Kategori: Allt möjligt

Vardagsdjuren på vår tomt – ekorre, rådjur, katt och massa insekter – har fått sällskap av två mer exotiska skapelser. De senaste kvällarna har vi sett såväl lysmask som fladdermus.

Nu har temperaturen ute sjunkit till sexton. Men i bubbelbadet närmar sig vattnet trettionio. I morgon kommer det regna sägs det. I övermorgon också. Således ska vi jaga bort tvestjärtarna och sätta oss i badet för att stänga igen en första semesterdag som varit alldeles fantastisk.
Över och ut.

Plötsligt när jag ligger i sovrummet och jobbar med bilder kommer Camilla in med ett jovialiskt leende på läpparna. Hon ger mig en intensiv puss och säger Grattis. Det har gått tretton år sedan vi gifte oss en solig dag i Knista kyrka utanför Fjugesta i Närke. För en gångs skulle kom någon av oss ihåg det. Tretton år. Hur gamla håller vi på att bli?
Att vi levt tillsammans i sexton år är en helt annan sak.

Camillas mamma och pappa har åkt tillbaka till Norrbotten. Igår kväll gräts det i hallen när vi sa hej då. Under två perioder har de spridit värme och kärlek i vårt hus på sitt alldeles egna sätt. Dessutom har de hjälpt oss en enorm bit på väg med det nya badrummet. Slitit hårt, utan att ens be oss som borde bygga det om hjälp. Därför känns det lite tomt när de åkt. Jag känner att jag aldrig hinner tacka dem tillräckligt. Därför gör det lite ont när Camillas mamma fäller sina tårar i hallen.
Så, tack för allt Aila och Gunnar! Ni är bäst. Och må aldrig mina barn flytta hundra mil ifrån mig när de blir så gamla.

Sommarens första riktiga åskväder har passerat vårt hus. Rejält med dunder och brak. Rejält med vatten från himlen.

Dagen börjar med en rivstart eftersom jag försover mig och Camilla är sur eftersom jag trots upprepade snällförsök vägrar vakna. Väl på jobbet är chefen tillbaka full av entusiasm efter en veckas semester i Spanien. Sedan lunch med arbetsgivaren jag är tjänstledig ifrån. Nu har jag efter bästa klåparförmåga försökt bistå svärfar i att gjuta betong och lappa ihop en spricka i väggen till det som ska bli vårt nya badrum. Just nu sitter jag på altanen och lyssnar när grannarna spelar folkmusik på fiol. Kvällen är varm och fåglarna kvittrar.
Om en vecka, semester. Sedan förvirring.

Vaknar med en lätt gnagande känsla av…. vet inte vad jag ska kalla det. Otillräcklighet, nej. Dumhet, nej. Hopplöshet, absolut inte. Men känner mig lite fundersam. Vi lever för dyrt. Det kostar för mycket att bo där vi bor. Våra löner har inte utvecklats som de borde. Utan att vi står inför någon akut kris känns det som att det är dags för nya tag i livet.
Den gamle maniske jag hade gjort en rivstart här. Den nya balanserade försöker ha is i magen och låta semestern aktivera själv och hjärta och hitta svaren. Kanske dags att lägga i en växel med firman. Kanske dags att börja kika på arbetsmarknadens olika möjligheter.
Dessutom känner jag mig alldeles för tjock. Efter att jag rakade av mig skägget igår ser jag ut som en fotboll. Men nu ska jag dammsuga i det kommande badrummet som svärfar ska spackla.
Livet mellan trettiofem och fyrtio i en villa i 08-området. En känsla av…

Sover ut, äter fukost och ser barnen dansa små grodorna på köksgolvet. Hanna lär Ella hur man gör. Sen ut på altanen för latte och tobak. Ett ganska tunt men kompakt molntäcke täcker himlen. Men det är varmt och skönt. Midsommarafton har startat bra. Nu väntar städning i mäniskornas boningar och fiskarnas. Ur högtalarna strömmar Ive Mendes och än så länge känns dagen oerhört behaglig.
Av årets ljusaste natt märkte jag intet. Sov som en sten.

Idag slår det mig som en slägga. Jag behöver semester nu. Nio dagar kvar. Eller rättare sagt sju och en halv. Det är ju midsommar snart.

Dagisbästisen Erik får kalla fötter vid dörren och vågar inte komma in. Men, Ellas kalas blir ändå kul. Grannbarnen Siri och Sixten kommer med paket, skratt, dans, dans och dans. Och sina rasande trevliga föräldrar.