Publicerat

Förändringsagenterna och jag


Jag kommer inte riktigt ihåg när jag insåg det. Kanske var det när jag läste på högskolan, ungefär samtidigt som massor av andra femkronor rasade ned mitt system och jag började förstå hur världen, eller vi människor, fungerar. Att det där pratet om allas lika värde mest var prat.
Vi har kommit överens i världen… om några saker. De mänskliga rättigheterna till exempel. En på alla sätt grundläggande överenskommelse mellan världens länder. Jag ber att få citera de första tio artiklarna i denna överenskommelse formellt känd som FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Artikel 2
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.
Artikel 3
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Artikel 4
Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna.
Artikel 5
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Artikel 6
Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening.
Artikel 7
Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.
Artikel 8
Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot handlingar som kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag eller författning.
Artikel 9
Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas.
Artikel 10
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.

Jag har levt i snart 43 år. Ju äldre jag blir desto klarare ser jag hur vi tar små steg bort från de här överenskommelserna. Varför? Troligtvis för att vi aldrig läser dem. När läste du dessa artiklar senast? Kvinnor och flickor, omfattas de av samma rättigheter? Njae, inte i verkligheten. Det är inget annat än helt värdelöst eftersom det hindrar oss från att bygga ett klokt samhälle. Det finns tre grundläggande principer i min ryggrad:
1. Alla människor är värda lika mycket. Överallt, hela tiden och utan undantag.
2. Livet är ingen övning.
3. Det händer bra saker när människor möts.
Jag har gått och gnällt, muttrat och förfasat mig över diskriminering och dumhet i tjugotalet år. Det har blivit mer smärtsamt sedan jag blev pappa till två flickor. Men, sedan en vecka tillbaka har jag fått anledning att hoppas. Förändringsagenterna har skapats som ett öppet och intensivt samtal mellan människor där jag lever. Det som förenar oss är ATT vi vill prata om jämställdhet. HUR vi ska lösa problemen är vi på inga sätt överens om. Jag tror inte heller vi har någon anledning att bli det. Det finns knappt ens något vi. Tack vare det upplever jag kanske det bästa samtalet om de här frågorna. När det vi är överens om är att samtalet är viktigare än att vi ska komma överens – då händer det bra saker. Nya röster hörs. Positioner utmanas och jag känner mig stärkt av det antal människor som ansluter.
Det skapades en fredag vid lunchtid när en klok kvinna ställde en fråga till några vänner. Sen exploderade det i en fantastisk monstertråd i inkorgarna hos ett växande antal människor på Facebook. Ett par tusen repliksskiften senare skapades Förändringsagenterna. En vecka senare är vi 116 personer i samtalet.
Jag hoppas förstås att ännu fler vill vara med. Det här är programförklaringen:

”Kort om Förändringsagenterna
En förändringsagent är någon som uppmärksammar jämställdhetens problem och försöker göra något åt dem i sin vardag.
Förändringsagenterna föddes över en natt. 20 Örebroprofiler ville göra sina röster hörda på Internationella Kvinnodagen. Vi ville visa att vi vill mer och snabbare på jämställdhetens område.
Responsen på vårt initiativ blev positiv. Vi startade en grupp för att samla ihop alla ansikten som gillade det vi gjorde. Initialt har vår enkla tanke varit att hjälpa fler att göra sin röst hörd via bilder och citat på nätet. På sikt hoppas vi att alla bidrar till en dialog som föder både kunskap, insikt och handlingskraft. Vi har ingen gemensam agenda mer än att lika villkor för kvinnor och män är ett självklart mål.
Utöver det får du som ansluter till nätverket själv avgöra hur nätverket utvecklas. Alla finns här för alla från och med nu.”

Vill du vara med, eller bara tjuvlyssna: https://www.facebook.com/groups/1414221942167775/
Jag är stolt och glad över att få vara en av förändringsagenterna. Det händer bra saker när människor möts.

