Kategori: Allt möjligt

Scientologernas grundare och allsmäktige ledare vet det mesta om det mesta enligt de som tror det. Jag är tveksam. Har aldrig förstått varför Scientologer, Jehovas Vittnen, mormoner och andra som arbetar aktivt med nyrektrytering av fallna själar använder så otroligt kitschig design på sina skrifter. Jag tror att den riktige Gud är en duktig formgivare.
Eftersom hon skapade världen.

Sitter på plats trettiofyra i vagn två på SJ:s X2000 avgång 10542 mellan Malmö och Stockholm. Vi blåser just förbi perrongerna på Katrinehols station i tvåhundra blås. Katrineholms centrumlampor lockar förgäves. Vi som sitter på det här tåget vill hem. Nu.

Solen skiner, och vi har kommit långt i arbetet. Äter frukost i lugn och ro på Barista. Räknar med att ha hunnit klart en bit före lunch vilket ger tid till en kort tripp över till Köpenhamn. Sedan vänder jag hemåt, till Camilla och barnen. Känns skönt.

Camilla på Storgatan i Malmö har utförsäljning.

Stora lilla Hanna har en blogg. Hon började i somras och nu har det blivit några inlägg. Väldigt mycket elva år. Väldigt läsvärt.

Ulf gick i min parallellklass på högstadiet. Det gick rykten om honom. Han var ett geni, en nörd. Han hade byggt sin egen dator, sades det. Detta var i mitten av åttiotalet en bedrift att jämställa med en månpromenad. Ulf var något av ett original. En sån som inte passerar obemärkt genom högstadiet. De tuffa killarna tyckte det var kul att tracka Ulf, för hans humör slog lätt över i något som kan kallas okontrollerad ilska. Jag var lite rädd för honom. Han klädde sig alltid i lite färglösa gubbkläder. Pratade nästan aldrig. Hade ingen bästis.
Jag såg Ulf på Arvikafestivalen i somras. Och alledeles nyss höll jag på att krocka med honom i ett gathörn i Malmö.

Kvällens lilla kalas blev av det modesta slaget. Min mamma som skulle bjuda på mat blev tyvärr krasslig, men försåg oss med en välsmakande vegpaj. Min bror Magnus kom förbi med gratulationer och vi åt och pratade. Telefonen har gått varm och födelsedagsbarnet har fått prata en hel del.
Vuxenkalas i vardagen.

För en timme sen tog den skeva lilla kören bestående av Hanna och mig stegen in i sovrummet och sjöng tvåstämmigt JA MÅ HON LEVA! för Camilla som fyller år idag. Ella låg bredvid och trodde vi sjöng för henne. Efter lite presenter och frukost ska vi göra oss klara för jobb och allt det där andra.
Men, jag säger grattis till min underbara bästa människa och älskade.

Följande saker klarades av, nästan helt utan gnäll.

• Studsmattan ska monteras ned
• Båda bilarna ska få vinterdäck
• Fiskarna ska få nytt vatten
• Tvätt ska tvättas
• Huset ska saneras/städas
• Badrumsväggar ska spacklas
• Barn ska få mat
• Blodsocker ska mätas
• Insulin ska injiceras
• Present till kalas ska inhandlas
• Bredbandet ska strula

Vi borde betalat räkningar också, men det får bli imorgon.

Efter en skön sovmorgon med lång frukost och behagligt lågt tempo är njutningen slut. Nu är det på sedvanligt manér dags att beta av några måsten:

• Studsmattan ska monteras ned
• Båda bilarna ska  få vinterdäck
• Fiskarna ska få nytt vatten
• Tvätt ska tvättas
• Huset ska saneras/städas
• Badrumsväggar ska spacklas
• Barn ska få mat
• Blodsocker ska mätas
• Insulin ska injiceras
• Present till kalas ska inhandlas
• Bredbandet ska strula

Jag känner mig inlåst i en bur av måsten. Det är inget jag gillar. Och för varje gång jag tänker att det bara är att bita ihop och jobba igenom listan tillkommer en lång rad nya måsten. Det känns som att livet är ett hamsterhjul där någon elak professor kastar in nya måsten hela tiden.