Eftersom jag uppgraderade WordPress häromdagen flög den finlirande lilla demonen i mig. Nu har det resulterat i ny layout och ett lite för stort antal timmars finpill med widgetar, php och annat smått och gott. Jag uppgraderar WordPress två gånger om året. Varje gång händer samma sak, men efter ett par dagar brukar jag ha landat.
Open Source är grejen. WordPress är ett fruktansvärt kompetent CMS som är helt gratis. Frågan är bara hur länge?
Musik-, film- och tevebranschen stinker också
Eftersom Camilla och Hanna sitter och tittar på Idolfinalen har jag tid att fundera lite över ett rätt idiotiskt förfarande. Det handlar om musik-, film- och tevebranschens totalt obefintliga innovationskraft. Jag vet att jag slår en en vidöppen dörr, men kan inte låta bli. Samtidigt som nämnda branscher satsar pengar och prestige på att få nationalstater att lagstifta mot vad som borde vara deras egna kanaler för att sprida produkter gör de insats efter insats för att få oss som redan idag gärna betalar för musik, film och teve digitalt att sluta göra det. Genom att helt enkelt göra utbudet obefintligt.
Jag tänker presentera två exempel innan jag avkunnar min dom. Bägge har att göra med Apples iTunes eftersom jag använder den plattformen via datorer, iPhone och AppleTV.
1. Användning av rättigheter för att slippa sälja sina produkter
iTunes är ett utmärkt verktyg för mig att köpa musik, filmer och teveavsnitt. Då kan jag uppleva det jag köpt när jag vill och hur jag vill. Det är bra. Eller skulle kunna vara det. Jag kan ju inte köpa film och teve eftersom Apple inte lyckats komma överens med producenterna om hur detta ska säljas i hela världen. Alltså går det bara att köpa i USA, eller för den som har att kreditkort och en amerikansk adress för räkningen.
Men… det stannar inte där. Ibland när jag hittar ny musik på iTunes jag tycker om får jag inte köpa den eftersom jag bor i fel land. Jag gillar fransk musik på franska och skulle gärna köpa denna nu när jag inte behöver vara beroende av vad Åhléns köper in. Med iTunes har jag ju hela världens musik ett klick bort. Om det inte hade varit för att franska skivbolag inte vill sälja musiken till andra än fransmän. Och tyska skivbolag bara vill sälja till tyska. Und so weiter… Istället för att utnyttja det faktum att det skulle gå att sälja några procent fler nedladdningar av musiken utnyttjar skivbolagen rättighetsdjungeln för att slippa sälja musik.
Känns lite konstigt.
2. Tevebolagen tvingar Apple att ta bort filmer från iTunes
Det senaste sköna krokbenet för sin egen verksamhet står några stora filmbolag för. I sin iver att sälja sina produktioner kortsiktigt har de sett till att plocka bort några populära filmer från iTunes Store när de ska sändas på någon av de större tevestationerna i USA. Anledningen är självklar. Varför låta människor köpa filmerna själva när de kan tvingas se dem inramade av reklamspottar på teve. På så sätt kan ju filmbolaget göra en snabb kortsiktig vinst på dyr försäljning till teve. Teve kan göra en stor kortsiktigt vinst på att sälja reklam. Alltså vingklipper de iTunes Store tidvis. Och visar på så sätt oss som gärna betalar en hundring eller två för en reklamfri film att de inte vill ha den försäljningen.
Min dom är ganska enkel. Men först slutpläderingen:
Här har vi ett antal ärkelosers som generöst visar upp sin bristande innovationskraft i fullt dagsljus. Genom att bortse från de fantastiska möjligheter nya tekniska plattformar som iTunes innebär och istället fortsätta köra på som om världen vore analog tar de aktuella branscherna chansen att döda sig själva. Såga av grenen de sitter på. Bita den hand som föder dem.
Till sin medhjälp har de ett företag som har innovationskraften, men inte vettet att använda den fullt ut, nämligen Apple Inc. Ett företag som trots att de sitter på tillgångarna och infrastrukturen inte lyckas förhandla fram bättre och konsumentvänligare avtal med musik-, film- och tevebranschen.
Domen är enkel. Som straff för inkompetens, ignorans och intolerans döms ni till det enda tänkbara: konkurs. Apple Inc kommer undan med en allvarlig varning. Jag har köpt era produkter med löften om ett enklare och smartare liv. Men efter tre år som iTuneskund, ett halvår som iPhonekund och några veckor som AppleTV-tittare kan jag inte använda de produkter ni sålt till mig på det sätt ni tänkt att jag ska använda dem. Det ni tagit betalt för. Det är riktigt dålig marknadsföring av potentiellt fantastiska produkter.
