När jag inte använde Facebook i februari kändes det skönt. Istället hade jag djupare samtal på twitter och skrev blogginlägg. Nu när jag är tillbaka på Facebook igen fastnar jag där. Känner att jag kommer ta Facebook-fri månad snart igen. Det är något som inte riktigt funkar för mig. Jag liksom drunknar i flödet. Har svårt att begränsa mitt intag.
Förändringsagenterna och jag
Jag kommer inte riktigt ihåg när jag insåg det. Kanske var det när jag läste på högskolan, ungefär samtidigt som massor av andra femkronor rasade ned mitt system och jag började förstå hur världen, eller vi människor, fungerar. Att det där pratet om allas lika värde mest var prat.
Vi har kommit överens i världen… om några saker. De mänskliga rättigheterna till exempel. En på alla sätt grundläggande överenskommelse mellan världens länder. Jag ber att få citera de första tio artiklarna i denna överenskommelse formellt känd som FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Artikel 2
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.
Artikel 3
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Artikel 4
Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna.
Artikel 5
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Artikel 6
Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening.
Artikel 7
Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.
Artikel 8
Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot handlingar som kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag eller författning.
Artikel 9
Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas.
Artikel 10
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.
Jag har levt i snart 43 år. Ju äldre jag blir desto klarare ser jag hur vi tar små steg bort från de här överenskommelserna. Varför? Troligtvis för att vi aldrig läser dem. När läste du dessa artiklar senast? Kvinnor och flickor, omfattas de av samma rättigheter? Njae, inte i verkligheten. Det är inget annat än helt värdelöst eftersom det hindrar oss från att bygga ett klokt samhälle. Det finns tre grundläggande principer i min ryggrad:
1. Alla människor är värda lika mycket. Överallt, hela tiden och utan undantag.
2. Livet är ingen övning.
3. Det händer bra saker när människor möts.
Jag har gått och gnällt, muttrat och förfasat mig över diskriminering och dumhet i tjugotalet år. Det har blivit mer smärtsamt sedan jag blev pappa till två flickor. Men, sedan en vecka tillbaka har jag fått anledning att hoppas. Förändringsagenterna har skapats som ett öppet och intensivt samtal mellan människor där jag lever. Det som förenar oss är ATT vi vill prata om jämställdhet. HUR vi ska lösa problemen är vi på inga sätt överens om. Jag tror inte heller vi har någon anledning att bli det. Det finns knappt ens något vi. Tack vare det upplever jag kanske det bästa samtalet om de här frågorna. När det vi är överens om är att samtalet är viktigare än att vi ska komma överens – då händer det bra saker. Nya röster hörs. Positioner utmanas och jag känner mig stärkt av det antal människor som ansluter.
Det skapades en fredag vid lunchtid när en klok kvinna ställde en fråga till några vänner. Sen exploderade det i en fantastisk monstertråd i inkorgarna hos ett växande antal människor på Facebook. Ett par tusen repliksskiften senare skapades Förändringsagenterna. En vecka senare är vi 116 personer i samtalet.
Jag hoppas förstås att ännu fler vill vara med. Det här är programförklaringen:
”Kort om Förändringsagenterna
En förändringsagent är någon som uppmärksammar jämställdhetens problem och försöker göra något åt dem i sin vardag.
Förändringsagenterna föddes över en natt. 20 Örebroprofiler ville göra sina röster hörda på Internationella Kvinnodagen. Vi ville visa att vi vill mer och snabbare på jämställdhetens område.
Responsen på vårt initiativ blev positiv. Vi startade en grupp för att samla ihop alla ansikten som gillade det vi gjorde. Initialt har vår enkla tanke varit att hjälpa fler att göra sin röst hörd via bilder och citat på nätet. På sikt hoppas vi att alla bidrar till en dialog som föder både kunskap, insikt och handlingskraft. Vi har ingen gemensam agenda mer än att lika villkor för kvinnor och män är ett självklart mål.
Utöver det får du som ansluter till nätverket själv avgöra hur nätverket utvecklas. Alla finns här för alla från och med nu.”