Publicerat

Facebook-paus

facebookaway
Jag måste prova. Se vad som händer om jag låter bli Facebook-flödet. Varför? När det är som bäst fyller det mig med inspiration och skapar möjligheter. Jag kan fyllas av lycka och bli alldeles varm i kroppen av saker människor delar. Men, jag kan också få panik av den ibland gråbruna sörjan av skit som sakta flyter fram som en lavaström och delar sig runt om mig där jag sitter och läser. Alldeles för ofta kan jag inte bara se, utan engagerar mig i något eller tar plats i en skruvad diskussion som inte är bra.
Det är då jag känner att mänskligheten går under. När vanligtvis kloka människor hetsar mot andra eller okritiskt delar med sig av smutsig propaganda. Eller bara dömer andra. Gör sig själva till mer värda.
Det händer att jag också gör det. Missbrukar information. Kommer till avslut för snabbt, delar direkt utan att tänka. Det känns inte bra.
Jag måste prova. Så nu lämnar jag statusuppdateringarna ett tag. Inte minst för att tvinga mig själv att inte tänka så snabbt och skriva hela tiden. Jag kommer kanske börja blogga igen om jag känner att jag behöver skriva. Framför allt kommer jag att söka upp längre texter och andra sammanhang igen. Jag vill hitta tillbaka till en verklighet jag levde i en gång. Troligen finns den inte längre. Världen förändras. Men nu ska jag läsa något annat. Texter som är längre än en statusuppdatering. Som skrivits i ett annat syfte. Jag tar en paus från klickmonstret. Försöker att vara aktiv istället för passiv i mitt informations(miss)bruk.
Så jag skriver inte några statusuppdateringar i februari. Läser inga. Avinstallerar appen. Läser och svarar på direktmeddelanden, men inget annat. Vad som kommer hända? Ingen aning. Jag kanska spammar ihjäl Instagram istället. Eller börjar tok-twittra. Eller får mer tid över för att lyssna och läsa. Jag hoppas det ska hända något med mig när försöker bli mer aktiv igen. På riktigt.
Kanske skriver jag världens längsta och mest pretentiösa statusuppdatering 1 mars.
Kanske inte.

Publicerat

Uppenbarelser?

Hos psykologen pratade jag idag mycket om ställtid, mobil-/sociala medier-/nyhets-/informationsmissbruk. Saknaden efter en plats eller ett tillstånd av närvaro och lugn. Såna saker. Riktiga saker. Senare under dagen var jag med på ett fantastiskt fint möte där jag fick vara med och diskutera idéer med nya entreprenörer. Öppet, förtroeligt, tillitsfullt och levande. Så väldigt levande. Känner att det är grejen.
Vadå?
Jo riktiga möten. Levande människor som pratar om viktiga saker och litar på varandra. Där vill jag vara hela tiden. Där vill jag känna att jag duger och har en plats. Svårare än så är det inte. Alltså är det dit jag ska. Ska bara reclaima min positiva syn på människor och omvärlen först.

Publicerat

5 november 2013 – en valspekulation

Morden på bussen i Norge. Tårtningen av Sverigedemokraternas partiledare på Nytorget. Attentaten mot Sverigedemokrater i Västsverige. Jag dammar av min gamla prognos om att SD kommer att få mellan 15 och 20 procent av rösterna i valet till Sveriges Riksdag 2014. Har också det norska valet i färskt minne.
Frågan är bara om det går att leva med detta om det händer? Eller om det är dags att fly, på riktigt.

