Är livet på låtsas eller på riktigt?
För evigt
En kan tycka att det är klyschigt att två människor i stark förälskelse tatuerar sig med samma motiv. Eller så kan en göra det. Och liksom känna hur massor av starka känslor får en fysisk och påtaglig manifestation. Som varar för evigt.
Det känns väldigt fint.
Halvmara!
Sprang just mitt längsta pass hittills. 22 kilometer, en halvmara. Från min storebrors ställe utanför Kävesta tillbaka till Järntorget. Lugnt och fint. Det tog 2,5 timmar. Hurra!
En viktig och fin vecka
Jag har just kommit tillbaka till Örebro efter en fin vecka på resande fot tillsammans med Sara. Vi började med att gå på konsert med Tomas Andersson Wij på fina Slussens Pensionat (Orust). Sedan åkte vi söderut längs västkusten till Malmö och hängde där två nätter innan vi tog oss till makalösa Österlen och njöt av vandring och stränder. En vacker vecka på många sätt. En milstolpe i mitt liv. Jag är så tacksam för den. Fler bilder kommer.
Det är då som det stora vemodet rullar in
När jag påminns om att det inte finns några intakta bubblor av lugn, avslappning och lycka. När det där första sticket av höst letar sig in under huden. Vetskapen om att overkligheten hela tiden finns där ute och vill ta över. Att jag måste fortsätta att leva i en värld jag egentligen inte vill leva i, eftersom en annan värld faktiskt varken finns eller är möjlig.
Det är då som det stora vemodet rullar in.
Skit
Lämnar in papper till tingsrätten. Meddelande om fullföljande av äktenskapsskillnad. Två personbevis och några korta rader på ett A4. Men, bara en underskrift. Ett litet byråkratiskt steg. Som ändå får mig att känna mig som en usling. Jag vill aldrig mer känna så här. Aldrig.
Springsteen och en resa
Jag har sett tre konserter med Bruce Springsteen på Ullevi den här sommaren. Jag har sett många tidigare, men inga som betytt lika mycket som de här tre. Av tre helt olika skäl.
Den första såg jag med en människa jag älskar och precis har börjat en resa tillsammans med. Den andra såg jag med en människa som kallar mig pappa och som jag kommer att resa med till den dag jag dör. Den tredje såg jag med en människa jag rest tillsammans med i 25 år, men som jag nu slutar att resa tillsammans med. Det fanns alltså en början, en pågående och ett avslut.
Därför har Springsteens ord om hopp, styrka, förtvivlan, sorg, uppgivenhet och livet aldrig känts så starka som de gjort de här tre kvällarna. Jag har gråtit. Alla tre kvällar. Av helt olika anledningar. Mina tre olika liv, och den ständigt närvarande känslan av att vilja lämna allt, sticka från stan för att vinna. Det har varit en oerhört fint, stark och viktig upplevelse sammantaget.
Idag är jag tagen av det som hände igår när C och jag liksom släppte taget om massor av sorg och grät tillsammans under The River. Liksom gungdansade på något sätt sida vid sida. Vi höll om varandra medan tårarna rann. Mitt i publikhavet stod vi där och dansade vår sista dans samtidigt som Springsteen sjöng de där orden jag snart kommer att föreviga på en av mina armar.
Is a dream a lie if it don’t come true
Or is it something worse
Sen kom en fullkomligt förkrossande vacker Point Blank. Där sattes någon slags punkt. För ett liv. Och ett annat har börjat. Jag tror aldrig att jag känt mig mer levande än just nu. Mitt i alla dessa starka känslor.
Där sammanfattar jag mina tre Springsteen-kvällar.
En förlorad sommar
Kan inte slappna av. Känner mig instängd mellan två liv. Om jag står still så dör jag. Om jag rör mig så trampar jag på någon annan. Sommaren 2016 känns förlorad på något sätt. Och jag behöver verkligen vila, sova, slappna av och andas.
Får nog helt enkelt springa mer. Och längre.
När hon flyttar
Det är så väldigt rätt. Men samtidigt har allt blivit så fel. Eller åtminstone inte som jag föreställt mig. Hanna har börjat flytta hemifrån. Tillsammans med Albert ska hon leva i en tvåa i Brickebacken. Jag är väldigt glad för hennes skull. Hon har varit redo ett tag. Kanske inte ekonomiskt, men på alla andra sätt. Nu är det dags. Det är bra.
Men, vi har inte bott tillsammans på ett halvår och jag känner mig inte redo. Avslutet blev så hårt. Skoningslöst. Ikväll sitter jag hos min bror i Solna och känner att jag slog sönder allt. Därför blev inte den här fasen i livet som den kunde ha blivit. Eller som jag trodde. Men, jag vet att allt kommer att bli bra och att det är hennes tur att leva nu. Som hon vill. På sina villkor.
Jag kommer alltid att se till att jag har plats för henne när hon behöver. Och jag kommer alltid finnas för henne om hon behöver mig. Och jag kommer att acceptera att det blev som att det blev. Eftersom det är bättre så.
Men oj vad känslorna spökar runt inne i mitt bröst nu. När hon flyttar.
Ensam och ledig
Hon gick just. Tolvåringen. Med sin mamma. Härifrån. I och med det börjar en vecka där min tillvaro och min kalender är helt tom. Jag är ensam och ledig. Det har typ aldrig hänt i mitt liv. Någonsin.
Jag känner mig väldigt tom. Ett helt liv fyllt av ambitioner av att vara till lags och tillfredsställa andra har passerat. Ett halvår av att bryta med det livet som varit fullt av smärta, ångest och skit. Men också små skärvor av lycka och kärlek. Och nu landar jag i detta. En ensam, tom vecka.
Så jag gör det jag brukar göra när jag hamnar i det här sinnestillståndet. Tar en fin-selfie eller två. Alltså tar den riktiga kameran och fotar mig själv. Det har jag gjort sedan långt innan selfie var ett ord. Varför? Oklart. Men nu har jag ett ganska stort antal bilder som tydligt och skoningslöst visar hur jag åldras. Ser tydligt hur håret blir vitare, men också effekterna av att ansiktet liksom gick sönder i våras. Massor av pigment verkar ha tappat orken. Så nu ser jag ut som den pensionärsfarbror jag känt mig som länge. Fläckig och spräcklig. Prickig och randig på något sätt.
Med den vetskapen går jag in i den här veckan. Det känns varken bekvämt eller obekvämt. Men, det känns. Så vad ska jag göra nu?
