kallar på oss, rätar våra ryggar och säger att vi är fria.

Jag tror att det är friheten i Kristus som finns innerst inne i kyrkan, som är själva hörnstenen i kyrkan. Det stora varma mysteriet. Jag tror, som påve Franciscus, att kyrkan är ett fältsjukhus uppställt mitt i en fallen värld för människornas befrielse.

På sjukhuset, på IVA, lärde jag mig något om det där. Den gamle mannen lärde mig något viktigt. Han hade levt ett långt liv med ganska starka åsikter och fasta principer, som jag tror det inte är helt orättvist att åtminstone bitvis kalla en aning konservativa. Samtidigt som han alltid varit redo att packa sin läkarväska och rycka ut till lidande människor i samhällets skugga. Brandtalet han höll för mig om lidandet i Gaza kom lika oväntat som engagerat. Med åldern kom visdomen och då klarnade den viktigaste av hans principer, kärleken. Egentligen var det inte så oväntat… men det är först nu förstår jag att kärleken alltid var viktigast för min pappa. Jag ser också att mitt högmod stod i vägen även i vår relation. Att det var först när jag var öppen nog som vi kunde mötas fullt ut.

Rädslan och lidandet jag såg i hans ögon är det svåraste jag sett i hela mitt liv. Lugnet och friden när han fick vila var något av det finaste. För min pappa släpptes fri och bars hem till Gud. Alla bärs vi av Guds varma händer. Friheten i Kristus är mysterium. Men i detta mysterium är vi alla kallade att ryckas med. Tillsammans allt liv. Med alla liv. Livet och liven som är Skaparens kärleksverk.

Gud ropar till oss:

Människa var är du?  Kom hem och ät.
Jag har dukat mitt bord för dig. Var inte rädd.
Jag älskar dig och kommer aldrig att överge dig.

Allt är som det ska bli, eller amen.

Publicerat

Predikan: Följ med och se!

Predikan
29 juni, 2025
Andra söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka, Örebro

 

Romarbrevet kapitel 8, vers 28-30

Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet.

Johannesevangeliet kapitel 1, vers 35-46

Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar. När Jesus kom gående såg Johannes på honom och sade: ”Där är Guds lamm.” De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus. Jesus vände sig om, och då han såg att de följde honom frågade han vad de ville. De svarade: ”Rabbi (det betyder mästare), var bor du?” Han sade: ”Följ med och se!” De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Det var sent på eftermiddagen. Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört Johannes ord och följt med Jesus. Han träffade först sin bror, Simon, och sade till honom: ”Vi har funnit Messias” (det betyder Kristus). Han tog med honom till Jesus. Jesus såg på Simon och sade: ”Du är Simon, Johannes son. Du skall heta Kefas” (det betyder Petrus). Nästa dag tänkte Jesus bege sig därifrån till Galileen. Då träffade han Filippos. Han sade till honom: ”Följ mig!” Filippos var från Betsaida, från samma stad som Andreas och Petrus. Filippos träffade Natanael och sade till honom: ”Vi har funnit honom som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret.” Natanael sade: ”Kan det komma något gott från Nasaret?” Filippos svarade: ”Följ med och se!”

Predikan

Det var en gång två ekonomer. De hade fått ett svårt uppdrag. De skulle förklara och kommentera varför börskurserna rusade och slog rekord samtidigt som krig rasade och eskalerade i världen. För vid den här tiden lurades till exempel svältande människor till platser där de trodde att det skulle delas ut nödhjälp, men där flera av dem sköts ihjäl istället. Vid den här tiden valde också vuxna män med precisionsvapen (som missiler, drönare och bomber) att döda helt vanliga människor som du och jag. Och helt vanliga, oskyldiga barn. På många olika ställen i vår värld.

Den ena ekonomen tyckte att det var oroväckande. Att något något gått fel och att det inte gick att förstå hur så mycket död, lidande och oro kunde bidra till rusande börskurser. Den andra ekonomen menade att det var ett gott tecken. Att börsen var det mest rationella människorna kunde vända sig till om de ville veta om framtiden skulle bli bra eller inte. Så om nu börsens siffror rusade i takt med antalet dödade, med antalet fällda bomber och skickade missiler… då var det något riktigt bra.

Vilken av dessa ekonomer skulle jag följa? Vem av dem skulle jag vilja visa mig vägen till framtiden? Det funderade jag på när jag hörde dem resonera på morgonekot igår, när jag förberedde frukost till min dotter som är hemma över sommaren. För den här historien utspelade sig inte i sagornas värld, utan här och nu.

En helt annan berättelse fick vi höra nyss, om Andreas och Petrus. Om Filippos och Natanael. Hur de följer med och ser. Hur de uppmanar andra att följa med och se. Hur de delar med sig av något gott. Redan i början av Johannesevangeliet läggs en grund av tillit, tro och mod att följa kallelsen. Att följa Jesus.

De väljer att följa Jesus. Samma Jesus som rockbandet Blindside sjunger om i sin nya låt. Där Jesus säger till mig att jag kan lägga ned mina bördor och vapen. Att jag kan ta av mig min rustning. Att Jesus vill befria mig från det som tynger ned mig och visa mig något helt annat.

Var inte rädd säger Jesus och visar kärlekens väg. Då och nu. Genom att vända upp och ned på vetande, missförstånd och maktordningar. Genom att hela tiden gå längre och längre ned för att nå de som lider, har det svårt och är ensamma. Han tvättar våra fötter och ber oss att se varandra. Jesus tar med oss alla i den stora försoningen, hela vägen hem till Guds rike.

Vi får TRO det, och det är en aning svindlande. Att också vi uppmanas att följa med och se. Vi som sitter här i kyrkan på åsen. Kyrkan som stolt – men också behövande – sträcker sig mot himlen som en hand som söker Gud. Och Gud vill fortfarande röra oss alla med sin nåd. Guds hand är utsträckt.

Paulus skriver i sin tid till församlingen i Rom att ”Vi VET att Gud på alla sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat”. Jag tror att vi i vår tid kan veta det, men det tvärsäkra vetandet kan också vara farligt för oss. Vår tid är genomkorrumperad av vetande. Eller tyckande förklätt som vetande. Vetande som riskerar att isolera oss från det kärleksfulla livet i Guds skapelse.