Publicerat

Människor är framtiden – det är strategisk kompetensförsörjning

Strategisk kompetensförsörjning. Ett begrepp som handlar om hur arbetslivet ska återskapas, människor få lön och i grund botten är ganska sorgligt. Jag har just plöjt igenom en rad dokument som handlar om detta. Människosynen är trött, teknokratisk och passiv. Flickor, pojkar, kvinnor och män reduceras till små myror eller kugghjul vars roll bara är att bidra till ökad produktivitet.
Nu ska jag ta all den här kunskapen och skriva en strategi. Jag hoppas verkligen kunna föra in några nya element till de som ska fatta beslut om den strategin. Det här mantrat om att unga människor ska utbilda sig till något arbetsmarknaden/näringslivet efterfrågar måste få sällskap. Av något nytt. En vilja att bidra till att den arbetsmarknad och det näringsliv våra unga förtjänar utvecklas på ett bra sätt. Vi kommer inte skapa en framtid genom att göra som vi alltid gjort. Vi måste utmana och låta tanken, kunskapen och handlingskraften utvecklas.
Unga människor behöver verktyg för att driva sin egen utveckling. Mycket mer än en kort industriförberedande utbildning. Tänker jag. Men, det är inte antingen eller. Det är både och. Synd att individperspektivet, friheten och lusten helt saknas i alla dokument jag läst hittills.
Jag ska göra vad jag kan för att föra in de sakerna i det här arbetet. Så att den där passiva reproduktionen kan kompletteras med lite framtid också.

Publicerat

Jag vill inte prata om dig, jag vill prata med dig

Det har gått åtta dagar sen en trettonårig flicka kände att hennes bästa framtidsval var att avsluta iivet. Veckan som gått har varit känslosam för många. Drev och mobbar har jagat åt olika håll. Människors känslor har ännu en gång visat sig göra konstiga saker med oss. Hämndbegär, cynsim och elakhet har hos några få tagit över och dominerat över sorg och uppgivenhet hos många.
Jag har läst många kloka saker som skrivits om det här. Och mycket knasigt också. Människor som delar med sig av sina känslor är bra människor tycker jag. Även om jag inte alltid delar perspektiven. Men, den här morgonen letar sig en liten smärta in i min mage. Det är många som drabbats i den här händelsen. Som fått smaka på drevet. Mannen som oskyldigt hängdes ut. Rektorn på en skola. Ett antal andra barn/ungdomar. De har hängts ut, blivit hetsade emot och även försvarats. Jag har också läst fina formuleringar om det tragiska arbetmiljödilemma landets lokförare lever med. Och nu hängs en annan man, som sitter häktad ut, tillsammans med sin familj. Jag minns en hemsk episod i Huddinge, när en man begick övergrepp mot barn. Han bodde med sin familj i en villa i samma område som jag och min familj. Samma dag som han greps och historien blev känd vandaliserade några familjens hus. Drev en oskyldig kvinna och två barn som utsatts för övergrepp på flykt.
Samtidigt rasar debatten om REVA. Jag blickar tillbaka och tänker på pepparkaksgubbar och Kalle Ankas jul. Viktiga frågor drunknar i kränkningar och hämndbegär. Hela tiden startas nya drev och mobbar. Vi lever alla i olika verkligheter och i min känns det så här den här morgonen.
Bara åtta dagar efter att den trettonåriga flickan fattade sitt framtidsbeslut har vi slutat prata om henne. Varför hennes liv slutade där på spåret. Mobbingen slutade vara intressant när det visade sig att en vuxen man var inblandad. Bakgrunden suddades ut. Jag känner att det flickan kan lära oss andra genom att vara öppna för ungdomar och ta oss in i de där rummen och vara med i samtalen. Visa att vi lyssnar och tycker om dem. Det kommer hon inte få chansen att lära oss nu. Istället hör jag många ropa på att vi ska sluta oss lite till. Stänga av och kontrollera. Skapa fler dolda rum så att vi slipper se eller till och med kan förbjuda andra att prata. jag tänker att det var just det som fick henne att fatta det där beslutet.
Hon hette Linn och förtjänar ett bättre arv. När hon levde pratade vi inte med henne. De flesta av oss pratade inte ens om henne. Nu kan ingen prata med henne längre, men väldigt många har pratat om henne. Kan vi inte försöka blir bättre på ordet MED? När vi pratar MED varandra istället för OM varandra, då kan alla som jagats, hetsats, hatats, hånats, hängts ut, kränkts och drabbats få det de förtjänar istället. Respekt och möjlighet att lära oss andra något. När du pratat MED mig kan du få recensera mig, kritisera mig eller gilla mig. Men visa mig den respekten att lyssna på mig först.
Och framför allt måste barn och ungdomar förstå att de är värda lika mycket. Som dig, som mig och alla andra. Alla människor är värda lika mycket. Överallt, hela tiden och utan undantag. Det har vi pratat om alldeles för lite. Den här veckan också.
 

