Kategori: Predikan

Tillsamman i mörker (långfredagen)
S: Nicolai kyrka
18 april 2025

Markusevangeliet kapitel 15, vers 21-41

En man som just kom förbi på väg in från landet, Simon från Kyrene, far till Alexandros och Rufus, tvingade de att bära hans kors. De förde Jesus till det ställe som kallas Golgota (det betyder Skallen). Där gav de honom vin med myrra, men han tog inte emot det. De korsfäste honom, och de delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. På anslaget med anklagelsen mot honom stod det: Judarnas konung. Tillsammans med honom korsfäste de två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: ”Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar — hjälp dig själv nu och stig ner från korset.” Likaså gjorde översteprästerna och de skriftlärda narr av honom sinsemellan och sade: ”Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han som är Messias, Israels konung, nu får han stiga ner från korset, så att vi kan se det och tro på honom.” Också de som var korsfästa tillsammans med honom skymfade honom.

Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ’Eloi, Eloi, lema sabachtani?’ (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod intill hörde det och sade: ”Han ropar på Elia.” En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin, satte den på en käpp och gav honom att dricka och sade: ”Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom.” Med ett högt rop slutade Jesus att andas. Och då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner. När officeren som stod vänd mot honom såg honom ge upp andan på det sättet sade han: ”Den mannen måste ha varit Guds son.” Längre bort stod också några kvinnor och såg på, och bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses mor och Salome. De hade följt med honom och tjänat honom när han var i Galileen. Och där var många andra kvinnor, de som hade gått med honom upp till Jerusalem.

Predikan

Vad fick dig att tro
Att du var ensam
Jag följer dig utför
Tillsammans i mörker
Jag har också varit där

De här orden har satts samman av Håkan Hellströms i sången ”Tillsammans i mörker” som jag lyssnade på när jag gick hit.

Orden påminde mig om något avgörande i evangeliet.
När det gör som mest ont.
När natten är som allra mörkast.
När vi är som mest ensamma.
Då är Jesus med oss.

I våra vaknätter. I våra ökenvandringar. I våra böner. I vår längtan. Där finns också Gud.

Jesus har redan varit där i mörkret och känner det vi känner. Var inte rädd, säger han och vill torka våra tårar. Han vill laga det som gått sönder i oss och resa oss upp igen. Och när dagen kommer då vi får möta vår egen långfredag… så möter han oss och bär oss hem.

Gud blir människa i Jesus och känner
ALLT människor kan känna.

Här, i den insikten, kan det ofattbara lidandet på korset bli ett tecken på hopp. När vi liksom kvinnorna i Bibelns berättelse står i försoningens nära-livet-upplevelse tillsammans framför döden på korset… så kan något hända.

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

I vår tid är det många som ställer sig liknande frågor. Inte minst i kvarteren här runt kyrkan. Spåren av mänskligt liv i parkeringshusens skuggor ställer svåra frågor till oss. Människor med något jagat i blicken som stryker runt och söker efter någon eller något… ställer också svåra frågor till oss. FÖR MÅNGA MÄNNISKOR här i vår stad lever i något som skulle kunna liknas vid en evig långfredag. Utan känsla av sammanhang. Utan en känsla av mening. Maskrosbarn i väntan. Som maskrosbollar före stormen.

Men, kanske är det också våra sjukdomar de bär?
Kanske är det våra plågor de lider?

Jag tror att vi alla varit där. Eller måste komma dit. Någon gång i livet. Jag tror också att vi kan kroka arm, närma oss korset och samla ihop oss.

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

I ångest ropar Jesus efter sin Far. De som var ett. Men ställd inför sin död känner han sig ensam. Precis som människan är Jesus i dödsögonblicket utlämnad. Det är så Markus beskriver Jesus sista minuter. Med ett högt rop slutar Jesus att andas.

En lång, lång dags lidande. När hånandet, hatandet, hotandet, tortyren och skymfandet aldrig verkade ta slut… tar slut när Jesus dör för vår skull. Ödmjukheten och kärleken verkar förlora när Gud dör och mysteriet skakar jorden.