Men, om vi vänds bort från Guds skapelse så ser vi inte verkligheten längre. Vi ser inte att vapen och makt trasar sönder också våra hjärtan och får också våra tårar att rinna. Med blicken i marken riskerar vi att inte se att också vi kommer att slås ned när vi övertygas om att vi ändå inte kan förändra något. Vi ser inte att missilerna, drönarna och bomberna som skickas till våra medmänniskor också är avsedda för oss någon gång. Det är som att också vi erbjuds ett nytt vetandes äpplen, från träd vi borde undvika. Äpplen som lockar fram högmod. Som vill få oss att tro att det finns hopp i mord och systematisk förintelse av liv. Att smarta bomber styrda mot barn av inte så smarta vuxna liksom ska leda oss hem är bara rationellt i en väldigt, väldigt fallen värld.

När vi om en stund blir del av måltidens sakrament, nattvarden, så får vi något helt annat. En glimt av Guds rike. Ett rike där allt vi äter och dricker och andas och känner är nåd och kärlek. Det kan verka omöjligt för människan att leva i fred och frid. Men inget är omöjligt för Gud. Eller för den som tror. Eller den som någon tror på.

Gud kallar på dig och mig. På varenda en av oss. På alla.

Vi behöver inte lyda dem som vill vända oss bort från Gud. Men om vi gör det och går vilse så sänder Gud sin son även till oss. Jesus är världens ljus och ska befria också oss ur vår tids kompakta mörker. Han vill torka våra tårar, laga våra trasiga hjärtan och resa oss upp igen. Och om det så krävs, så bär han oss hem.

För sådan är nåden och kärleken. Nåden och kärleken som Gud aldrig har slutat att skänka oss. För, samtidigt som vi bär våra olika bördor i den fallna världen så går Gud och ropar efter oss, precis som Gud gjorde när Gud letade efter de första äppelätarna i paradisets trädgård. Människa, var är du, frågar Gud. Med en varm röst. Var inte rädd. Jag älskar dig och kommer aldrig att överge dig. Jag tror på dig. Följ med och se!

När våra ögon ser klart kan vi få möta kärleken, visheten, ljuset och evigheten som är Gud. Det kan skymta redan när vi ser in i varandras ögon och önskar varandra Guds frid. Det väntar på oss i brödet och vinet. Det där riket, där Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem, även när vi sitter fast bakom murar i fängelser byggda av rädsla. Gud är här och vill befria oss alla. Men vi behöver ta emot befrielsen för att bli verkligt fria. Och i den friheten blir verkligheten radikalt annorlunda. Varje dag som jag tar emot nåden så släpper högmodet greppet om mig. När jag ber, tackar och tar emot…då blir allt lättare och min rygg kan rätas ut igen. Där finns det verkliga hoppet.

För där den sanna kärleken finns, där är Gud. Och i Guds ljus så kommer också vi att längta efter att befria varandra och bära varandras bördor. Guds kärlek kommer att strömma igenom oss och vidare ut i Skapelsen. Så låt oss följa Andreas och Petrus, låt oss gå i Filippos och Natanaels fotspår. Låt oss följa med och se. När vi höjer våra blickar kanske också vi får se Jesus i ögonen. I Guds rike.

Jag kan inte säga att jag vet, men jag tror.

Publicerat

Betraktelse i midsommartid: Fråga djuren, de kan lära dig

Betraktelse
20 juni, 2025
Midsommarfirande Hjortensbergskyrkans Sommarhem

 

Job 12:7-13

Fråga djuren, de kan lära dig,
himlens fåglar kan ge dig svar.

Fråga markens kryp, de kan lära dig,
havets fiskar kan upplysa dig.

Finns det någon av dem som inte vet
att detta är Herrens verk?

Han har alla varelsers liv i sin hand,
varje människas ande.
Örat prövar orden
som tungan prövar matens smak.

Med hög ålder följer vishet,
långt liv skänker insikt.

Hos Gud finns vishet och styrka,
han har beslutsamhet och insikt.

Matteusevangeliet 6:25-30

Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga?

Betraktelse

Vi är samlade i midsommartid och det är som att hela Skapelsen kramar om oss i en grönska som är så intensiv att Guds ord nästan går att ta på, dofta och känna. Som att sommaren säger: Välkommen, välkommen hit. Vem du än är. Var du än är.

Och i Bergspredikan säger Jesus att vi ska få allt vi behöver. Att vi inte behöver vara rädda.

Även den hårt prövade Job säger i dialogen med sin dogmatiske vän Sofar något liknande. Som att med hög ålder kommer visdom och insikter, inte minst att livet i Skapelsen som omger människan – djur, natur, sol, vind och vatten – är buret av den Gud som också bär människan, och som ger oss allt vi behöver.

Gud ger oss allt vi behöver, men inte allt som marknaden vi hittade på talar om för oss att vi begär. Och det kan vara omvändande att inse skillnaden. Livet i Skapelsen vinner över döden på olika sätt och Gud visar oss det varje år vid den här tiden. Kanske säger Gud också: Jag älskar dig, jag överger dig aldrig.

Vi behöver inte lyssna till alla röster i vår tid som försöker att få vår uppmärksamhet… för att de vill övertyga oss om skillnaden mellan oss och dom andra. Vi behöver inte skuldsätta oss för att köpa prylar vi inte behöver för att imponera på människor vi inte känner. Här i ljuset får vi leva som vi är. I Guds ljus. Nåden finns för alla. Gud sträcker ned sin hand och vi är välkomna att ta den.

Det sägs ofta att människor i Sverige inte tror på Gud. Men, det sägs samtidigt att många av oss söker Gud i naturen. Och hur det än är ställt med vissheten i vår egen tro, så får vi veta att Gud tror på oss. Gud vill torka vårar tårar. Laga brustna hjärtan. Gud vill resa oss upp när vi slagits till marken. Kanske söker Gud oss där vi är mest öppna?

Här och nu firar vi midsommar tillsammans. Just vi, just nu. Men samtidigt bärs vi av samma Gud som burit alla människor som firat midsommar här tidigare. I spåren av allt liv som vuxit på just den här platsen.

I den svenska musiktraditionen finns många vittnesmål om det jag försöker att säga.

