Jag vill göra något annorlunda. Så jag köpte en dansföreställning till Ella i julklapp. Så igår checkade vi in på Scandic Continental, gick på Urban Outfitters, Scifibokhandeln och hängde på hotellrummet. Kallt i Stockholm. Middag på Vapiano och sedan gick vi till Dansens hus och såg ”Until the lions”. En makalöst intensiv och vacker dansföreställning signerad Akram Khan.
Tre dansare, fyra musiker och en timmes magisk dans. Väldigt, väldigt vackert. Ching-Ying Chen var helt fantastisk.
Ja, det var något annorlunda. Något jag gärna gör igen.
Hit och dit och ingenstans och överallt
Jag forsätter att flyta fritt i tillvaron. Är här. Är där. Är överallt. Är ingenstans. Igår modererade jag ett fint samtal om jämställdhet, rättvisa, könsmakt och #metoo på Örebro universitet. Fick hänga med sköna människor i en hotellobby. Dessutom hann jag handleda ett tiotal studenter. Idag har jag försökt resonera om relationer och sociala medier tillsammans med ett gäng kunniga människor. Nu på ett tåg till STHLM där jag ikväll träffar en flock nytänkare som vill starta en ny rörelse. Sedan hem till en av mina bröder där jag sover på ett golv innan jag stiger upp tidigt (som varje dag) och tar mig till Huddinge och ett frukostmöte som jag ska leda. Sedan ett telefonmöte och en beredning och en tågresa innan helgen kommer.
Panta rei.
Jag blir äldre och äldre. Kommer inte att leva för evigt. Det skulle vara skönt att hitta hem.
En väldigt rimlig innehållsförteckning
Jag har börjat läsa Timothy Morton. Börjar med ”The Ecological Thought”. Kanske med den bästa innehållsförteckning jag någonsin sett. Åtminstone en väldigt rimlig sådan.
Tänk kritiskt.
Tänk stort.
Tänk mörkt.
Tänk framåt.
Tiden och vad vi gör med den
Tristan Harris är tydlig.
Offline
Loggat ut från Facebook, Instagram och twitter. Nås nu via telefon, mail och öga mot öga.
Ensammare?
Vad händer om jag kliver ut nu? Om jag raderar den här profilen som inte är jag. Har läst några studier som visar att en av de starkaste drivkrafterna med att vara i sociala medier är rädslan att bli lämnad utanför. Att inte vara viktig. Att inte existera. Det är inte flödet som skrämmer mig. Det är messenger. Att hamna utanför konversationerna. Ändå levde jag 36 år utan de här konversationerna. Hur gjorde jag då? Hur ensam var jag då?
Kanske är det dumt att försöka fatta det här beslutet nu, med en vecka av sömnstörningar och diabeteskrishantering innanför pannbenet. När allt runt om mig fortsätter att kaosa. Samtidigt inser jag att jag inte vill vara mobilpundare längre alls. All denna tid som bara försvinner. När jag flyr in i min skärm. När andra gör det samtidigt som de pratar med mig. Jag förstår inte hur jag hamnade i ett liv där jag aktivt väljer bort möten och samtal öga mot öga för andra relationer som i så mångt och mycket mest bygger på att jag är rädd för att inte vara någon.
Få saker gör mer ont än att sitta i ett rum och prata med människor som inte lyssnar eftersom de hela tiden tänker på vad som händer i mobilen. I chattar, appar och flöden. Att bli bortvald. Jag vill inte bli behandlad så. Jag vill inte behandla människor så.
Jag tror att det bästa sättet är att lämna de sammanhang som förstör. Men är samtidigt rädd för att det nya sammanhanget bara kommer att bestå av mig själv.
Jag pratar med mig själv döpte jag den här bloggen till för länge sedan. Och det kanske är svaret på hur jag gjorde innan. Kanske är det också svaret på hur jag måste göra. Alla dessa chattar, flöden och uppdateringar gjorde mig aldrig mindre ensam. Eftersom jag spelat en roll. Vårdat mitt personliga varumärke.
Snart 47. Ändå ingen. Med massor av drömmar och längtan. Som jag inte gör något med på allvar. Eftersom jag är helt uppfylld och upptagen av ständiga intryck och bekräftelser på att det liv jag vill ha är en naiv, tramsig och ohållbar dröm. Jag hatar det, men har blivit beroende av det.
Det ska bli en bok
För fyra år sedan, inför valet 2014, reagerade en människa och gjorde något viktigt. Fredrik Marcus gjorde en egen kampanj där människor kunde visa att de inte funnits (i Sverige åtminstone) om inte någon annan hade korsat en gräns. Jag var med i kampanjen.
Nu kom en fråga om jag tillåter att bilden på mig används i en bok som fångar massor av livsöden som sett helt annorlunda ut om den där gränsen inte korsats. Jag svarar förstås ja. Om någon väljer ut just min bild och min lilla berättelse så får den förstås vara med.
Men, jag ber om att få byta bild. Eftersom jag på de här fyra åren som gått tappat 50 kilo i vikt och åldrats 75 år. Väljer dessutom en bild från Tempelhof i Berlin. En plats full av människor som korsat gränser. En gräns jag själv vill korsa.
Pragmatisk
Jag är pragmatisk. Det betyder att jag gör allt tvärtom. Eller tvärtemot mina egna behov och min egen övertygelse. Andra blir glada för att jag är så pragmatisk. Jag blir inte alltid glad.
En ordförklaring till att vara pragmatisk är:
”någon som inte låter abstrakta idéer (känslor, ideologier, etc.) stå i vägen för möjligheten att åstadkomma något i praktiken”
Jag kan tänka mig att uppdatera den till:
”ägd”
Säger upp mig
Jag säger upp mig ifrån manligheten. Vägrar att vara en del av den. Blev ju faktiskt inte insläppt i den redan i unga år, så det är väl bara rimligt att jag lämnar den helt. Ni vill inte ha mig, och jag vägrar att vara en del av er kollektiva idioti. Det räcker nu. Jag har inget i mig som är manligt. Jag har ett kön, det har jag. Så nån slags hane är jag, men kalla mig aldrig man igen. För det som det innebär att vara just man är så sjukt, smutsigt och korkat i för många avseenden.
Och allt snicksnack om en ny manlighet är inte värt särskilt mycket. Eller åtminstone inte min grej.
Jag är förbannad. För allt ni kommer undan med, bara för att ni kallar er män.
Det här med elcykeln
Elcykeln är Årets julklapp enligt HUI. I kommun efter kommun och även på många andra arbetsplatser prånglas elcykelförmånen ut. Många lyfter detta som ett inspirerande exempel på omställning och hållbar utveckling.
Och ja, det är det, för de som byter en fossil transport i form av en en bil mot en elcykel.
Men, problemet är att de flesta som köper elcykel nu byter sin gamla cykel mot en bekvämare elcykel. Och vad gör vi då? Då byter vi en helt fossilfri transport i form av en cykel driven av muskelkraft mot en motoriserad och enklare transport i form av en cykel som drivs av en motor som får sin energi från ett batteri som består av ädelmetaller som borde stannat i marken. Batterier som kräver mer energi för att laddas. Energi som inte krävdes tidigare.
Det finns alltså en uppenbar risk att det mest konkreta resultatet av elcykel-boomen är att vi:
1. Konsumerar mer energi i form av el
2. Tar upp ännu mer ädelmetaller ur marken
3. Rör på benen mindre
Det som kortsiktigt kändes så hållbart behöver alltså inte vara det långsiktigt. Ungefär som vanligt.