Men nu öppnas vägen till det heligaste. Förhänget in till templets innersta brister. Guds helighet är inte längre skild från människorna. Något kan fullbordas när vi samlas i sorgen nedanför korset. När vi söker svar på svåra frågor tillsammans. Det finns tid till försoning. Den tiden kan vara nu. När vi är tillsammans i mörker.

Den heliga natten (julnatten)
S: Nicolai kyrka
24 december 2024

Lukasevangeliet kapitel 2, vers 1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Predikan:

Julevangeliets vackra verser. Hur ska vi ta emot dem? Vi som har samlats här i julnatten, i den gamla, gamla kyrkan, där människor samlats i hundratals år, generation efter generation.

Just nu. Just inatt. Så är det just vi som får ta emot julevangeliet tillsammans.

Vad säger Gud till oss vid vår krubba?

Jesus är här nu. Han fryser om vi inte griper in.
Jesus, som i natt ser oss med det nyfödda barnets blick.

Vad gör vi nu?

Var inte rädda, säger ängeln till herdarna. Och till oss, tror jag. Ängeln som kommer med budskapet från Gud om att NÅDEN ÄR FÖR ALLA.

Liksom herdarna får vi höra den himmelska hären. Som liksom underminerar alla värdsliga och militäriska härar. Vi får höra den himmelska hären utropa de kärleksfulla orden som vi upprepar i kyrkan varje söndag. Ära åt Gud i höjden och fred på jorden. Bland människor som Gud älskar.

Ingen är utesluten, ingen är bortglömd.

Kanske känns den någonstans i kroppen just nu?
Värmen, kärleken, närheten, gemenskapen?

Här och nu – i julnattens mysterium – så kanske gränser kan suddas ut. Mellan människor, mellan länder, mellan synligt och osynligt. Mellan tiden som har gått och tiden som ska komma. Kanske uppstår ett mellanrum i tiden just nu. Där just vi bjuds in till festen. Där just vi bjuds in att dela livet med varandra. Och alla de som suttit här i bänkarna före oss. När vi bjuds in att dela brödet och vinet. Med den som längtar efter varenda en av oss. Med den som föds i den här heliga natten.

Jesus, som ska laga brustna hjärtan. Som ska torka våra tårar. Han, som kommer att resa upp dem av oss som har fallit. Och bära hem dem av oss som inte längre kan resas upp. Hela vägen hem.

Vi hålls varma, i den kalla natten. Och vi är många här tillsammans, som sänds med Anden att ta med den värmen. Till de av oss som inte är här i kyrkan. Till de vi älskar, till de vi saknar.

För som sagt. Ingen är bortglömd. Ingen är utesluten. Nåden kommer till oss alla. Som får ta emot detta glädjebudskap när vi läser julevangeliet. Eller om det är julevangeliet som läser oss. Ibland är det lite oklart. Det är ett mysterium. Så…

Ära åt Gud i höjden och fred på jorden!
Oss är en frälsare född.
Allt är som ängeln sade till herdarna.
Allt är som det har sagts till oss.
Allt är som det ska bli.

Amen.

Rik inför Gud (tredje söndagen i advent)
S: Nicolai kyrka
15 december 2024

Psaltarpsalm 146, vers 3-9

Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.
De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.

Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.
Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.

Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,

Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,

Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.

Matteusevangeliet kapitel 11, vers 12-19

Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma.

Hör, du som har öron. Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ”Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.” Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ”Han är besatt.” Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ”Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.” Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.

Predikan

Det finns människor som vill stjäla himmelriket, säger Jesus.
Vi ska inte lita på de människorna, säger den som skrivit Psaltarens 146:e psalm.

Och, det som visas på nyheterna, i tidningarna och i det som algoritmerna släpper fram till oss i våra sociala medier visar gärna det mörka Det som får oss att klicka och läsa är lönsamt, men det behöver inte vara rättvisande. Det är mörkt nu, ja. Människor fattar fortfarande beslut om att låta bomber falla på barn. Men de allra flesta människor fattar aldrig sådana beslut. Visst, demokratier prövas hårt i Västerlandet. I USA, i Tyskland och i Frankrike. Här hemma också. Men, det hindrar inte att det fortfarande händer massor av fina och kärleksfulla saker varje dag, även om dessa små ljuspunkter inte visas i nyhetsflödet.