Evert Taube skrev:

Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill
Jorden vi ärvde och lunden den gröna
Vildrosor och blåklockor och
lindblommor och kamomill
Låt dem få leva, de är ju så sköna

Ted Gärdestad sjöng:

Det skymmer vid Sion och natten blir sval
Men än doftar blommorna i skuggornas dal
Det finns tid till försoning innan natten slagit ut
För jag tror, jag tror att livet får ett lyckligt slut
Och är det inte verklighet så drömmer jag
Sol, vind och vatten, är det bästa som jag vet
Men det är på dig jag tänker i hemlighet
Sol, vind och vatten, höga berg och djupa hav
Det är mina drömmar vävda av

Joakim Berg skrev i Kents låt ”Sverige”:

Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst

Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

Och i sin nya låt ”Jag är” sjunger Laleh med profetisk röst:

Jag är, jag har det i mig
som ett frö i jorden
Det behövs bara vatten, tiden och solen.
…
Det är bara att följa, fullfölja planen
Den fanns redan innan, innan jag var en
Så när jag någon gång ser tillbaka
Ska kunna säga: Ja, jag var skapad så här

Skapelsens Gud bär oss och allt annat liv som skapades. Alla liv är viktiga för Skaparen.

Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta varandra.
Vi är älskade och får älska varandra.

Vi får tro på en glad midsommar. Vi får ta emot Guds oändliga kärlek. Det bästa har inte hänt än. Allt är som det ska bli.

Gud, tack för att vi får leva tillsammans med varandra och med alla skapade varelser på vår jord.

Låt oss älska livet
med maskrosens envishet.
Låt oss vara nyttiga för allt växande,
precis som humlan.
Låt oss sjunga kärlekens lov
med koltrastens glädje.

Gud, du som är och har skapat oss att vara det vi är.
Tack för att du drar oss till dig.
Hjälp oss att se det du ser, att de vi är får betyda mer
än det som den fallna världens krav säger oss att vi borde bli. Tack för att du inte sätter betyg på oss, utan älskar oss som vi är.

Välsigna oss Gud,
med solens ljus ovan oss
med jordens kraft under oss.
Med vänners omsorg runt omkring oss,
med din avbild djupt inom oss
och med din framtid som väntar oss.

Gud, låt var och en av oss likna en vacker sommardag.

Tack för skönheten och grönskan.
Tack för sommaren.

Amen.

Publicerat

Predikan: Fria att älska (Andra söndagen efter påsk)

Predikan
27 april, 2025
Digitalt
Andra söndagen efter påsk
Tema: Påskens vittnen

 

Epistel
Första Johannesbrevet kapitel 5, vers 1-5

Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro.
Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?

Evangelium
Johannesevangeliet kapitel 21, vers 15-19

När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina lamm på bete.” Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.” Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.”
(Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: ”Följ mig!”

Predikan

Varje trana är en bön om fred. Vår önskan är att dessa fredstranor ska beröra er, att de ska förmedla hopp i förtvivlan och fred i efterdyningarna av skjutningen.

Så skriver Sam Greening, kyrkoherde i Pilgrim Christian Church, Ohio till oss i Örebro. Brevet följde med en sändning med 1000 fredstranor, omsorgsfullt vikta i papper och skickade till oss. Det är något av det finaste jag läst sedan jag för första gången läste och hörde orden som är kärnan i Sara Parkmans sång ”Eros, agape, philia”.

På min grav ska det stå: Som hon har älskat.

Både herden och sångerskan sammanfattar Jesus lära. På olika sätt. Författaren till Första Johannesbrevet, som vi fått höra idag, sätter andra ord på att följa Jesus. Ord som stör mig.

Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son? Det där är en provocerande fråga. Ingen kan besegra världen. Jesus visar snarare att det är kärlek till världen som är vägen. Alltså kärlek till det som vi möter i världen. Andra människor, djur, växter och allt det där som skapats.

I Johannesevangeliet frågar Jesus Petrus om han älskar honom, tre gånger. Kanske för att Petrus får tre chanser att försonas med de tre förnekanden han gjorde ett par dagar tidigare. Kanske för att Jesus använder två olika grekiska ord i ursprungstexten för att uttrycka kärleken, vilket tyder på att han möter Petrus i ögonhöjd när går från den gudomliga kärleken i ἀγάπη till den broderliga kärleken i φιλία.

Jag tycker att det där är lite svårt att förstå, men jag är i gott sällskap. För såväl skriftlärda, fariséer och överstepräster som lärjungar verkar ha svårt att förstå vad Jesus säger mest hela tiden. Liksom vanligt folk. Inte sällan är det periferins människor i utkanten som förstår. Änkorna, de fattiga och föräldralösa. Romerska officerare och besatta. De som är utanför, hedningarna. De sjuka och utförsäkrade. Ortens folk. Dom andra.

Det saknas inte människor som vill förenkla världen. Jag har hört tolkningar som fördummar och polariserar. Som judisk tradition överflödig när vi smarta kristna förstår hur det verkligen är. Jag har läst hatpredikanters texter om vem som får älska vem, och vilka människor som får äga vilka människor. Jag har hört presidenter och diktatorer basera sina galna maktambitioner på Bibeln.

Jag tror att vi ska vara försiktiga med att besegra världen i Jesu namn. Det vi kan besegra är begäret som gör att vi fyller Guds värld med saker som plast, rasism och läkemedelsrester som ofiltrerat går ut i naturen. Sopor som håller på att besegra världen, så att säga. När vi låter dåliga idéer leda oss.

Tre gånger uppmanar Jesus Petrus att vara en god herde för människorna. Varje gång är en fördjupning som gör det lite tydligare vad det är Jesus vill att Petrus ska förstå. Tvåtusen år senare viker och skickar en mänsklig gemenskap 1000 tranor kärlek till oss.

Det handlar om kärleken. I vår individualistiska tid kan det vara svårt att den handlar om OSS ALLA, och inte bara några få passionerade eller familjärt exklusiva tvåsamhets- eller fåsamhetsrelationer.

När Jesus frågar Petrus om kärleken så handlar det om ἀγάπη – den villkorslösa kärlek som strömmar från Gud genom skapelsen. Den osjälviska, sjävuppoffrande kärleken. Agape är den bibliska kärleken. Och det är den som Jesus vill att Petrus ska leda människorna i.

