Står på kontoret. Klarar av att läsa och skriva ungefär en minut i taget. Sen blir allt tårat, suddigt och smärtsamt. Det gör att allt tar längre tid. Det är tröttsamt. Egentligen känner jag att jag borde stanna upp och försöka läka detta i lugn och ro, men hinner jag?
Provsvar på torsdag. Sedan en vecka i New York. Vad händer sen med synen tro?
Här och nu
Pratade med psykologen på förmiddagen. Om det här med att jag aldrig får till det här med att leva nu istället för sen. Psykologen försöker få mig att tänka lite mer här och nu. Jag har köpt en bok. Försökt hitta ett sätt att prova olika övningar. Men lyckas inte. Hittar inte känslan i nuet. Är hela tiden i framtiden. Oftast lätt orolig.
Så därför känns det så fantastiskt att sitta här på altanen på landet. Hunden ligger vid mina fötter. Solen är på väg ned i horisonten och om någon minut eller så blir det för kallt att sitta kvar. Jag blundar. Det enda jag hör är massor av fåglar. De pratar. Eller kvittrar. På massor av olika sätt. Det är nog många olika sorters fåglar. Ljudet är klart. Bruset är borta en stund.
Här och nu.
Odlingsläget 10 maj
Vi har planterat om, dragit vattenslangar, monterat droppmunstycken, spänt upp snören och fixat, trixat samt grejat lite. Nu har tomaterna, paprikan och broccolin flyttat ut i växthuset. Men…. tyvärr krävde värmefläkten jag köpte trefas, så i natt värmer vi växterna med värmeljus och hoppas på det bästa. Har inte kunnat testa den soldrivna vattenpumpen heller. Varför? Ingen sol.
I morgon sätter vi potatis, purjolök och kanske några morötter. Kämpa!
Flyktcellerna
Flyktcellerna i min kropp jobbar för fullt. Det var några år sedan sist, men nu är de i full aktivitet igen. Är uppgiven. Hinner inte med. Och bombas av intryck och känslor från läsning, bilder och klipp som handlar om nazister, rasister, fascister, besserwissers och allehanda människor som tycker att Sverige var bättre förr och borde backa, stänga och låsa. Som tycker att flickor ska vara sexiga, unga kvinnor ska knullas och kärringar ska hållas kort. Samtidigt som de högsta ledarna inte säger något för att inte lova eller vara för tydliga.
Jag klarar inte av att leva i ett sådant klimat. Alltså jobbar flyktlängtan i mig. Värdelöst.
Odlingsläget 4 maj
Jag visst inte riktigt om det skulle komma upp något, när jag satte de där fröerna för snart två månader sedan. Nu har de snart tagit över hela fönstret i vardagsrummet, och det är ett stoooort fönster. Nåväl, växthuset är klart för inflyttning. Om nu bara frosten håller sig borta i veckan så planterar vi ut de här tomaterna, paprikorna och den ensamma broccolin nästa helg. Tillsammans med potatis, morötter och olika lökar. Kämpa!
När en kyrka blir viktig
Det är många som spottar på kyrkan. Som gör en grej av att håna och hata den och de som tror på den. Det sägs att kyrkan inte får plats i ett modernt samhälle. Många, många har gått ur kyrkan för en princip. Well, jag tror fortfarande att kyrkan har rätt mycket att ge. Inte minst med tanke på att den som behöver snabb samtalshjälp vid psykisk ohälsa i min stad måste be kyrkan om hjälp eftersom den offentliga vården inte tar emot.
Men…. det känns som en liten detalj idag när kyrkklockor ringde för varning idag. För första gången sedan andra världskriget. I Jönköping, där nazister demonstrerade under beskydd av massor av poliser. Kyrkklockor ringde för att varna under nazisternas demonstration och jag undrar om ljudet av de där klockorna någonsin låtit bättre.
Någon gjorde något. Kyrkan visade att den tar plats. Det handlar knappast om Gud. Det handlar om människan. Och allas lika värde. Hur många av oss andra tog ställning för det idag?
Några ord
Pallkragar
Potatis
Morötter
Lök
Täckväv
Vi kan kalla det en inlöpslista.
Det här med diabetes
Igår slog den mig igen. Med full kraft. Känslan av att jag inte gör tillräckligt när det gäller mina barns diabetes. Jag får ont i magen och ryggen. Jag är intresserad och full av vilja. Men försvinner alltid ut i något annat. Vi kan kalla det jobb. Så därför glömmer jag bort mitt viktigaste jobb.
Ella.
Hanna.
Diabetes.
Hur kan jag rikta om energi från betalt arbete (och en hel del obetalt) till diabetes? Måste jag flytta ut i en grotta och hoppa av ekonomin? Kan jag crowdfunda till den där boken jag vill skriva om att vara diabetespappa? Vad? För varje år som går utan att jag tar något steg till mot mer tid till detta dör jag en smula. Jag har också en stark magkänsla av att jag och Camilla kommer att få en sjuhelsickes resa med Ella i tonåren. Tänker då på artikeln jag läste om den 29-åriga unga kvinna häromdagen som hade blivit blind. Varför? Hon misskötte sin diabetes i tio år. Prata om den med barnens sjuksköterska igår. Då sade han att ny forskning visar att ungdomar som missköter sin diabetes i tonårren riskerar stora problem med ögonen redan vid 25 års ålder.
Den officiella storyn: Våra barn är duktiga och sköter sig. Det kommer att gå bra för dem. Den inofficiella storyn: Det går fruktansvärt mycket ångest för att skapa förutsättningarna. För dem och deras föräldrar.
En familj på gränsen
Min mage larmar. Den har gjort det ett par dagar. Vi är en familj på gränsen igen. Det händer lite för mycket just nu. Hela tiden. Finns ingen tid till återhämtning, lugn och det där mytomspunna bara-varandet. Jag har ont i magen. Hon jag älskar ser lite grå ut. Vi biter ihop men hinner inte ikapp. Undrar när vi gör det?
Fyrtiotre
För hundrafemtio år blev inte män särskilt mycket äldre än så här. Fyrtiotre år var en hög ålder då i det där landet som ganska många vill ska vara som då, fast nu liksom. Det är knasigt. Jag har haft en ganska intensiv arbetsdag och känner mig för splittrad för att tänka något klokt om att jag blivit ett år äldre. Förutom att min syn fortfarande inte återhämtat sig från viruset på hornhinnan och att jag känner mig allmänt skröplig och vanskött. Självkänslan är inte på topp, men jag jobbar på den.
Alla grattis under dagen har hjälpt. Tack.