Den första paragrafen i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna gäller faktiskt fortfarande. Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Vi har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Profeterna vet. Johannes Döparen vet. Jag tror att vi också vet… allt det här som Gud redan vet… att vi vet. Vi som föddes med ett vetande om vad som är gott. Varenda en av oss har faktiskt fötts med det här vetandet. Det kallas ibland för SAMVETET. Två sammansatta ord som betyder att vi VET, och att vi vet TILLSAMMANS.

Kanske blir inget mer WOKE, PK eller mer PRÄKTIGT än samvetet? Som vi alla bär. Som partistrategerna verkar vara övertygade om är naivt… vilket konstigt nog får strategerna att tro att nästa val kommer att vinnas genom att håna och hata det naiva samvetet. Samma samvete som säger mig… att det inte behövs fler berättelser som avhumaniserar människor. Inte ens om cyniska människor med makt och inflytande som tror att de ska vinna val genom att håna och hata samvetet. Mitt högmod bereder inga vägar. Jag behöver förstå skillnaden på Jesus heliga vrede och min högmods vrede. Det är nämligen som vår församlingsherde Kalle Bengtz sade för några veckor sedan… vi misslyckas tillsammans… och vi lyckas tillsammans.

Vi är människor. Vi har fel ibland. Vi har rätt ibland. Vi är förvirrade mest hela tiden och vi är rädda ganska ofta. Och Jesus har rätt. Vi vill dansa ibland, men inte alltid. Vi behöver klaga ibland, men ibland inte. Vi är komplicerade. Ibland skvallrar vi om människor som äter. Ibland skvallrar vi om människor som inte äter. Vi är ganska så godtyckliga ganska ofta. Vi är de som den filterlöse Johannes Döparen kallar huggormsyngel. Men vi är samtidigt de som den himmelska hären ska besjunga som utvalda i julevangeliet. Vi är aldrig antingen eller. Vi är alltid både och. För vi är sammansatta människor.
De av oss som har blivit förblindade, fördömande och gått vilse i vår förvirrade samtid kanske jag ska gå ut och leta efter istället för att just… fördöma? För om jag i försvar mot det onda väljer att tänka som det onda och att prata som det onda…vad gör det då mig till? Inget gott, i alla fall.

Så, jag ber om att Gud ska välsigna oss alla med kärlek.
Så att vi kan vara så… som vi önskar att andra ska vara.

Jag ber om att Gud ska välsigna oss med tillräckligt mycket dåraktighet så att vi ska kunna tro att vi får betyda något för den här världen. För att vi ska kunna göra det som andra säger är omöjligt, komma med rättvisa och godhet till alla människor.

Våra ryggar kan rätas. Rakryggade skulle vi kunna säga till varandra: Var inte rädd. Vi överger dig inte. Det är inte du mot världen. Vi är tillsammans i den här världen. Sammanflätade som färgerna i regnbågsmattan som löper genom S:t Nicolai kyrka i Örebro.

Jag ber om att vi alla ska få en klar blick och se det heliga bortom allt vi har ställt i vägen. Jag ber om att visheten som redan finns i var och en av oss ska få möta all den där oändliga visheten som är Gud och som… redan har placerats i just var och en av oss. Och där borta, vid altaret, där väntar något som jag också tror finns inom oss alla. Något som samtidigt längtar efter oss alla. Mysteriet som vi alla är en del av. Kärleken som vill sprida sig genom oss alla. Kärleken som säger oss att det aldrig är för sent för förlåtelse, för försoning… och för hygglig anknytning.