Det är nog den som Sara Parkman menar när hon sjunger:
På min grav ska det stå: Som hon har älskat.

När den treenige guden bjuder in oss, kallar oss, omsluter oss…. då är det den kärleken som gäller. Det är den som möter oss i brödet och vinet. Det är den som lite trevande, eller urstarkt, utväxlas i fridshälsningen. Det är den vi får ta emot i välsignelsen. Det är den kärleken Gud vill att vi sprider i världen. Som skapade medskapare och Guds händer i världen. Som Kristi kropp. Vi är sedda och kan se andra. Vi är berörda och kan beröra andra. Vi är älskade och kan älska andra.

Vi kan alla vara påskens vittnen. Vi kan bära evangeliet i våra hjärtan och låta det styra hur vi rör våra händer. Det kan få styra våra steg. Det kan göra stor skillnad i hur vi bemöter de vi möter här utanför kyrkan. På våra arbetsplatser. På bussar och i bilköer. I samtalen där vi diskuterar hur DOM ANDRA gör därborta i samhällets utkant. När vi lite besviket säger att NÅGONANNAN borde göra något åt DOM ANDRA… så är vi fria att älska den där NÅGONANNAN. Om vi vill att DOM ANDRA ska älska oss… då får vi nog älska DOM ANDRA också.

Vi behöver inte följa människor med maktambitioner som använder enkla lösningar för att ställa oss MOT varandra. Jag tror att det gamla hopplöst bespottade ordet solidaritet inte måste vara inlåst i mänsklig ideologi. Jag tror inte heller att det urvattnade ordet frihet låsas in i mänsklig ideologi..

Gud tvingar oss inte att välja MELLAN solidaritet och frihet. I Guds kärlek blir vi fria I solidaritet och solidariska I frihet. Jag tror att kärleken från Gud strömmar igenom Skapelsen. I varje hjärtslag. I varje celldelning. I energin som inte kan förstöras, bara byta riktning. I kolatomens eviga kretslopp. I varje första andetag och i varje sista andetag. Jag tror att det är mer ansträngande för människan att jobba MOT den kärleken än MED den.

Kärleken i Guds nåd omsluter oss i allt. När vi bejakar den och tar emot den börjar den strömma igenom oss också. För att sprida sig vidare. Så kan vi följa Jesus. Han tror på oss och att vi också kan torka tårar. Lyssna på varandra när vi lider. Hjälpa varandra upp på fötter igen.

För ett par år sedan avslutade Sara Parkman en spelning på den stora festivalen Way out west i Göteborg med att ta med sitt band längst fram till scenkanten. Där de lade ifrån sig sina instrument, släppte mikrofonerna och förenades med den stora publiken som av hjärtans lust sjöng:

På vår grav ska det stå
Som vi har älskat

Där och då, i Göteborg, uppstod en gemenskap. Gränsen mellan ledare och följare suddades ut. Där och då förkroppsligades kärleken i ett gemensamt VI. En gemenskap som häromveckan också förkroppsligades i de omsorgsfullt origami-vikta fredstranor som skickades hit till Örebro Ohio.
Så kan vi också älska varandra. Så kan vi föra varandra på bete. Så kan vi tillsammans gå till måltiden nu. Inte för att besegra världen. Utan för att läka den. Genom att vara en del av Guds allomfattande kärlek. Fria att älska.

Publicerat

Predikan: Tillsammans i mörker (långfredagen)

Tillsamman i mörker (långfredagen)
S: Nicolai kyrka
18 april 2025

 

Markusevangeliet kapitel 15, vers 21-41

En man som just kom förbi på väg in från landet, Simon från Kyrene, far till Alexandros och Rufus, tvingade de att bära hans kors. De förde Jesus till det ställe som kallas Golgota (det betyder Skallen). Där gav de honom vin med myrra, men han tog inte emot det. De korsfäste honom, och de delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. På anslaget med anklagelsen mot honom stod det: Judarnas konung. Tillsammans med honom korsfäste de två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: ”Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar — hjälp dig själv nu och stig ner från korset.” Likaså gjorde översteprästerna och de skriftlärda narr av honom sinsemellan och sade: ”Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han som är Messias, Israels konung, nu får han stiga ner från korset, så att vi kan se det och tro på honom.” Också de som var korsfästa tillsammans med honom skymfade honom.

Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ’Eloi, Eloi, lema sabachtani?’ (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod intill hörde det och sade: ”Han ropar på Elia.” En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin, satte den på en käpp och gav honom att dricka och sade: ”Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom.” Med ett högt rop slutade Jesus att andas. Och då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner. När officeren som stod vänd mot honom såg honom ge upp andan på det sättet sade han: ”Den mannen måste ha varit Guds son.” Längre bort stod också några kvinnor och såg på, och bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses mor och Salome. De hade följt med honom och tjänat honom när han var i Galileen. Och där var många andra kvinnor, de som hade gått med honom upp till Jerusalem.

Predikan

Vad fick dig att tro
Att du var ensam
Jag följer dig utför
Tillsammans i mörker
Jag har också varit där

De här orden har satts samman av Håkan Hellströms i sången ”Tillsammans i mörker” som jag lyssnade på när jag gick hit.

Orden påminde mig om något avgörande i evangeliet.
När det gör som mest ont.
När natten är som allra mörkast.
När vi är som mest ensamma.
Då är Jesus med oss.

I våra vaknätter. I våra ökenvandringar. I våra böner. I vår längtan. Där finns också Gud.

Jesus har redan varit där i mörkret och känner det vi känner. Var inte rädd, säger han och vill torka våra tårar. Han vill laga det som gått sönder i oss och resa oss upp igen. Och när dagen kommer då vi får möta vår egen långfredag… så möter han oss och bär oss hem.

Gud blir människa i Jesus och känner
ALLT människor kan känna.

Här, i den insikten, kan det ofattbara lidandet på korset bli ett tecken på hopp. När vi liksom kvinnorna i Bibelns berättelse står i försoningens nära-livet-upplevelse tillsammans framför döden på korset… så kan något hända.