Vill du vara med, eller bara tjuvlyssna: https://www.facebook.com/groups/1414221942167775/
Jag är stolt och glad över att få vara en av förändringsagenterna. Det händer bra saker när människor möts.
Något växer
Växthuset på landet ska lappas ihop och ny jord ska in. I väntan på att det är dags att flytta in i det på riktigt så försöker jag förodla plantor här hemma i lägenheten. Kan inget om odling, men försöker. Känslan när det lilla gröna kommer upp ur jorden är barnsligt härlig. Tomat, purjolök och broccoli har kommit upp. Paprikan väntar vi på.
Trettiotalet är här?
Det är knasigt otäckt. Nationalisterna växer sig starka. I Europa och Sverige. I England ska det folkomröstas – ska landet lämna EU? Skottarna ska också folkomrösta – ska de lämna England? i valet till Europaparlamentet mobiliserar högerextrema, nationalister, nazister och fascister. Ryssland genomför ett propganda-OS och följer upp med att försvara sitt folk på ett annat lands territorium. Krim? Sudet-Tyskland?
Nu har också krigshetsen och vapenskramlandet nått Sverige. Kvällstidningarna följer utvecklingen i Ukraina som den vore ett TV-spel. De skriver spekulativa texter om att Sverige är nästa land på tur. I Sveriges Radion hör jag en reporter ifrågasätta det svenska försvaret.
Jag blir både rätt, trött och ledsen. Det känns som att saker går åt helvete. När världen behöver mänsklig värme, förståelse och samtal som allra mest. Då är det idiotkrati vi får. Och alla är medskyldiga.
Hur berättar jag för mina döttrar att de inte kan våldtas?
Läser i DN om en dom mot två män som våldtagit en flicka på en fest. Inte första gången jag läser om detta, men den här gången handlar det om en flicka som har diabetes. Som på grund av sin sjukdom hamnar i ett hjälplöst tillstånd. Ett tillstånd som två unga män tycker är ett utmärkt läge att utnyttja till något helt oförståeligt och oförlåtligt. Så det borde nog handlar mer om dem. Två medmänniskor som tycker att en lealös, hjälplös, avtuppad, försvarslös [plats för valfri egen synonym] ung flicka är ett utmärkt tillfälle att utnyttja för att tillfredsställa något oförståeligt begär eller hat.
Domen? Jag citerar DN:
”Den yngre mannen döms till villkorlig dom och 80 dagsböter för sexuellt tvång. Den andre döms för barnpornografibrott och utnyttjande av barn för sexuell posering till villkorlig dom och 50 dagsböter. Bägge är tidigare ostraffade. Flickan tilldöms skadestånd på 50.000 respektive 5.000 kronor för kränkning, sveda och värk.”
Jag exploderar. Eller imploderar. En domstol i Sverige lämnar ett dubbelt kvitto till mina barn. Ni är en liten minoritet som samhället inte värderar alls. I dubbel bemärkelse. Först för att ni är flickor/kvinnor. Sen för att ni har diabetes. Jag har inte hunnit stiga upp ur sängen den här morgonen och tappar lusten att göra det. Det här är något jag måste prata med mina flickor om så snart jag kommit på hur jag ska förklara det.
Så jag måste tänka.
Sedan mitt stora barn fick sin diagnos för drygt tio år sedan har jag oroat mig hela tiden. Ett stort orosmoln har varit tonårstiden, alkoholdebuten och festandet. Kombinationen diabetes och alkohol är ganska dålig och jag har projicerat bilder på akututryckningar och livsuppehållande åtgärder. Men så har det inte blivit. Mitt stora barn, som fyller 18 i sommar, har inte levt upp till mina förhågor. Hon är klokare än så.
Men nu har vi fått ett annat samtalsämne.
Jag vill ta mina barn och fly. Till en annan plats där män inte får ta för sig av hjälplösa kvinnor. Där kvinnor är lika mycket värda som män. Där diabetes (och andra sjukdomar, symptom och tillstånd) inte ger oss män ett frikort till att göra vad vi vill med kvinnor och barn. Finns den platsen?