Ja, det är mörkt nu. Men i mörkret vilar ljuset. Det har redan börjat bli morgon när natten är som mörkast. Vi kan hjälpa varandra att bereda väg för ljuset som kommer. För det behöver inte vara krisen eller kriget som kommer, det skulle också kunna vara freden och kärleken. Vad vill vi bereda väg för? Det goda är faktiskt redan här, under oss (i marken som bär), över oss (så att vi kan sträcka på oss) och runtom oss (i varje andetag som blåser liv i oss). Det goda är alltid här, även när vi inte ser det. I Guds villkorslösa kärlek är alla människor efterlängtade hela tiden. Och, våra ögon kan öppnas, säger Psaltarens 146:e psalm. Precis som Johannes Döparen kan också du och jag få se igenom det som står i vägen för det goda. Vi kan också berätta att den som rätar krökta ryggar är nära. På julnatten firar vi att Gud kommer till oss med oändlig nåd. Inte med tvång eller vapen. Nej, tvärtom, som ett försvarslöst litet barn. Ett barn som vi kan välja att ta emot.

Om det är naivt, så kanske det inte är så dumt.

Brustna hjärtan ska lagas. Tårar kommer att torkas. Och de av oss som har fallit kommer faktiskt att bli uppresta igen.
Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska varandra.
Vägen är beredd för oss.
Vi är efterlängtade och inbjudna.
Till altaret och kärleken.
I nåden.

Där ett litet, litet bröd och några droppar vin välkomnar oss hem.

Amen.

Förlorad och återfunnen (fjortonde söndagen efter trefaldighet)
Mosjö kyrka
1 september 2024

 Efesierbrevet kapitel 4, vers 1-6

Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse, alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten:
en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

Johannesevangeliet kapitel 17, vers 9-11

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.

Predikan

“I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.”

Orden är poeten Göran Sonnevis. Här sitter vi i en kyrka. Vi kommer från olika håll. Vi har vandrat på olika vägar för att komma hit. Vi har levt våra liv på olika sätt. Olika länge. Vi har olika erfarenheter. Precis som alla människor som gjort det vi gör nu, före oss. I hundratals år. Generation efter generation. Precis som de som ska komma efter oss.  Men, nu sitter just vi här. Tillsammans. 

Och Jesus ber för oss.

Just idag har ganska många andra – lika olika – människor också suttit på det här sättet, i andra kyrkor. Eller möteslokaler, kapell, bönehus och andra platser. På landet, i städer. I Sverige och i hela världen. 

Jesus ber för oss alla.

Många olikheter finns i det som kallas den kristna traditionen. Stammen är en, grenarna är många. Men alla sträcker sig mot ljuset. 

Och eftersom jag nu började likna vår tradition vid ett träd så tänker jag att det är bra att påminna sig om att träd växer bäst tillsammans med andra träd. Precis som fiskar överlever i stim och får i flock. Och människor. Ensamma människor, fiskar, får och ensamma träd är väldigt utsatta. Så om jag ser mig omkring i skogen ser jag andra träd. Eftersom Skapelsens skog är en urskog, där mångfalden ständigt förnyas. Här finns andra träd i form av det vi kallar religioner och livsåskådningar. Där människor samlas, öppna för det som inte kan förklaras och förstås fullt ut. Att vi har mer gemensamt än vi tror visar alla de kvinnor som visat broderier med fina budskap på Sollidens kursgård den här sommaren. Stark vittnesbörd i form av handarbete. Böner om fred och frid.

Jag tror att Jesus ber för oss alla.

Det finns enhet i att vi tror. Det finns enhet i att vi erfar Gud, om än på olika sätt. När Guds ljus, det där ljuset som våra grenar sträcker sig upp mot, när det ljuset bryts i ett prisma, som i vattendroppar i himlen, då uppstår regnbågen. Ett och samma ljus delas upp i många olika färger. Men i en enhet. Den där regnbågen som tecken på Guds förbund med Skapelsen.

Vi får tro att den säger till oss: Var inte rädd. Jag älskar dig. Jag överger dig inte.

Ingen nationalism har någonsin uttalat de orden. Ingen ideologi har någonsin kravlöst omslutit människan i sin kärlek. Ingen affärsidé heller.