Världen är global hörrni. Om någon vecka är det 2009. Ska vi börja använda världens största marknad för att sälja musik, film och teve globalt och direkt? Kanske tjäna en slant?
Ni bestämmer, jag dömer. Om ett år har ni gått samma öde till mötes som fordonsindustrin. Eller så börjar ni använda marknaden. Nu.
Dålig karma
Det finns människor i Stockholm som tvingas leta i sopcontainers efter mat. Sen finns det människor som förgiftar maten i dessa sopcontainers för att de inte gillar människorna som letar efter mat i dem. Jag tror en kategori av dessa människotyper har dåligt karma.
Lidl har fått ett kommunikativt problem. Mänskligheten har ett annat problem.
True blood
S.O.S Apskaft
Veckans vidrigaste: TV3:s osköna program S.O.S Familj. Familjeterapi, stökiga tonåringar och trötta familjer blir underhållning för alla oss andra som kan vältra oss i känslor över vår egen framgångsrika uppfostran och harmoniska livsföring.
För det första vill jag aldrig nånsin se programmet igen. Har just plågat mig igenom femton minuter. För det andra ka inte de som låter sig utnyttjas för detta dunkla underhållningssyfte sluta göra det? Sluta.
Obligatorisk toabok
Det borde vara lag på att Henrik Langes ”Åttio romaner för dig som har bråttom” ska finnas på varje toalett. Den är helt perfekt som toaläsning. Dessutom med kulturell själ då den på fyra serierutor sammanfattar åttio litterära klassiker och samtidigt tar ned dem på jorden.
Stjärnor på glid
Snart är det premiär för fyrans stora familjeunderhållning Stjärnor på is. Handlar så vitt jag förstått om att kändisar ska lära sig konståkning. Som Let’s Dance, men på is. Eller som det där vidriga sångprogrammet där Magnus Hedman och andra fick sjunga ihop med någon artist. Det stora ridsporteventet Stockholm Horse Show hakar på trenden och låter kändisar lära sig rida, hoppa med häst eller något i den stilen.
OK, kära svenska folk. Har vi klarat av den här fasen av att se kändisar göra saker de inte behärskar snart? Vore det inte festligare att se saker de klarar av. Här är några gratis tips till landets tevemakare:
- Stjärnor på väg utför
- Stjärnor som gör vad som helst för pengar
- Stjärnor drar koks på krogtoa
Men lät inte det där lite jantelikt avundssjukt? Kanske. Men det är inte så det ska läsas. Det är snarare kulturelitisten i mig som är trött på att se sina medmänniskor bli allt dummare och likgiltigare medan världen håller på att förändras framför våra ögon. Vi ser det inte eftersom vi är upptagna med att se någon pajas drutta på ändan. Genom att läsa massa omtuggade skvallerreportage i kvällstidningarna om någon kändis nya karriär.
Bittert och elititisktiskt? Okej.
Avundssjukt? Nej.
Bra film: The Number 23
Såg filmen häromkvällen. Har aldrig hört talas om den förr. Jim Carey imponerade i huvudrollen. Inte ett dugg rolig den här gången, utan minst lika bra som i Eternal Sunshine On The Spotless Mind. The Number 23 är en film om paranoia, mani och galenskap. Med en spännande twist. Rekommenderas varmt.
Att vara rädd för islam
På Nerikes Allehandas webbplats bloggar just nu journalisten Abdalhameed Ajlan om hur det är att fira ramadan. Kommentarerna han möts av är ganska avslöjande. Rädslan för islam är stor.
Men jag kan inte riktigt förstå varför tonen behöver vara så kall.
Ingen glädje för Sulan
Jag har svårt att bestämma mig för vilka som är de största klåparna. Förstås idioterna i klacken som gör att derbyt måste avbrytas. Men också klubbarna, domarna och polisen som inte blåser av matchen direkt när det börjar urarta och sedan stänger butiken. Varför tillåta kaoset överhuvudtaget?
Sulan räddar en poäng med en klockren vänsterträff rakt upp i krysset, men det är liksom svårt att glädjas åt det efter ännu en uppvisning i fotbollsdöd. Tidigare har Daniel och jag sett derbyn på plats då och då. Nu ser vi dem på teve.
Det finns en anledning.