Publicerat

Att förklara hur ett bra samhälle fungerar

Jag har ju jobbat med kommunikation i det offentligas tjänst i många år. Som tjänsteman eller som konsult. Vill jobba med saker som skapar så stor samhällsnytta som möjligt. Bidra till hållbar utveckling både för oss som enskilda individer och det vi delar i grupp. Jag har försökt berätta varför ett otal gånger. Har efterlyst starka stories och budskap kring varför det faktiskt är klokt att dela på bördor istället för att klara sig själv. Varför tillit och gemenskap är viktigare än konkurrens och missunsamhet.
Häromdagen hörde jag Erika Hedenström tala i P1:s Tankar för dagen. Plötsligt hörde jag den där berättelsen jag längtat efter på något sätt. Beskrivningen av det samhälle jag jobbar för. På några minuter lyckas Erika Hedenström förklara sammanhanget. Det där som nästan ingen folkvald lyckas med.
Berättelsen inleds med en kort beskrivning av hur Erika Hedenström sitter på ett stillastående pendeltåg. Stilla eftersom Polisen letar efter en förtvivlad människa som hotat ta livet av sig längs spåret och därför beordrat att tågen ska stå still. Just de här tankarna för dagen kretsar kring det där med existentiell ångest och samhällets gemensamma styrka. De avslutande meningarna borde nästan huggas in i sten och sättas upp i en portal någonstans. Jag kommer bära dem på insidan av mina ögonlock länge.

”Det gäller att komma ihäg hur allt annat självklart det är med ett samhälle som säger: Medborgare, detta ska du veta. Om du gått bort dig i förtvivlans mörka skog så är vi ute och letar. Vi har filt och termos med. Och när vi hittar dig, då ska vi säga: Det kommer att bli bättre ska du se och nu ska vi se till att du får hjälp. Du behöver inte klara upp detta ensam.
Och om vi inte hittat dig än… Tills du är funnen avgår inga tåg.”

Jag har lyssnat på det där talet flera gånger. I tider av mörker, kyla, fascism och misstänksamhet betyder de enormt mycket för mig. De förklarar nämligen på sitt sätt varför också jag gör det jag gör. Med Erika Hedenströms ord fick jag lite ny energi.
Lyssna du också. Kanske kan det ge dig något också.

 

