Människan är ett känsligt djur


Igår lyssnade jag på Lundströms bokradio i P1. Marie Lundström samtalade med Rafael Donner och jag blev så intresserad att jag kände att jag ville köpa hans bok. Det var något i hur han pratade. Något som fångade mig.

Jag tror inte att medeltida livegna drömde om att bli rika, för de bombarderades inte på samma sätt av berättelser om korkade miljonarvingar a’la Kardashian och Hilton, och övernattsmiljonärer a’la Zuckerberg, Brin, Page, Musk eller varför inte Abramovitj, de utsattes inte för framgångsberättelserna om invandrarkillen från slummen som hette Zlatan eller grannhusets Birgit som plötsligt vann på lotto, de tvingades inte lyssna på alla self-made millionaires som så frenetiskt försöker övertyga andra om att hela den där grejen med att bli rik inte var så svår. Dagens drömmare ser inte de tusentals konstnärerna och företagarna som drömde stort men som åstadkom väldigt lite, utan de ser endast framgången och rikedomen, och ju mer pengar målas upp som något var och en med ihärdigt arbete och en gnutta tur och talang kan införskaffa, desto mera och större kommer människor att våga drömma och desto mera kommer homo empathicus att ersättas av homo oeconomicus.

Så jag letade runt i Stockholm city efter boken och hittade den. Öppnade den på tåget tillbaka till Örebro och det slutade med att jag läste hela boken på resan. En fin känsla spred sig i kroppen. Jag känner igen tankarna, livshistorien och varifrån idéerna kommer. Jag har varit där, är där.

Framtidsvetare talar om ett kommande, kanske dystopiskt samhälle där information och kunskap är molnbaserat, där individens sinne endast är en myra, eller ett bi i en större, kollektiv koloni. Men, efter att ha försökt leva utan tid insåg jag att vi redan var där – jag insåg att vi är rädda för att bli något vi redan är. Den individuella tiden vittrade och försvann för länge sedan. Vi lever i en synkroniserad värld och arbetarbina surrar på i vår stora kupa: ingenting i vårt samhälle skulle fungera utan en gemensam kollektiv tidsuppfattning, hela vår infrastruktur vilar på grundstenen att den enes tid ska vara densamma som den andres. Mycket i världen är fortfarande i osynk, vi har inte ens ett gemensamt system för vägguttag eller för den delen vilken sida av vägen man ska köra på, med Greenwich Mean Time har en global räckvidd, och då man på kakaoplantagen i Ghana eller i kibbutzen i Israel tittar på klockan baserar den sig på samma system. Att säga att kristendomen är världens största religion är en sanning med modifikation, för det finns ingenting vi dyrkar lika kollektivt och fanatiskt som klockans tick och tack.

En överklasspojke från Finland. Jörn Donners son. Uppenbarligen har vi något gemensamt. Det är skönt att läsa, det känns som att hitta en tvillingsjäl på något sätt. Även om det som han skriver i sin essä knappast är några världsomvälvande saker.

Att det bara är människan som har en själ har med andra ord varit en väldigt behändig lögn. Lögner upprätthålls endast så länge de är nyttiga, och tack vare denna lögn har vi kunnat ödelägga och överbefolka vår planet till den grad att vår hämningslösa förstörelse nu hotar att ödelägga oss själva.

Jag har formulerat mig på andra sätt. Och i takt med att jag gräver djupare i Dark Ecology och mitt eget känsloliv så blir jag lite mer lugn, grundad och kanske till och med lite hoppfull. Rafael Donner avslutar sin bok så här. Det är fint.

Jag är inte en ö utan jag tror på människan: jag vill dela min känsla av tiden som går med någon annan, jag tror på kärleken, på livet efter mitt, på kontakten människor emellan och på känslornas språk – människans språk.
Där bygger jag min kyrka.

Dansens hus


Jag vill göra något annorlunda. Så jag köpte en dansföreställning till Ella i julklapp. Så igår checkade vi in på Scandic Continental, gick på Urban Outfitters, Scifibokhandeln och hängde på hotellrummet. Kallt i Stockholm. Middag på Vapiano och sedan gick vi till Dansens hus och såg ”Until the lions”. En makalöst intensiv och vacker dansföreställning signerad Akram Khan.
Tre dansare, fyra musiker och en timmes magisk dans. Väldigt, väldigt vackert. Ching-Ying Chen var helt fantastisk.
Ja, det var något annorlunda. Något jag gärna gör igen.