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

I vår tid är det många som ställer sig liknande frågor. Inte minst i kvarteren här runt kyrkan. Spåren av mänskligt liv i parkeringshusens skuggor ställer svåra frågor till oss. Människor med något jagat i blicken som stryker runt och söker efter någon eller något… ställer också svåra frågor till oss. FÖR MÅNGA MÄNNISKOR här i vår stad lever i något som skulle kunna liknas vid en evig långfredag. Utan känsla av sammanhang. Utan en känsla av mening. Maskrosbarn i väntan. Som maskrosbollar före stormen.

Men, kanske är det också våra sjukdomar de bär?
Kanske är det våra plågor de lider?

Jag tror att vi alla varit där. Eller måste komma dit. Någon gång i livet. Jag tror också att vi kan kroka arm, närma oss korset och samla ihop oss.

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

I ångest ropar Jesus efter sin Far. De som var ett. Men ställd inför sin död känner han sig ensam. Precis som människan är Jesus i dödsögonblicket utlämnad. Det är så Markus beskriver Jesus sista minuter. Med ett högt rop slutar Jesus att andas.

En lång, lång dags lidande. När hånandet, hatandet, hotandet, tortyren och skymfandet aldrig verkade ta slut… tar slut när Jesus dör för vår skull. Ödmjukheten och kärleken verkar förlora när Gud dör och mysteriet skakar jorden.

Men nu öppnas vägen till det heligaste. Förhänget in till templets innersta brister. Guds helighet är inte längre skild från människorna. Något kan fullbordas när vi samlas i sorgen nedanför korset. När vi söker svar på svåra frågor tillsammans. Det finns tid till försoning. Den tiden kan vara nu. När vi är tillsammans i mörker.

Publicerat

Predikan: Iver, tvivel och prövningens stund (Första söndagen i fastan)

Prövningens stund (första söndagen i fastan)
S: Nicolai kyrka
9 mars 2025

 

Psaltaren psalm 31, vers 2-6

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
svik mig aldrig!
Du som är trofast, rädda mig,

lyssna på mig,
skynda till min hjälp.
Var min klippa dit jag kan fly,
borgen där jag finner räddning.

Ja, du är min klippa och min borg.
Du skall leda och styra mig,
ditt namn till ära.

Du skall lösa mig ur snaran de gillrat,
du är min tillflykt.

Jag överlämnar mig i dina händer.
Du befriar mig, Herre, du sanne Gud.

Jakobsbrevet kapitel 1, vers 12-15

Salig är den som håller ut då han prövas; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans, som Gud har lovat dem som älskar honom. Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död.

Matteusevangeliet kapitel 16, vers 21-23

Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”

Predikan

Iver och tvivel får plats i dagens evangelietext. I en och samma person, Petrus. Iver och tvivel, två olika saker, som nog bor i oss alla.

När min hund Vilda var valp så blev hon ibland så ivrig att hon tappade kontrollen över sin lilla kropp. När glädje-viftningarna på svansen satte hela kroppen i ett ivrigt rus som kunde leda till… något vi kan kalla kärlekens tok-ryck.

Den där ivern mattades av med åren, men den har hela tiden funnits kvar. Och ivern i henne är ett av livets vackraste uttryck.

Petrus har också ivern. Han som så ofta reagerar med lust och engagemang. Som går ut på vattnet och som inte vill höra talas om att Jesus ska lida. En liten människa med stora gester och stor iver.

Min hund har blivit gammal. Rörelserna är långsamma, försiktiga och stela.
Hennes vandring närmar sig slutet. Sakta, säkert och värdigt. Men fortfarande är ingen ivrigare än hon när det gäller att rulla runt på en gräsmatta. Och nej, hon är inte min. Det är snarare så att jag är hennes. I tolv år har hon lett mig. Varit med på min vandring ut ur öknen… på väg hemåt.

Jag är bara en vanlig syndare. I en fallen värld. Jag ser inte hela bilden. Jag har inte det gudomliga perspektivet. Det vet hon, hunden.

I det avseendet är det JAG som är som Petrus. Han som inte heller kan se hela bilden.

Petrus upplever mycket som är otroligt. Men mitt i allt det otroliga så tror han, nästan jämt. Petrus, som förstår att Jesus är Messias. Och som JESUS kallar för ”klippan han ska bygga sin kyrka på”. Klippan som sjunker som en sten när han tvivlar.

Men Petrus är en människa som brinner. Som brinner av iver. Och jag hoppas att många av oss härinne har fått känna den där ivern. Någon gång i livet. När vi gjort något av hjärtats lust. När vi tjänat världen med glädje. Som den gladaste hundvalpen. Helt UTAN tvivel.

Tvivlet på medmänniskan, som sprider sig som ett gift i vår tid, skulle vi kunna möta med JUST DEN IVERN. Även som samhälle. För jag tror inte att Gud vill att vi ska bli tvivlande och strykrädda byrackor. Förtryckta under hemska herrar och hussar. De där medmänniskorna som har dansat så häftigt runt guldkalven att de blivit helt förryckta och nu sätter vår civilisation på spel.

I sitt tvivel på Gud är de så rika att de gör sig själva till gudar. Jag tror att ni kan ana vilka de är.

Världens rikaste man som rusigt viftar med sin motorsåg. Presidenten som släpper filmer med stora guldstatyer av sig själv. Som ser världen som en möjlig affär. En deal. Mobbar-miljardärerna i presidentens hov. Oligarker i väst och oligarker i öst som verkar helt likgiltiga inför att förvandla människor till råvaror. I det som kallas köttvågor på slagfältet och genom att binda oss och våra barn vid ändlöst scrollande på skärmarna i våra händer.

Jag är orolig och rädd. Nu när dessa män ska dela upp även oss. Mellan sig. Utan något ädlare motiv än pengar. Nu är också vi råvaror… som ska bli pengar.

Jag tvivlar. På mig själv, min kapacitet och på vårt gemensamma samhälles motståndskraft. Jag vill skrika till mig själv: Håll dig på din plats, tvivel!

Då kommer hon till mig, Vilda. Hon tvivlar aldrig. Hon viftar på svansen och går vidare i livet. Och när jag möter hennes blick så tänker jag att djuren vet ALLT om att vara råvaror som ska bli pengar. Det finns ju snart inga vilda djur kvar.