Det kanske är dumt att skriva saker i affekt. Men jag måste eftersom jag just den här morgonen går till kontoret med en känsla av total hopplöshet i magen. Som jag läser den här domen blir det ju fritt fram för mig att penetrera en avsvimmad kvinna på torget. Eller ett trafikskadat barn på ett övergångsställe. Varför inte en förlamad medmänniska som omöjligen kan försvara sig.
Som mina barn när de får ett tillräckligt lågt blodsocker. Eller hamnar i insulinkoma.
Jag ger upp på juridiken och lagstiftarna nu. De klarar inte den här utmaningen. Mina döttrar kommer i lagens mening att vara mindre värda. Därför ber jag er som har söner. Eller nej, jag kräver: PRATA MED ERA SÖNER OM TJEJER OCH KVINNORS RÄTTIGHETER. ATT DE RÄTTIGHETERNA ÄR PRECIS SAMMA SOM ERA SÖNERS. TALA OM FÖR ERA SÖNER ATT GE FULLSTÄNDIGT FAN I ATT VÅLDTA OCH UTNYTTJA TJEJER OCH KVINNOR, ÄVEN NÄR DE ÄR AVSVIMMADE ELLER HJÄLPLÖSA PÅ ANNAT SÄTT.
Det är ni som har söner som kan förändra det här. Pappornas ansvar är tungt. Liksom mammornas. Vi har alla ett ansvar. En ung flicka med diabetes har vi svikit rejält nu. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur jag ska prata med mina döttrar på ett klokt sätt om detta?
Hur kan jag ens prata om att mina barn är sjuka när det är två uppenbart sjuka unga män det borde handla om? Och ett obotligt sjukt rättssystem.
Min diktatur: Prata med någon
Människor som är rädda fattar inte kloka beslut. Människor ska inte behöva vara rädda. Men, nu finns det ju hur många anledningar som helst att vara rädd. Själv är jag rädd många saker. Att det ska hända mina barn något. Att rasister och fascister ska hamna i regeringen. Att ingen tycker om mig. Såna saker. Andra människor kan nog vara rädda för andra saker, eller samma.
Jag går till en psykolog. I terapi. För att få prata med någon. Det gör det lättare för mig att hantera mina känslor. Rädslorna till exempel. När jag får hjälp att tänka blir jag mycket klokare. Då försvinner rädslan. Livet blir lättare när jag fokuserar på det som gör livet bra. Och stärker det.
Ikväll såg jag partiledare för det fascistiska alternativet i Sveriges riksdag. I ett samtal med en psykoterapeut. Samtalsserien Nyfiken på partiledaren i Sveriges Television fortsatte. Det var då väldigt tydligt att rädsla kan föda hat. Då bestämde jag mig snabbt för att min diktatur, där ska det finns oändliga möjligheter för medborgarna att prata med någon. Jag vet inte riktigt hur detaljerna ska se ut, men inser att ett samhälle inte kan byggas på människors rädslor. Därför lovar jag att vi ska ta oss råd att få hjälp, och hjälpa varandra.
Terapi åt alla (som vill). Det är ett löfte. Ett bra sätt att göra oss mänskliga. Troligtvis en av de smartaste investeringar vi kan göra i ett riktigt hållbart välfärdssamhälle.
Människans undergång, del 9629
Stephen Hawking, inte sällan kallad världens smartaste man, har skrivit en artikel i Washington Post. Den handlar om Syrien och mänsklighetens oförmåga att utveckla kollektiv intelligens. I sig är texten inte något nyhet. Men när Stephen Hawking skriver då sprids texten och blir en nyhet över hela världen. Han utgår ifrån Aristoteles tankar på att universum är oändligt och att mänskligheten liksom återställs med jämna mellanrum genom naturkatastrofer, sjukdomar och annat som nästan utplånar oss och kastar oss mellan olika civilisationer. Mellan raderna menar Hawking att vi börjar närma oss en sådan återställning.
