Publicerat

Teologistudent

Antagen och tacksam. I höst börjar jag på teologprogrammet vid Umeå universitet. Kommer att läsa tre år heltid på distans. Samtidigt som jag fortsätter att arbeta i mitt eget företag. Det kommer att bli fint och jag är så tacksam. En ny väg har öppnat sig och jag vågar prova den. Jag har sökt något hela mitt liv. Många (och även jag ibland) har tolkat det som rastlöshet eller något lätt maniskt. Det handlar mer om rötter tror jag. Sedan en tid har det varit klart för mig hur viktigt det är att tro på något. Och eftersom jag tror att universum, världen, ekosystemen, livet är större än mig själv så känns det obönhörliga kallet till de här studierna ganska självklara. Det var inte självklart att jag skulle bli antagen. Men det blev jag. Så vägen är öppen.

Först tre år, sedan får vi se vart vägen leder.

Publicerat

Skapar jag värde?

Dagens arbetsplats är en altan. Hemma hos en mycket god vän. Sitter och läser regionala utvecklingsstrategier. Ska försöka omvandla inriktningsområden och prioriteringar till lokal nivå för en uppdragsgivare. Det är tryckande varmt. Något enstaka litet bi surrar förbi då och då. Tänker på min mamma som lider i värmen. Är lite orolig för henne. Svettas på överläppen. Försöker att koncentrera mig. Läser om tillväxt. Det ständiga målet. Tänker på nyhetsinslagen som duggar tätt nu om rekordvärme på norra halvklotet. Funderar på värde. Skapar jag värde? För vem och hur?

Jag har arbetat med strategisk utveckling på olika sätt ganska länge nu. Hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra?

Jag höll på att sudda ut några riktigt viktiga relationer. Försvann in i en enda. Som inte fungerade. Kämpade och kämpade för att den skulle fungera. Det var en fåfäng kamp. Nu när den är över stärks de där andra relationerna igen. Det är skönt. Men jag sitter här och gör ungefär samma saker. Längtar till något djupare. Till mer mening. Jag tror att jag gör det jag gör eftersom jag älskar att arbeta med människor. Med människor jag återkommer till. Som återkommer till mig. Men det känns som att vårt arbete styr mot fel mål hela tiden.

All den här tillväxten alla pratar om hela tiden. Vilket värde tänker vi att den ska skapa egentligen? För vem? Vilka? Varför?

Jag vet att det finns människor som inte står ut med mig när jag tänker så här. När den stora existentiella frågan öppnar sig. Varför jobbar jag med det jag gör? Varför följer jag inte mitt samvete och min längtan till ett annat skapande? Varför har jag fastnat i ett arbete där allt bara handlar om att få pengar på kontot för att kunna betala allt som behöver betalas när det hela tiden skaver inuti? Hur länge ska jag fortsätta att vilja lindra människors lidande och bidra till hållbara världen samtidigt som jag är med i den stora rörelsen med att förstöra förutsättningarna för mänskligt liv om bara ett par generationer i tillväxtens namn?

Jag tycker så mycket om människorna jag arbetar med. De är drivkraften och motivationen. Jag borde nog stanna där i tanken. För att inte bli så tungsint och ifrågasättande. Det skapar ju dålig stämning. Jag vill skapa god stämning.

Men medvetenheten om att den goda stämning vi skapar för varandra just nu (på de sätt som vi gör det) gör det omöjligt för människor att ha någon stämning alls i framtiden försvinner inte.

Publicerat

Regeringskrisen

Tänk vad intressanta alla expertkommentarer och fasta övertygelser kring det som kallas kaoset i riksdagen hade handlat om…..

…partiernas olika sätt att försöka bjuda över varandra i förslag och insatser som skulle leda till att Sverige klarar av att möta sina åtaganden enligt Parisavtalet och Agenda 2030. Om diskussionen handlade om hur vi kan få till mening, samhällsnytta och planetnytta genom de politiska förslagen. Om hur vi kan lära oss av våra misstag och göra livet mer rättvist för alla människor och alla levande varelser. Tänk om vi skulle fråga oss hur varje enskilt utspel och förslag skapar mer mening för människor, större rättvisa och samhällsnytta och mer planetnytta genom att biologiska värden återförs till den natur och de ekosystem vi är en integrerad del av.

Då skulle det kunna bli intressant att diskutera strandskydd och äganderätt. Nu? Nja. Det är väl mest samma naiva och cyniska tillväxttankar där den välmående medelklassen ska lockas. Alltså mer av det som håller på att förstöra de långsiktiga förutsättningarna för mänsklig civilisation.

Just nu är det bra med djupa andetag och meditation. Och en hårt ransonerad dos av nyhetsintag.

Publicerat

Tålamod, tröttma och tillit

Det är lite segt nu. Flera dagar av magproblem. Monumental huvudvärk. Kanske är det värmen? Kanske månader av oklarhet i det världsliga? Alltså att byta liv och att göra det i pandemi. Jag vet inte, och det spelar ingen större roll. Det är bara att möta tiden. Om och om igen.

Om två veckor kommer antagningsbeskedet. Fram till dess är det fullt upp. Skriver två olika näringslivsstrategier i juli. Avvecklar partnerskapet i bolaget som ska vara min försörjning även de närmaste åren. Läser och skriver.

I mitten växer något nytt. Något fint. Jag behöver sova bättre och måste sluta klia på alla de där ställena där myggorna bitit mig.

