Usch. Känner mig sur, deppig och uppgiven. Liksom tokstressad. Det var skönt att vara ledig på landet. Jag vill hoppa av vardagen. Men, istället sitter jag här och försöker pussla ihop hjärnan, skruva på huvudet och förstå hur kalendern för den här veckan ser ut.
Staden eller landet?
Idag var jag och barnen i Kungsträdgården. Körsbärsträdens blomning lockade inte bara oss. Tusentals människor besöker platsen den här dagarna och i strålande väder samlades lyckliga människor under det rosa taket. Det händer bra saker med människor under körsbärsträden. Lätt värt en resa till Stockholm.
Men, jag börjar mer och mer komma till insikt med att det är på landet jag mår bäst. I morse när Vilda och jag tog vår morgonpromenad ned till sjön låg dimman ganska tät och gjorde omgivningen vit. Speglingarna och det dämpade ljudet (och ljuset) skapade en tät och lugn stämning. Som att vara inbäddad. När jag kom tillbaka nu ikväll speglade sig en fantastisk solnedgång i Hjälmarens vattenspegel.
Kontrasten från trängseln, larmet, liktriktningen, tiggarna, misären, hetsen, konsumtionen och väktarna i Stockholms city var total. Men jag kan inte säga att jag längtar tillbaka till Örebro heller. Läser om fylla och stök. Det vanliga.
Tystnad är skönt. Sjön är bra för mig. Så visst känns det naturligt att jag kollar hemnet om det finns någon skön liten övernattningslägenhet att investera i? Ska vi säga på Kungsholmen? Eller någonstans i närheten av Mosebacke?
Weibenfalk, Johan och jag
Vi stod där och pratade, Johan och jag. Två textmän. Vi har setts i jobbsammanhang under ett par år. Nu har vi varit på näringslivsgala. Står och hänger i baren när de andra har börjat dansa till coverbandets versioner av hits med Bruno Mars, U2 och Coldplay.
Vi pratar om Berg. Persson. Winnerbäck, Urwitz, Lundell, Andersson-Wij, LeMarc.
Det lossnar. Vi pratar om musik vi gillar. Och vi går igång. Pratar om låtar som betyder något för oss. Hittar den gemensamma nerven i melankoliska män som sjunger allvarliga sånger. Det förenar oss.
Efter ett tag spelar jag ut mitt trumfkort till Johan. Jag har en helt ny artist i samma landskap som han inte känner till. Weibenfalk. Jag berättar om min hemliga diamant som i många år skrivit och spelat in låtar som blir allt starkare. Som får mig att skriva recensioner trots att jag slutat med det för länge sedan.
Det här är en till.
Weibenfalk släpper sitt nya alster i morgon. Tio låtar på ett album kallat Transit. Fantastiskt snyggt producerat av Andreas Dahlbäck. Toppklass på allt. Framför allt låtskrivandet och texterna. Känslan går fram. Hopplöst med stil. Och ett litet ljus vid horisonten liksom. Jag skulle kunna bygga ett enormt torn av klyschor och ord här, men struntar i det.
Men jag kan rada upp musikerna som deltar den här gången:
Andreas Dahlbäck – Trummor
Jens Frithiof – Gitarr, pedalsteel, mandolin
Surjo Benigh – Bas
Nils Andersson – Bas
Marcus Olsson – Keyboards
Tomas Hallonsten – Keyboards
Thomas Weibenfalk – gitarr, sång
Maria Quistberg – kör
Du som känner igen namnen kan dra dina egna slutsatser. Jag säger som jag sa till Johan istället. Lyssna på Weibenfalk. Precis lika bra som alla de andra. Kanske till och med lite bättre. Bara okänd. Därför orecenserad. Men, kanske är det nu det lossnar. I så fall kunde inget vara mer rättvist. Det finns nämligen någon som höjer den här samlingen låtar. Något odefinierbart. Vi kan kalla det känsla. Eller kanske känslighet.
Mandolinen i låten ?. De där gitarrerna som ligger och stryker under känslan i Allt är OK. Den bråddjupa härligheten i varenda detalj i Aldrig som ni, där trumpeten lyfter upp låten i ett slags himmelrike i den här genren.
”Jag vill alltid vara lycklig
Jag vill alltid vara fri
Jag vill aldrig vara fången
Jag vill aldrig bli som ni”
Weibenfalk är en av mina absoluta favoriter. Mer än någonsin. Jag har inte träffat Johan sedan jag berättade det, men jag skulle tro att Weibenfalk hittar hem till fler den här gången. Som Johan. Transit är ju inget annat än toppklass i den här genren. På alla sätt.
—
Jag har tidigare skrivit om weibenfalk här och här. Du hittar weibenfalk här och här.
Vad är det för kväll?