När människor möts


När jag får chansen att läsa på. När jag får chansen att lyssna in. Då kan jag leda samtal och det tycker jag är meningen med livet. Människor som blir lyssnade på säger kloka saker. En förutsättning för att människor ska mötas. I morse ledde jag ett sådant möte. I förrgår ett annat. Jag vill göra mer av det.

Hit och dit och ingenstans och överallt


Jag forsätter att flyta fritt i tillvaron. Är här. Är där. Är överallt. Är ingenstans. Igår modererade jag ett fint samtal om jämställdhet, rättvisa, könsmakt och #metoo på Örebro universitet. Fick hänga med sköna människor i en hotellobby. Dessutom hann jag handleda ett tiotal studenter. Idag har jag försökt resonera om relationer och sociala medier tillsammans med ett gäng kunniga människor. Nu på ett tåg till STHLM där jag ikväll träffar en flock nytänkare som vill starta en ny rörelse. Sedan hem till en av mina bröder där jag sover på ett golv innan jag stiger upp tidigt (som varje dag) och tar mig till Huddinge och ett frukostmöte som jag ska leda. Sedan ett telefonmöte och en beredning och en tågresa innan helgen kommer.
Panta rei.


Jag blir äldre och äldre. Kommer inte att leva för evigt. Det skulle vara skönt att hitta hem.

Allt hänger ihop

”Ecological thinking might be quite different from our assumptions about it. It isn’t just to do with the sciences of ecology. Ecological thinking is to do with art, philosophy, literature, music, and culture. Ecological thinking has as much to do with the humanities wing of modern universities as with the sciences, and it also has to do with factories, transportation, architecture, and economics. Ecology includes all the ways we imagine how we live together. Ecology is profoundly about coexistence. Ecology is always coexistence. No man is an island. Human beings need each other as much as they need an environment. Human beings are each others’ environment. Thinking ecologically isn’t simply about nonhuman things. Ecology has to do with you and me.”

Så här skriver Timothy Morton tidigt i ”The Ecological Thought”. Det borde inte vara så svårt att förstå egentligen.

Smile


Slutet på Moderna tider. Fint. Ibland när jag läser om Charlie Chaplin så undrar jag om han var från framtiden. Eller om mänsklighetens kollektiva dumhet bara upprepar sig.

Offline

Loggat ut från Facebook, Instagram och twitter. Nås nu via telefon, mail och öga mot öga.

Ensammare?


Vad händer om jag kliver ut nu? Om jag raderar den här profilen som inte är jag. Har läst några studier som visar att en av de starkaste drivkrafterna med att vara i sociala medier är rädslan att bli lämnad utanför. Att inte vara viktig. Att inte existera. Det är inte flödet som skrämmer mig. Det är messenger. Att hamna utanför konversationerna. Ändå levde jag 36 år utan de här konversationerna. Hur gjorde jag då? Hur ensam var jag då?
Kanske är det dumt att försöka fatta det här beslutet nu, med en vecka av sömnstörningar och diabeteskrishantering innanför pannbenet. När allt runt om mig fortsätter att kaosa. Samtidigt inser jag att jag inte vill vara mobilpundare längre alls. All denna tid som bara försvinner. När jag flyr in i min skärm. När andra gör det samtidigt som de pratar med mig. Jag förstår inte hur jag hamnade i ett liv där jag aktivt väljer bort möten och samtal öga mot öga för andra relationer som i så mångt och mycket mest bygger på att jag är rädd för att inte vara någon.
Få saker gör mer ont än att sitta i ett rum och prata med människor som inte lyssnar eftersom de hela tiden tänker på vad som händer i mobilen. I chattar, appar och flöden. Att bli bortvald. Jag vill inte bli behandlad så. Jag vill inte behandla människor så.
Jag tror att det bästa sättet är att lämna de sammanhang som förstör. Men är samtidigt rädd för att det nya sammanhanget bara kommer att bestå av mig själv.
Jag pratar med mig själv döpte jag den här bloggen till för länge sedan. Och det kanske är svaret på hur jag gjorde innan. Kanske är det också svaret på hur jag måste göra. Alla dessa chattar, flöden och uppdateringar gjorde mig aldrig mindre ensam. Eftersom jag spelat en roll. Vårdat mitt personliga varumärke.
Snart 47. Ändå ingen. Med massor av drömmar och längtan. Som jag inte gör något med på allvar. Eftersom jag är helt uppfylld och upptagen av ständiga intryck och bekräftelser på att det liv jag vill ha är en naiv, tramsig och ohållbar dröm. Jag hatar det, men har blivit beroende av det.