Publicerat

För att komma till en lugn hamn

Det var ju knappast så att det kunde bli lätt. Att byta liv igen. Nu är det lite kaosigt med väldigt mycket jobb och allt är lite för fragmentariskt. Panta rei all over the place. En gammal livsstrategi är återupptäckt och den är inte så bra. Den som går ut på att fånga bollarna i takt med att de faller ned.

Nåväl. Från hösten ska det byggas på andra sätt. Till dess? Kämpa. Trots att jag trodde jag slutat göra det.

Privat börjar saker se annorlunda ut. Det gör att det blivit lättare att hantera jobbet med för många saker samtidigt. Mindre kamp där.

För att komma till en lugn hamn behöver nog en del stormar ridas ut helt enkelt. Frågan är hur många?

 

Publicerat

En magisk dag

16 juni. Dagen de föddes. Tvillingarna Welander. Hanna och Ella. Meningen med livet. Jag är gråtmild och tacksam. Tänk att jag får kalla mig deras pappa. Och tänk att deras mamma fortsätter att vara den bästa mamman de kunde få. Jag har krängt hit och dit men de här människorna har band till mig som gör att livet känns meningsfullt.

Det är fint. Att få vara deras pappa. Ikväll ses vi. Inget är som förr. Allt är som det ska.

Publicerat

Unga människor och framtiden

Idag tog de här två unga människorna studenten. Jag fick vara med och fotografera och fira. Fint. Det är något med studenten. Mina ögon tåras när jag smittas av glädjen. Den här eftermiddagen möttes vi i flera generationer tack vare de här båda. Jag hoppas på dem och deras framtid.

Publicerat

Premiärpaddling 2021

Äntligen tid. Äntligen väder. Skönt att komma i vattnet igen. Hämtade kajaken i Glanshammar och lade i vid Ässundets sommarcafé. Paddlade runt Ässön i gassande sol. På den östra sidan av ön var det lä. Massor av sjöfåglar på stenarna ute i sjön. Vackert och varmt. På den västra sidan av ön blåste det lite och det var lite mer motstånd. Men så skönt att få vara på vattnet igen ett par timmar. Har gnällt mycket på Hjälmaren, men nu är det här hemmahamnen så det blir säkert några turer runt på Hemfjärden och Mellanfjärden den här säsongen.

Publicerat

Kanske den sista ursäkten

Igår kom de hem till mig. Flickorna som kallar mig pappa och hon som är deras mamma. De ville fira att jag fyllt femtio. Vi har inte setts bara vi fyra på många år. Inte sedan jag slog sönder oss. Skickade ut oss i en ny verklighet. Varannanveckasliv, bråk och kaos. Som gick över till något som till slut blev bra. Som sen gick över i det som är nu.

Jag lagade vegansk Palak Paneer. De slogs om makten över Spotify. Byggde långa spellistor med låtar vi lyssnade på förr. Och låtar som vi ville tipsa om nu. Vi sjöng lite. Åt maten och pratade.

Innan de gick så bad jag om att få säga tack. Någon slags sista ursäkt. Jag har burit på en skam för det jag gjorde. De senaste veckorna har jag fått hjälp att förstå att jag inte betedde mig särskilt värdigt mot dem när jag drog. När jag släppte allt och sprang rakt in i nästa relation och nästa verklighet. Där jag inte längre var tillgänglig som jag vill. Försökte se dem i ögonen. Var och en. För att nå fram och verkligen söka förlåtelsen.

Nu gjorde de klart att jag inte får göra det igen. Att det är bra nu. Det känns fint. Vi kan vara tillsammans igen. Utan att det gör ont. Inget är som förr, men allt är nog som det ska. Vi går vidare på nya sätt. Tillsammans, men ändå inte. Det finns band som inte kan klippas av. Trots allt.

Publicerat

Fredag 4 juni

Nu tar den här människan helg. Avslutar intensiv vecka med ett fint nätverksmöte på skärmen och en examination med en eftersläntrande student som gjorde en bra redovisning. Älskar att resonera med unga människor. Nu dags att röja lite, dammsuga och förbereda kvällens femtioårsmiddag. Den som sköts upp eftersom jag var sjuk. Det känns bra i magen just nu. Har fått en större klarhet i hur det kommande året kommer att gestalta sig i företaget jag från och med snart driver på egen hand igen. Gjort klart med ännu ett stort och viktigt uppdrag i veckan som kommer att spela stor roll för mig under hösten.

Tacksam just nu. Känner mig inte ensam och ikväll kommer de tre människor som jag har starkast band till. Flickorna som kallar mig pappa och deras mamma. Henne behandlade jag fruktansvärt ovärdigt och illa för fem år sedan när vi bröt upp. Jag kommer aldrig att kunna be henne tillräckligt mycket om ursäkt för det. Lika lite som jag kan be mina barn om ursäkt för att jag gick lite vilse i min relation till dem också. De har förlåtit mig och ikväll ses vi bara vi fyra för första gången sedan uppbrottet. Jag kommer att bjuda på vegansk palak paneer och det kommer att bli så fint.

Sociologerna säger att den som är olycklig behöver miljöombyte. Jag har varit lite skeptisk till det. Trott att det är inne i mig som något inte funkat. Nu är jag inte så säker längre. För de senaste veckorna har det hänt så många bra saker. I helt nya miljöer.

Tacksam för det. Så tacksam.