Publicerat

Panik

I veckans Fokus, på sidorna 12 till 27 finns några av de viktigaste texter du kan läsa just nu. De handlar bland annat om hur Sverige håller på att sluta sig, hur politiker som flirtar med människofientliga krafter växer och hur partier som pratar mer människovänligt krymper. De handlar om en av de där konflikterna som gör som människor flyr ifrån, Syrien. Jag blir bottenlöst räd och ledsen när jag läser de här skarpa analyserna och känner att jag inte står ut. Kan inte leva i en del av världen där människor på allvar inte vill vara med människor från andra delar av samma värld. Som tycker att nio miljoner är fler än sju miljarder. Där framgång handlar om att sluta sig och bara eftersträva lika samma allt.
Med tanke på att vi är ett av de vapentätaste länderna i världen känns det ibland som att det bara är en fråga om tid innan vi, liksom de där intoleranta krafterna i Syrien, börjar utrota varandra. För tro mig, när alla de som tror på något annat har utrotats, när alla som har annan hudfärg är dödade, när alla som har ett annat kön är borta så finns det fortfarande någon som är annorlunda. Ändå är det den här vägen vi trampar på nu. Oerhört, oerhört otäckt. Varför?
Jag vill inte bo i det här misstänksamma klimatet. Försöker påverka min omgivning att inte gå på de här idéerna. Men, det känns som en hopplös kamp. Sverigedemokraterna växer och nu behandlas de som ett seriöst parti. Ett parti som uppenbart influerar allt fler politiker i de två största partierna i Sverige. Samtidigt sågas, hånas och hatas de partier som väcker förslag om öppnare gränser.
Staden jag bor i är toppen. Mitt liv har blivit bättre än på många år, men samtidigt noterar jag vid horisonten att landet håller på att bli kallare än någonsin. Panik, ont i magen. Kommer inte kunna leva i ett sådant klimat. Kan inte flytta härifrån. Måste göra det bästa av situationen. Vilket jag gjort hela mitt vuxna liv.
Det har inte hjälpt ett jäkla dugg.

Publicerat

Istället för hat: Vad gillar du?

Jag tänker på hat. Den här veckan har vi pratat en hel del om det. Näthat säger många, kvinnohat säger andra. Hat tänker jag. Det känns som att den mesta tiden i min del av världen just nu ägnas åt det där hatet. Misstron mellan människor växer. Grupper av människor kastar fördomar på varandra, politiska partier och idéer som helt bygger på negativ argumentation växer sig allt starkare. Kanske är det dags att vi sätter oss ned en stund och pratar om hat.
Vad är det som gör att så många människor (främst män, men också några kvinnor) tycker att vägen framåt ska byggas på ogillande och hat? I en tid när landet vi lever i sakta men säkert krymper i de allra flesta ändar. När jobben försvinner, det offentliga underhållet blir sämre och möjligheterna tycks blir färre – är det inte då vi borde prata med varandra om det som vi kan bygga framtiden på istället för att låsa in oss bakom murar, tjocka dörrar och lås och skruva tillbaka tiden hundra år?
Svaret är självklart att ”JO, det borde vi!”. Så låt oss börja. I min värld är det egentligen inte så svårt. Välj bara agenda lite klokare. Så här tänker jag:

  1. Dela med dig av det du gillar. Prata med dina nära, kära, medmänniskor och kollegor om sånt du tycker att de borde upptäcka.
  2. Lyssna på de andras berättelser om vad de gillar. Du kommer upptäcka nya låtar, böcker, filmer, smaker, utbildningar, jobbmöjligheter och annat fint.
  3. Bjud in flera människor i din upplevelse. Be andra om hjälp. Var generös och lita på andra människor. Nästan alla du möter vill något gott. Om du gör det kommer människor bjuda in dig på samma sätt, tillit är nämligen väldigt smittbart.
  4. Ge ALLA människor samma grundläggande rättighet som du har, nämligen att bli betraktad som en unik individ med rätt att leva ett liv i trygghet, värdighet och kärlek med dina känslor, tankar och kunskaper. Om du låter människor vara unika och stå för sina egna för- och nackdelar kommer människor bemöta dig på samma sätt.
  5. Lär känna dina fördomar och lev med dem. När du erkänner att du är fördomsfull blir det lättare att inte vara det. Skaffa kunskap och erfarenhet istället för att spekulera och gissa. Prata när du vet, lyssna när du inte vet. Lär dig nya saker.