Den här fastan känner jag mig liten. Jag förstår inte hur jag ska lära mig att acceptera den här rollen som råvara. Jag är ivrig att förändra, men tvivlar på att jag kan.

Dina tankar är inte Guds utan människors.

Så säger Jesus när Petrus tvivlar. Kanske säger han det till mig också. När Jesus skäller på Petrus så betyder det kanske att Petrus inte ska tvivla. Inte låta människans tankar ställa sig i vägen för Guds tankar.

Kanske betyder det helt enkelt:  Du behöver inte fly från det svåra. Jag älskar dig. Försök att lita på mig. Allt är som det ska bli.

Jag kände det i hela kroppen när jag fick korset på min panna i onsdags. Jesus vill att vi ska känna tillit. Jesus har dukat bordet för oss. Han vill resa oss upp, torka våra tårar och laga våra brustna hjärtan. Jesus älskar oss, förlåter oss och bär oss till måltiden.

I en liten bit bröd och några droppar vin kan saker vändas rätt igen.

Gud frestar oss aldrig. Det är inte Gud som för nöjes skull sätter oss i prövningens stund. Tvärtom. Gud blir människa i Jesus och visar oss vägen. En väg där vi behöver tro, tålamod och tillit. Men också iver, tänker jag. För Gud vill nog att vi ska GÖRA NÅGOT med allt det där som Jesus lärde oss.

Nu förändras samhället och i prövningens stund är det lätt att tvivla.

Kanske har djuren något att berätta för oss då. När vi prövas. De har aldrig syndat. Men de har prövats hårt av oss syndare. Alltså vi, människorna som utnyttjat dem gränslöst. Och, när nu också vi får leva med böjda nackar och oro inför de världsliga ledarnas nycker och godtycke så kan djuren visa oss att det faktiskt går att leva goda liv i GUDS skapelse. Där ivern kan sprida glädje i hela kroppen trots allt dumt som människan hittat på.

Du skall lösa mig ur snaran de gillrat,
du är min tillflykt.
Jag överlämnar mig i dina händer.

Psalmistens ord från Psaltarens psalm 31 ekar in i vår tid.

Var inte rädd, säger Gud igen. Jag älskar dig och överger dig aldrig.

Vågar jag tro på, lita på och välja det radikalt annorlunda i Guds kärlek Kärleken som är utom räckhåll för miljardärens motorsågs-makt. Kärleken som vill nå varenda skapad medskapare.

Vi FÅR välja att ta emot den i våra hjärtan. Precis som min hund, Vilda har gjort. Och vi FÅR föra kärleken vidare ut i Skapelsen genom våra händer, blickar och röster… Precis som Vilda också har gjort. Varje dag, utan undantag.

Och precis som Vilda så får vi känna IVER inför denna fantastiska nåd. I prövningens stund kan det leda till kärleksfulla handlingar, och viktiga små tok-ryck. Jag tror att de kan vara bra för oss. Då kan fristaden här i kyrkan växa.

En annan värld ÄR möjlig. Och Guds tankar om den världen finns redan i oss. I ivern som skingrar tvivlet. När vi inte längre flyr. När vi tror.

Publicerat

Predikan: Julnatten

Den heliga natten (julnatten)
S: Nicolai kyrka
24 december 2024

 

Lukasevangeliet kapitel 2, vers 1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan:

Julevangeliets vackra verser. Hur ska vi ta emot dem? Vi som har samlats här i julnatten, i den gamla, gamla kyrkan, där människor samlats i hundratals år, generation efter generation.

Just nu. Just inatt. Så är det just vi som får ta emot julevangeliet tillsammans.

Vad säger Gud till oss vid vår krubba?

Jesus är här nu. Han fryser om vi inte griper in.
Jesus, som i natt ser oss med det nyfödda barnets blick.

Vad gör vi nu?

Var inte rädda, säger ängeln till herdarna. Och till oss, tror jag. Ängeln som kommer med budskapet från Gud om att NÅDEN ÄR FÖR ALLA.

Liksom herdarna får vi höra den himmelska hären. Som liksom underminerar alla värdsliga och militäriska härar. Vi får höra den himmelska hären utropa de kärleksfulla orden som vi upprepar i kyrkan varje söndag. Ära åt Gud i höjden och fred på jorden. Bland människor som Gud älskar.

Ingen är utesluten, ingen är bortglömd.

Kanske känns den någonstans i kroppen just nu?
Värmen, kärleken, närheten, gemenskapen?

Här och nu – i julnattens mysterium – så kanske gränser kan suddas ut. Mellan människor, mellan länder, mellan synligt och osynligt. Mellan tiden som har gått och tiden som ska komma. Kanske uppstår ett mellanrum i tiden just nu. Där just vi bjuds in till festen. Där just vi bjuds in att dela livet med varandra. Och alla de som suttit här i bänkarna före oss. När vi bjuds in att dela brödet och vinet. Med den som längtar efter varenda en av oss. Med den som föds i den här heliga natten.

Jesus, som ska laga brustna hjärtan. Som ska torka våra tårar. Han, som kommer att resa upp dem av oss som har fallit. Och bära hem dem av oss som inte längre kan resas upp. Hela vägen hem.

Vi hålls varma, i den kalla natten. Och vi är många här tillsammans, som sänds med Anden att ta med den värmen. Till de av oss som inte är här i kyrkan. Till de vi älskar, till de vi saknar.

För som sagt. Ingen är bortglömd. Ingen är utesluten. Nåden kommer till oss alla. Som får ta emot detta glädjebudskap när vi läser julevangeliet. Eller om det är julevangeliet som läser oss. Ibland är det lite oklart. Det är ett mysterium. Så…

Ära åt Gud i höjden och fred på jorden!
Oss är en frälsare född.
Allt är som ängeln sade till herdarna.
Allt är som det har sagts till oss.
Allt är som det ska bli.

Amen.

Publicerat

Predikan: Bana väg för Herren (tredje söndagen i advent)

Bana väg för herren (tredje söndagen i advent)
S: Nicolai kyrka
15 december 2024


Psaltarpsalm 146, vers 3-9

Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.
De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.

Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.
Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.

Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,

Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,

Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.

Matteusevangeliet kapitel 11, vers 12-19

Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma.

Hör, du som har öron. Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ”Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.” Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ”Han är besatt.” Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ”Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.” Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.