Jo det är en allt-går-åt-helvete-och-jag-är-astrött-men-det-spelar-ingen-roll-eftersom-antibiotikaresistensen-ändå-kommer-ta-livet-av-oss-alla-om-bara-några-år-kväll-och-det-kanske-är-lika-bra-eftersom-mitt-land-ändå-håller-på-att-förvandlas-till-en-snål-idiokrati-där-rasister-dumhuvuden-och-människor-som-är-män-hatar-varandra-till-leda. Sov gott.
Odlingen
Det här med odling. I ungefär sex veckor har jag förkultiverat plantor. Kan inget om detta. Men ser med glädje att tomaterna och paprikan verkar funka. Broccolin och purjolöken ser lite mer osäker ut. Spännande detta. Snart dags att beställa glas till växthuset och börja vänja plantorna gradvis vid utetemperaturen.
Sidsäsongen 2013/2014
Vi åkte de dryga två timmarna norrut igår kväll. Till Romme Alpin, utanför Borlänge. Sov skönt på anläggningens Ski Lodge. Gick upp och åt frukost innan vi tog oss ut i backarna. Oväntat bra skick. Alla nedfarter öppna, liksom alla liftar. Trots att hela omgivningen var snöfri. Sol, många piusgrader och gott om plats i pisterna. En mycket fin dag som också blev hela den här säsongen. Den var kort, men härlig. Skidor ska åkas i många plusgrader och sol.
Det enda tråkiga var mitt sjuka öga. Har haft ont som tusan idag. Alldeles för ljust för mitt tillstånd. Men, det var det värt. Tror jag. Vi hann ju med allt en skidsäsong ska innehålla. Framsteg, vurpor, skratt, glädje, vyer, ont i ben, ont i fötter och trötthet, gnäll och den sköna känslan av att ta av sig pjäxorna.
Nu snart middag, en god natts sömn och en hotellfrukost till. Kanske alla skidsäsonger ska se ut så här?
En önskelista
Jag fyller fyrtiotre år om ett par veckor. 23 april. Finns det något materiellt jag har behov av? Njae. Men det finns åtminstone två saker jag känner att jag vill ha.
Skulle lösa mitt vardagsfotande för eget bruk. Har ju vardagsfotograferat och dokumenterat vardagen i många år på 365bilder.se, men detta skulle vara skönt tror jag. Har sneglat på den här ett tag och inte kunna bestämma mig för om den är bra eller inte. Jag tror den är det. Bra.
Trädgårdflamingo
Behöver lite kitsch på landet. En eller ett par flamingo för att komplettera väderkvarn, solur och regnmätare. Finns här: http://www.elbastardo.se/sv/prylar/flamingo-tradgards-flamingos.html. Finns också några versioner hos Retroholics, http://www.retroholics.se/-tradgardute-c-65.html. Flamingos är fina. Kanske bästa fågeln? Men hittade ju också den här hemsidan (klicka på trädgårdsfigurer), och inser att en trägdårds-Elvis som ser ut att komma från helvetet också nog vill bo hos mig. Eller något annat.
Ett år med Vilda
Det har gått ett år nu. Ganska precis ett år sedan Vilda flyttade in i våra liv här på Hamnplan. Utan tvekan ett av mitt livs bästa beslut. Trots kiss, kompoststaket och allt det där andra som egentligen redan är glömt. Hon tvingar mig att gå ut, hon blir glad när jag kommer hem och hon fick oss att skaffa ett hem också utanför staden. Jag tycker att vi alla lär oss jättemycket genom den här hunden.
Och så är hon ju världens finaste. Hurra för Vilda.
Hamnplan-Naturens hus
Det här med att äta djur – nu är det slut
Åker till landet. I ungefär en halvtimme ligger jag bakom en lång och hög transport. En jättestor långtradare. En gul skylt berättar att det är en djurtransport. Jag misstänker att det är grisar. Staplade i två eller tre våningar. På väg mot döden. De ska slaktas. Mördas, styckas och förstöras. Jag undrar hur de mår därinne. Det enorma släpet kränger i snömodden. Är de stressade? Åksjuka? Är det mörkt? Kallt? Jag känner sorg och äckel i magen. Är jag en del av efterfrågan som gör att den här transporten går just nu? Det har förvisso gått flera månader sedan jag åt griskött senast, men ändå. Det känns skabbigt. Det stora släpet kränger till igen. Jag nästan känner hur djuren därinne skakas om och skräms. Tittar i bakspegeln. Rakt in i Vildas stora mörka ögon. Hon vill komma fram. Bli utsläppt ur buren och andas frisk luft. Rulla runt i snön och göra sig av med åksjukan. Sträcka ut, koppellös och fri.
Jag bestämmer mig. Det är slut med kött nu. Jag kan inte vara en del av en huvudlös idiokrati som industriellt mördar andra levande varelser. Jag är inte mer värd än min hund. Eller de där grisarna som kränger runt på landsvägen framför mig. Jag har ingen rätt att äta dem.
Rovdjursåren är slut.