    6. Det där är fem punkter. Faktiskt ganska enkla att följa. Jag försöker leva så. Men, ibland kör jag i gnälldiket och tänker att det här är för naivt och flummigt. Knyter näven och slipsen och stretar på i kön till rulltrappan där borta. Då kör jag på de här fem punkterna istället:

  6. Dela inte med dig av dina möjligheter och glädjeämnen. Någon kommer stjäla dina idéer. Därför pratar jag med mina nära, kära, medmänniskor och kollegor om meningslösa klyschor eller saker jag ogillar. Jag blottar aldrig strupen.
  7. Lyssnar på andras ogillande. Vi sågar musik, filmer, böcker, smaker, idéer, utbildningar, jobb och annat på löpande band. Vi dissar andra människor. Mobbar. Förenar oss genom att sluta oss samman och peka finger åt andra.
  8. Jag låser mina dörrar. Bevakar mina intressen och klarar mig själv eftersom omvärlden ändå bara består av idioter. Ber aldrig om hjälp eftersom jag ändå bara blir besviken. Jag utnyttjar andra eftersom de annars kommer utnyttja mig.
  9. Jag betraktar människorna i min omvärld som grupper/klungor/samlingar av galningar, kvinnor, homos, invandrare, kristna, idrottare, samlare, jägare, dårar, banditer, blonda, västeråsare och andra diffusa begrepp som är lätta att ogilla och hata. Jag objektifierar människorna i omvärlden.
  10. Jag jobbar helt och fullt utifrån mina fördomar utan att erkänna dem. Spekulerar, gissar och pratar OM andra människor istället för MED. Sprider mina sanningar omkring mig utan att veta något.

Efter de kalla och hårda åren på högstadiet var jag djupt förankrad i punkterna 6-10, men från tonåren och framåt har mitt liv hela tiden blivit lite mer närvarande i punkterna 1-5. För varje år som jag blir äldre desto lättare blir det för mig att känna mig trygg i att jag gillar människor. Jag har aldrig råkat illa ut på riktigt, men fått hur många goda relationer och upplevelser som helst. Jag tror det handlar om att jag tar ansvar för mitt eget agerande och mina känslor hela tiden. De enda dåliga erfarenheter jag har av hot och hat är att jag i olika perioder i livet fått lite sånt beroende på att jag just gillat för mycket. I mitt fall musik och människor. Det har provocerat några få människor så mycket att de talat om det för mig på olika otrevliga sätt.
Men, då vill jag ju prata med dem ännu mer.
Jag tror att det är det här som är framtiden. I grunden handlar om det om vilken självkänsla och självkännedom jag har, och som jag kräver av andra (alternativt låter andra människor få utrymme att upptäcka). Vad för jag vidare till mina barn – uppmanar jag dem att lära sig saker för att kunna leva de liv de förtjänar, eller uppmanar jag som att studera hårt för att de ska slippa leva ett liv på gatan?
Jag gillar. Försöker dela med mig och ta emot av det som andra delar med sig av. Jag litar på människor. Livet blir så vansinnigt mycket lättare, roligare och bättre då. Jag reclaimar den där nyfikenheten och handlingskraften som en gång i tiden lärde mig krypa, gå och äta. Det har fått mig att sluta hata.
Vi måste prata om hat för att kunna förstå och börja prata om viktigare saker. Men jag vill inte veta vad du hatar. Så berätta för mig vad du gillar istället, för då kommer pratet om hatet att lösa sig helt naturligt eftersom det ersätts av en diskussion som kommer ta dig och mig vidare, längre och framåt. Då kan vi bygga vårt samtal på rekommendationer istället för recensioner och reaktioner. Vem vet, kanske når vi så långt att vi kan börja bygga vår värld på en stark grund av vilja, istället för en bräcklig grund av ovilja?
Så, allvarligt talat, vad gillar du?

Publicerat

När jobbet är som bäst

Hade en sån där lite magisk dag idag. På jobbet. Ibland känner jag att jag älskar att jobba. Oftast när det handlar om att få bidra till möten där människor träffas, inspireras, lyssnar och lär. Som idag på Mötesplats Huddinge. Har bloggat om det på min nya firmawebb och på arenahuddinge.se. Går och lägger mig nöjd. Gonatt.