Predikan

Det finns människor som vill stjäla himmelriket, säger Jesus.
Vi ska inte lita på de människorna, säger den som skrivit Psaltarens 146:e psalm.

Och, det som visas på nyheterna, i tidningarna och i det som algoritmerna släpper fram till oss i våra sociala medier visar gärna det mörka Det som får oss att klicka och läsa är lönsamt, men det behöver inte vara rättvisande. Det är mörkt nu, ja. Människor fattar fortfarande beslut om att låta bomber falla på barn. Men de allra flesta människor fattar aldrig sådana beslut. Visst, demokratier prövas hårt i Västerlandet. I USA, i Tyskland och i Frankrike. Här hemma också. Men, det hindrar inte att det fortfarande händer massor av fina och kärleksfulla saker varje dag, även om dessa små ljuspunkter inte visas i nyhetsflödet.

Den första paragrafen i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna gäller faktiskt fortfarande. Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Vi har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Profeterna vet. Johannes Döparen vet. Jag tror att vi också vet… allt det här som Gud redan vet… att vi vet. Vi som föddes med ett vetande om vad som är gott. Varenda en av oss har faktiskt fötts med det här vetandet. Det kallas ibland för SAMVETET. Två sammansatta ord som betyder att vi VET, och att vi vet TILLSAMMANS.

Kanske blir inget mer WOKE, PK eller mer PRÄKTIGT än samvetet? Som vi alla bär. Som partistrategerna verkar vara övertygade om är naivt… vilket konstigt nog får strategerna att tro att nästa val kommer att vinnas genom att håna och hata det naiva samvetet. Samma samvete som säger mig… att det inte behövs fler berättelser som avhumaniserar människor. Inte ens om cyniska människor med makt och inflytande som tror att de ska vinna val genom att håna och hata samvetet. Mitt högmod bereder inga vägar. Jag behöver förstå skillnaden på Jesus heliga vrede och min högmods vrede. Det är nämligen som vår församlingsherde Kalle Bengtz sade för några veckor sedan… vi misslyckas tillsammans… och vi lyckas tillsammans.

Vi är människor. Vi har fel ibland. Vi har rätt ibland. Vi är förvirrade mest hela tiden och vi är rädda ganska ofta. Och Jesus har rätt. Vi vill dansa ibland, men inte alltid. Vi behöver klaga ibland, men ibland inte. Vi är komplicerade. Ibland skvallrar vi om människor som äter. Ibland skvallrar vi om människor som inte äter. Vi är ganska så godtyckliga ganska ofta. Vi är de som den filterlöse Johannes Döparen kallar huggormsyngel. Men vi är samtidigt de som den himmelska hären ska besjunga som utvalda i julevangeliet. Vi är aldrig antingen eller. Vi är alltid både och. För vi är sammansatta människor.
De av oss som har blivit förblindade, fördömande och gått vilse i vår förvirrade samtid kanske jag ska gå ut och leta efter istället för att just… fördöma? För om jag i försvar mot det onda väljer att tänka som det onda och att prata som det onda…vad gör det då mig till? Inget gott, i alla fall.

Så, jag ber om att Gud ska välsigna oss alla med kärlek.
Så att vi kan vara så… som vi önskar att andra ska vara.

Jag ber om att Gud ska välsigna oss med tillräckligt mycket dåraktighet så att vi ska kunna tro att vi får betyda något för den här världen. För att vi ska kunna göra det som andra säger är omöjligt, komma med rättvisa och godhet till alla människor.

Våra ryggar kan rätas. Rakryggade skulle vi kunna säga till varandra: Var inte rädd. Vi överger dig inte. Det är inte du mot världen. Vi är tillsammans i den här världen. Sammanflätade som färgerna i regnbågsmattan som löper genom S:t Nicolai kyrka i Örebro.

Jag ber om att vi alla ska få en klar blick och se det heliga bortom allt vi har ställt i vägen. Jag ber om att visheten som redan finns i var och en av oss ska få möta all den där oändliga visheten som är Gud och som… redan har placerats i just var och en av oss. Och där borta, vid altaret, där väntar något som jag också tror finns inom oss alla. Något som samtidigt längtar efter oss alla. Mysteriet som vi alla är en del av. Kärleken som vill sprida sig genom oss alla. Kärleken som säger oss att det aldrig är för sent för förlåtelse, för försoning… och för hygglig anknytning.

Ja, det är mörkt nu. Men i mörkret vilar ljuset. Det har redan börjat bli morgon när natten är som mörkast. Vi kan hjälpa varandra att bereda väg för ljuset som kommer. För det behöver inte vara krisen eller kriget som kommer, det skulle också kunna vara freden och kärleken. Vad vill vi bereda väg för? Det goda är faktiskt redan här, under oss (i marken som bär), över oss (så att vi kan sträcka på oss) och runtom oss (i varje andetag som blåser liv i oss). Det goda är alltid här, även när vi inte ser det. I Guds villkorslösa kärlek är alla människor efterlängtade hela tiden. Och, våra ögon kan öppnas, säger Psaltarens 146:e psalm. Precis som Johannes Döparen kan också du och jag få se igenom det som står i vägen för det goda. Vi kan också berätta att den som rätar krökta ryggar är nära. På julnatten firar vi att Gud kommer till oss med oändlig nåd. Inte med tvång eller vapen. Nej, tvärtom, som ett försvarslöst litet barn. Ett barn som vi kan välja att ta emot.

Om det är naivt, så kanske det inte är så dumt.

Brustna hjärtan ska lagas. Tårar kommer att torkas. Och de av oss som har fallit kommer faktiskt att bli uppresta igen.
Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska varandra.
Vägen är beredd för oss.
Vi är efterlängtade och inbjudna.
Till altaret och kärleken.
I nåden.

Där ett litet, litet bröd och några droppar vin välkomnar oss hem.

Amen.