”But it does not feel intelligent to watch as more than 100,000 people are killed or while children are targeted. It feels downright stupid, and worse, to prevent humanitarian supplies from reaching clinics where, as Save the Children will document in a forthcoming report, children are having limbs amputated for lack of basic facilities and newborn babies are dying in incubators for lack of power.”
Vi har vapen och vi använder dem för att utplåna varandra. Medan andra står och tittar på. Min kollega Ali brukar ibland uttrycka skepsis när vi pratar om hållbar utveckling. Han tycker vi ska sluta prata om att rädda planeten. Den kommer nämligen att överleva även när mänskligheten förstört sina egna möjligheter att överleva. Vi måste prata mer om hur vi kan rädda oss själva, menar han.
”What’s happening in Syria is an abomination, one that the world is watching coldly from a distance. Where is our emotional intelligence, our sense of collective justice?”
Det ligger något i det som Stephen Hawking skriver. Det är nån slags konstig förbannelse över oss människor. Jag har aldrig träffat någon ond människa, ändå läser jag om deras dåd varje dag. Tänker på den där teorin om att människor som är fler än fem i grupp inte längre kan fatta kloka beslut. När vi slutar ta personligt ansvar för det vi gör och ber andra att göra. När vi slutar tänka med magen.
Människor är smarta, kloka och goda. Men mänskligheten klarar inte av att vara det. Varför lyckas vi inte utveckla en kollektiv intelligens?
”We now know that Aristotle was wrong: The universe has not existed forever. It began about 14 billion years ago. But he was right that great disasters represent major steps backward for civilization. The war in Syria may not represent the end of humanity, but every injustice committed is a chip in the facade of what holds us together. The universal principle of justice may not be rooted in physics but it is no less fundamental to our existence. For without it, before long, human beings will surely cease to exist.”
Plötsligt känns den där bilden på fyraåringen som vandrat ensam genom en öken väldigt levande. Han sammanfattar oss alla på något sätt. Vi har oerhört vilsna som kollektiv. På väg mot vår egen undergång. Men, det är ju ganska underhållande att titta på de som dör först. Eller?
Förr i tiden
Jag har hittat gammalt skräp. Finskräp. På två webbservrar finns några fotstår. Från förr i tiden. Fastnade just i de där spåren. Det fanns en tid när bilden var mitt viktigaste uttryck.
Bilder av mitt lilla barn när hon återhämtar sig från ett lågt blodsocker 2007.
Samma lilla barn med sina föräldrar.
Samma flicka äter vinbär.
En dag på Fårö sommaren 2007.
En kväll i Ljugarn 2007.
En vecka på Gotland 2007.
Jag försöker fånga de fyra elementen.
Fredag, mat och litet barn.
12 juni 2007: Ett läkarbesök.
Stora barnet och innebandy.
Efter regnet.
Sanktan, fotboll med stora barnet.
Vattendroppar #1.
Vattendroppar #2.
En aprilmorgon vid en kanal i norra Tyskland.
Nyklippta barn.
Novemberbilder.
Några av de brudpar jag fotograferat.
Det här med att köpa kläder
På kort tid nu under våren ska jag vara med på två galor. Den ena ska jag leda. Jag borde alltså fundera på hur jag ska klä mig. Min vanliga bibliotekarie-look kanske inte funkar när de andra har smoking eller åtminstone helkostym. Dilemmat i detta är att jag verkligen avskyr att köpa kläder. Nu måste jag bita ihop. Och inte hamna i mitt vanliga självföraktande läge.
Jag är fet, ful och fyrtioplus. Och känner mig så på riktigt när jag ska prova kläder. Det är inte kul. Så jag måste gå till ett proffs. Kanske dags att besöka en hederligt gammaldags herr-ekipering?
Dags för utbildning
Jag tänker utbilda mig lite mer. Kunskap är bra. Tittar just nu på Det naturliga stegets certifiering. Känner mig riktigt inspirerad och sugen.