Men det gör Jesus. Han som är huvudet för kroppen. Han som leder kyrkan. Dagens evangelietext kommer från det långa avskedstalet till lärjungarna i Johannesevangeliet. I det sjuttonde kapitlet avslutas det långa talet när Jesus ber förbön för människorna. Han ber sin helige fader att bevara oss i sitt namn, så att vi blir ett, liksom han själv är ett med fadern. 

Han som tidigare – så vackert, klart och tydligt – visar att ödmjukhet, kärlek och tjänande är vägen. Han som börjat sitt avsked med att tvätta lärjungarnas fötter och sedan ber dem att älska varandra som han älskar dem. 

Han som ber för oss.

Kan vi leva värdigt i kallelsen och följa Jesus – ödmjuka och milda, som Paulus uppmanar oss? Kan vi visa varandra kärlek och tålamod? Kan vi med friden som band bevara den andliga enheten, alltså en enda kropp och en enda ande Jag är övertygad om att vi kan det. Men vi behöver vara varsamma. Jesus leder, vi följer. Hans enhet kräver inga invasionskrig. Jesus skickar varken drönare eller glidbomber till barnen. Han ber oss inte att bygga murar mot DOM ANDRA.

Så… den människa som gör anspråk på att leda oss med just SIN tolkning, SIN sanning och bestämt hävdar att det finns EN sann väg, EN kristen värdegrund och är beredd att hetsa oss mot varandra….och till och med leda oss i krig mot dom andra…  den tar på sig ett närmast gudomligt ansvar. Den människan riskerar att ställa sig i vägen för Jesus. 

Vi är på vandring. En brokig skara människor. Vi försöker alla att hitta hem. Vi har kallats hit. Vi har erbjudits dopet och måltiden vi ska få dela idag. Av honom som steg ned. Ned hit, till oss syndare, till de plågade och till de dömda. Därför ska vi alla – sargade, döende och alla de dömda säga tillsammans med alla heliga och saliga: Jesus är herre!

Eller så kan vi använda Göran Sonnevis ord:

“I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.”

Allt hör ihop, vi hör ihop.
Allt och alla är olika, men ändå en och samma.
Jesus kallar oss att släppa in varandra.
I hans enhet hjälper vi inte bara de människor som kallar sig kristna.
I hans enhet hjälper vi andra människor för att vi kallar oss kristna.

Jesus visar vägen. I varma blickar som delas.
I bröd och vin som delas. 

Förlorad och återfunnen (tredje söndagen efter trefaldighet)
Edsbergs kyrka
13 augusti 2024

Lukasevangeliet kapitel 18, vers 9-14

Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse:

”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’

Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’

Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Predikan

Två män går upp till templet. Det är knappast upp till mig att döma någon av dem. Jag har gjort som båda. Jag har tänkt som båda. Båda finns i mig.

Jag stannar upp i den avslutande meningen. Så att jag inte upphöjer mig och dömer den man som kallas farisén. För det hade varit lätt att göra det. Och då hade jag gjort som han. Och kanske är jag en av dem som Jesus vänder sig till med liknelsen. En av dem som nämns i textens första mening: Några som litade på att de själva var rättfärdiga.

Gud blir människa och kommer till oss med många liknelser. För oss att tolka. Att försöka förstå, det är bra för oss tror jag. Det kan tvinga oss att samtala. Att vrida och vända på betydelser tillsammans. Det kan hjälpa oss att bli ödmjuka kanske? När vi inser att vi står tillsammans som små människor inför det stora mysteriet.

Finns det plats för ödmjukhet i vår tid? När jag läser vad olika makthavare och influerare skriver i sociala medier så undrar jag. När jag lyssnar på sommarpratarna så undrar jag. Men alla de människor jag mött under sommaren som hellre ställt frågor och undrat hur det är, än högt och tydligt berättar hur det är… de visar något annat. 

Ödmjukheten är viktig mellan oss människor. Ödmjukheten är viktig för oss människor i relation till djuren, naturen – ja hela Skapelsen och till Skaparen. Till Gud. Det är inte genom att bekämpa varandra som vi blir rättfärdigade. Rättfärdiggörelsen är Guds verk. Och jag tror på den gud som säger oss:

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Jag tror på Jesus Kristus – ger oss så många liknelser och genom hela sin gärning visar att:

Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska andra.