Publicerat

Predikan: Rik inför Gud (sjuttonde söndagen efter trefaldighet)

Rik inför Gud (sjuttonde söndagen efter trefaldighet)
S: Nicolai kyrka
22 september 2024

 

Andra Moseboken kapitel 32, vers 1-4, 30-35

När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: ”Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.” Aron svarade dem: ”Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!” Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: ”Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.” Nästa dag sade Mose till folket: ”Ni har begått en svår synd. Nu skall jag gå upp till Herren och försöka vinna försoning för er synd.” Och Mose gick tillbaka till Herren och sade: ”Detta folk har begått en svår synd, de har gjort sig en gud av guld. Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok!” Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig skall jag utplåna ur min bok. Gå nu och led folket dit jag har sagt dig! Min ängel skall gå framför dig. Men den dag kommer då jag skall gå till rätta med dem för deras synd.” Så straffade Herren folket för att de hade gjort kalven, den som Aron gjorde.

Matteusevangeliet kapitel 6, vers 19-24

Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret. Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

Predikan

Känn ingen oro. Känn ingen ängslan.
Den som har Gud kan ingenting sakna.

Orden från Psalm 773 dröjer sig kvar under valven och folket som följer Moses kämpar på. Men de skäller och gnäller och tvivlar också. När de följer Moses på vägen hem – från förtryck till befrielse. Hela vägen till berget som Moses går upp på för att ta emot lagen och alla ingående instruktioner i fyrtio dagar och fyrtio nätter.

Men där tappar folket tålamodet och gjuter guldkalven.
Trots att Gud går med dem.

Men… varför smälter folket sina smycken och gjuter guldkalven? Kanske för att de blir rädda. Men varför i hela världen låter Aron (Moses bror, prästen, som vet så mycket) varför låter han folket få sin vilja igenom när han borde veta bättre? Kanske för att han också blir rädd när Moses gått upp på berget och inte längre finns där och förklarar vad Gud vill.

I fyrtio dagar och fyrtio nätter är han borta och i flera av de dagarna och nätterna har det blixtrat och mullrat och Gud har låtit sin närvaro kännas i marken som skakar under folkets fötter.

Det skulle vara lätt att läsa texten och döma folket för deras brist på tro och tillit. Kanske också oss, får våra brister? Men vi är alla människor och vi blir alla rädda ibland.

Jag har varit dömande. Alldeles för länge. Men Jesus vände upp och ned på mig, skakade om mig och fick mig att se klarare. Då såg jag att rädslan och ensamheten också genomsyrar vår gemenskap. För mitt i allt det fina vi delar så finns det saker som gör oss rädda. Saker vi ofta har hittat på själva. Som räntor, krig och tillväxtstrategier. Eller andra guldkalvar.

Men, ingen av oss föds rädd. Nej, vi föds alla som små sårbara barn som behöver mat, värme och omsorg. I Guds Skapelse får vi det som vi behöver – mat, vatten och värme. Och Guds goda Ande verkar genom oss människor för att vi ska visa varandra omsorg och älska varandra som Gud älskar oss. Jorden har resurser för oss alla och människor är i grunden goda, som skapade medskapare. Allt är som det ska bli.

Men…om vi får lära oss att inte tro på detta faktum. Eller sviks av människor vi behöver och får lära oss att klara oss själva. Då kan det väckas svåra saker i oss. En sån sak är begäret.

Kanske uppstår begäret när vi lär oss att låta rädsla och misstro styra oss istället för att låta oss ledas av kärlek och tro? För innerst inne i oss bor fortfarande de sårbara barnen och vi blir rädda ibland. Precis som Moses folk där i öknen. När marken skakar under våra fötter.

Människor skapade för länge sedan MARKNADEN som ett medel för att nå ett mål. För att komma hem. Där byttes, såldes och köptes olika saker mellan människor. Från början saker som behövdes. Mat, virke och sådant. Men något hände och marknaden svällde med begären efter mer. Marknaden bredde ut sig mer än någon invasiv art någonsin kan… och till sist blev den där marknaden själva målet och människor blev liksom medlet. Så nu verkar våra ledare tro att alla människor måste vara lagom rädda och oroliga hela tiden… så att marknaden och vårt samhälle inte kollapsar. Vi närmast uppmanas att köpa saker som kan bedöva vår verkliga längtan hem. Saker som kan stilla påhittade begär, och väcka nya. Våra ledare verkar känna sig tvingade att prioritera siffror högre än verkligt liv i begärets budgetar. Men hur ska vi balansera påhittade siffror med högst verkliga och levande människor, djur, träd och hav?

Kanske är det just där som också vi är beredda att ge våra smycken till Aron och be honom att gjuta oss en ny gud? Samtidigt som Skapelsen ställer en fråga till oss allt oftare och allt högre, genom stigande temperaturer och förra veckan i fruktansvärda skyfall i länder nära vårt land. Skapelsen frågar:

Människa, utveckling som inte leder till befrielse utan binder er alla som lever nu OCH era barn och barnbarn i skulder som aldrig går att lösa – är det verkligen bra utveckling för er?

Gud vill befria oss och har öppnat vägar hem för alla människor. Jesus visar vägarna. Anden manar oss att våga vandra tillsammans. Men det är vi – du och jag och alla andra – som måste välja väg. Vi kan inte köpa oss fria, och det vet Gud. Så Gud blir människa i Jesus och kommer till oss. Han går upp på berget igen och förklarar så många viktiga saker i Bergspredikan, som dagens evangelietext kommer ifrån. Marken skakar igen när Jesus vänder upp och ned på allt vi skapat… så att Guds skapelse ska synas klarare också i oss. Han vill dra oss bort från guldkalvens bländade ljus, så att vi ser Guds ljus.

Han har kommit för att rädda, inte för att döma. Var inte rädd, säger Jesus. Allt du behöver ska du få. Jag går med dig, hela vägen hem. Men du behöver lyssna på mig. Lyssna nu. Han ger oss bönen om det dagliga brödet. För Jesus vet vad vi behöver och vill att vi ska veta det också. Och därför säger han: Håll din blick klar och släpp in mitt ljus så att det kan skina i dig. Samla inte skatter på jorden. Samla skatter i himlen. För där din skatt är kommer ditt hjärta att vara. Hemma.

Han vill göra oss rika på ett sätt som ingen ekonomi skapad av rädsla någonsin kan. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon, säger Jesus och vill leda också oss från förtryck till befrielse. Han som bjuder in oss att dela brödet och vinet och friden. Och under valven i kyrkan dröjer sig orden kvar:

Känn ingen oro, känn ingen ängslan.
Gud, din Gud bär allt. Allt som är som det ska bli.