Jag tror på den Ande milt manar mig att göra något ödmjukt.

Två män gick upp till templet. De kan föra oss samman. Vi som alltid är omslutna. Alltid burna. Det är något att ödmjukt slå händerna för bröstet och vara tacksam inför. Ingen av oss behöver kämpa för att bli oberoende. Vi är ömsesidigt beroende av Gud och varandra. Så jag ber.

Gud, var nådig mot oss. Vi är bara människor. Tack för att din son avlastar oss och befriar oss. Stärk vår tro, kom med ditt hopp och låt din kärlek strömma genom oss.

Amen.

Förlorad och återfunnen (tredje söndagen efter trefaldighet)
S:t Nicolai kyrka
16 juni 2024

En inspelad version går att lyssna på i spelaren här ovanför. Den kan skilja sig från det talade ordet från söndagens gudstjänst. Predikan utgår från Psaltaren psalm 119, vers 170-176 och Lukansevangeliet 15:1-7 samt Håkan Hellströms sång ”Du är snart där”.

Predikan:

Jag är 53 år gammal men måste med jämna mellanrum titta på gulliga filmklipp med djur på YouTube. I veckan tittade jag på får. En berättelse blev kvar. Den om det ensamma fåret Fiona. Som gått bort sig på en avlägsen ö utanför Skottland. Fiona hade på något sätt hamnat på en strandremsa, nedanför en brant klippa och upptäcktes av ett par människor som paddlade kajak. De slog larm, men när de paddlade förbi ett år senare var Fiona kvar. Det fanns uppenbarligen tillräckligt med vegetation för henne att överleva på. Och det saknades rovdjur på den lilla ön. Men den som borde leta efter henne gjorde det inte. Så det som på ytan kunde ha varit ett paradis för Fiona – att utan konkurrens få äta sig mätt på en privat strand utan att vara hotad – det blev det rakt motsatta, en ensam mardröm. Den borttappades verklighet. Människorna i kajakerna beskrev att hon närmast skrek efter dem, efter sällskap, efter hjälp. Så de gav inte upp utan slog larm igen. Högre. Tiden gick, men till sist såg en djurrättsorganisation och en handlingskraftig hjälte till att Fiona räddades. Efter två år i ensamhet var Fiona i bra kroppsligt skick, även om hon behövde klippas, vilket konstaterades i ett pressmeddelande. Där det också berättades att Fiona skulle föras till ett specialisthem för att vila och återhämta sig. De bifogade en bild på Fiona. Och jo, en klippning behövdes.

Glädjebudskapet spreds över världen. Ett förlorat får hade kommit till ett vänligt hem.

I Bibeln förekommer får i många texter. Inte sällan för att säga något om relationen mellan Gud och oss andra.

Psaltaren 23: Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro.

Johannes 10: Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.

Matteus 9: När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.

Så är vi tillbaka hos Fiona. Som är återfunnen nu. Vi kommer också tillbaka till dagens text. I Lukasevangeliet. När Jesus berättar liknelsen om det förlorade fåret så tror jag att det handlar om ett av Skaparens och Skapelsens allra mest grundläggande budskap till oss som är skapade.

Var inte rädd.
Jag älskar dig.
Jag överger dig inte.

Använder Gud YouTube? Använder Gud YouTube för att nå oss genom djuren? För berättelser och klipp som handlar om utsatta och ensamma djur som räddas av människor (eller av andra djur) får alltid otroligt många visningar. Kanske spricker vardagen upp och låter ett varmt ljus leta sig in genom sprickorna, när världens mest ensamma får berör miljoner människor. Som sprider glädjebudskapet vidare: Det förlorade fåret är hemma!

Precis som människor är får beroende av sin flock. För att överleva. Så det förtvivlade fåret på stranden som sökte människornas hjälp… och människorna i kajakerna som kallades att hjälpa gjorde kanske det mest naturliga av allt när de ställde saker tillrätta?

I Lukasevangeliets femtonde kapitel så berättar Jesus två liknelser till: liknelsen om det förlorade myntet och liknelsen om den förlorade sonen. Kanske använder Jesus just liknelsen för att ge alla som lyssnar en möjlighet att tolka själva? Oavsett om de är tullindrivare, fariséer, skriftlärda eller helt vanliga syndare som mig. Vi kan ha ändlösa diskussioner om vem som är rättfärdig och vem som inte är det. Vi försöka resonera oss fram till om Fiona var borttappad, bortvald eller hade sig själv att skylla. Guds nåd tillåter vår fria vilja att försöka förstå. Samtidigt som han är ute och letar efter oss alla.

Nådens mysterium och totala öppenhet övergår mitt förstånd och känslan av att vara tagen i anspråk och förlåten är fortfarande omtumlande. Det här med att Skaparen inte vill att ett endaste liv ska vara förlorat… har jag upplevt. Det förmedlades till mig både som mysterium och förlåtelsen jag fick, från människorna jag svek så djupt, men som förlät mig.

Jag förstår nu att Guds vilja är just Guds vilja. Jag tror att Gud blev människa i Jesus och vet hur den förlorade, förtvivlade och ensamma människan känner sig. Människan som gått vilse, människan som blivit vilseledd och människan som valts bort. Den fria viljan vi fick gör saker med oss, vägar kan leda mig bort, men de kan också leda mig hem. Valen kan vara svåra. Men, om jag går fel, så är den treenige guden ute och letar. Som han har lovat i sitt förbund.

Brustna hjärtan ska läkas.
Tårar ska torkas.
Nedslagna människor ska resas upp igen.
Den som inte orkar ska bäras hem.

Kanske har jag bjudits in i letandet nu. Jag vet inte riktigt, men jag tror.

Jag är sedd och kan se andra.
Jag är bekräftad och kan bekräfta andra.
Jag är förlåten och kan förlåta andra.
Jag är älskad och kan älska andra.

Gud är ute och letar. Efter tullindrivare, fariséer, syndare och helt vanliga får. Den långa psaltarpsalmen 119, med 176 verser…kanske vittnar om människans sökande efter Gud? Om behovet av att få knyta an till Skaparen? Kanske som fåret till flocken och flocken till herden?

Låt min bön nå fram till dig,
rädda mig, som du har lovat.

Jag har gått vilse som ett bortsprunget får.
Sök rätt på din tjänare,
ty jag har inte glömt dina bud.

Jesus öppnade mina ögon för buden i Guds förbund. Han letade efter mig, han hittade mig, han lyfte upp mig och berättar för mig om kärleken och den oändliga nåden. Han bar mig hem och visade mig. Han har hjälpt mig att förstå att alla de borttappade människorna finns i honom. Älska varandra, säger han. Som jag älskar er alla.

Vad jag ska göra nu? Jag vet inte, men jag tror att jag ska fortsätta. Fortsätta att vandra vidare i tron. Eftersom jag tror att varenda en som lever är värd att finna och värd att fira. Jag följer Håkan Hellströms uppmaning:

Fortsätt när de lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet, finns en stig för dig
Fortsätt

Idag kan vi lägga till något till den hoppfulla sändningen: För nu har ännu ett förlorat får återfunnits. Hon var i bra kroppsligt skick, även om hon behövde klippas. Nu har hon kommit hem.

Förlåtelsen och nåden är förunderlig. Häromdagen hörde jag biskop Johan Dalman säga att Gud är ute och letar efter den som förlorat sin tro, till den som saknar sin tro och efter den som aldrig fått den. Att den som har tron också är efterlängtad. Gud är redan här och vi har redan hittats. Även om det inte alltid känns så. Och i S:t Nicolai kyrka, i torsdags, fick jag reda på att Håkan Hellström tydligen herdar en flock får på skärgårdsön där han bor, utanför Göteborg. Allt är som det ska bli.

Jag tror när vi går genom tiden
att allt det bästa inte hänt än

Så, fortsätt.