Dags att stänga Tidssparkassan
Vad är egentligen tid? Jag lyssnar på Vanna Rosenbergs uppläsning av Michael Endes klassiker ”Momo eller kampen om tiden” i bilen. Någonstans mellan Nykvarn och Södertälje börjar kapitlet där frisören Fusi möter agent XYQ/384/b från Tidssparkassan. Vanna läser intensivt och kapitlet hinner inte riktigt sluta innan jag parkerar bilen på personalparkeringen vid kommunhuset i Huddinge.
Tankarna snurrar. De sista tjugo minuterna har en skådespelare som läser upp en text som är snart fyrtio år gammal sammanfattat hela samtiden. Eller åtminstone min upplevelse av den. Det här med hur vi tror oss spara tid genom att stressa. Klämma in mer produktion under den korta tid vi faktiskt lever. För att någon gång i framtiden kunna ta ut den i något annat. En fåfäng jakt på något omöjligt.
Det blir så uppenbart i beskrivningen. Skaver. Som om hela bankväsendet, kapitalismen, demokratin och allt det där andra mitt samhälle liksom vilar på har frilagts i all sin ordning. En ordning som inte leder till något bra överhuvudtaget.
Sysselsättning? Ja.
Inkomster? Ja.
Tillväxt? Säkert.
Innehåll?
Beskrivningen av hur frisören Fusi gör sig av med allt innehåll i livet, effektiviserar, lägger in sin mamma på ålderdomshem och tar in ett par lärlingar till som han kontrollerar stenhårt – den beskrivningen får mig att tänka på alla de här insatserna som går ut på att göra mig och mitt arbete snabbare, större och mer avtalat. Lånen jag förväntas ta, kunskapen jag ska göra mig beroende av för att växa och anställa någon. För att effektivisera.
Jag väntar med spänning och förhoppning på att Momo ska komma in och göra det hela lite bättre. Vetskapen om det här är iskall och skaver. Den här berättelsen är maskerad som en barnbok. Men är mycket större.
Bred samverkan för kreativitet och kultur eller stark nämnd?
Läser Marita Johansens krönika i NA (tyvärr inte länkbar) om Örebros kulturliv, eldsjälar och nyttiga idioter. En ganska fin text om de som sliter hårt, brinner starkt (och tyvärr ofta ut) och skapar upplevelser som gör staden jag lever i bättre på många sätt. Marita Johansens krönika slutar i ett önskemål om en stark kulturnämnd och en lika stark kulturchef i kommunen.
Örebro kommun förväntas ta ansvaret.
Jag är inte säker på att det måste vara så. Liksom Marita Johansen skulle jag också gärna se ett mer samlat grepp på kulturlivet i Örebro. Varför? Jo, för att stärka alla olika enskilda kvinnor och män som skapar. För att göra Örebro ännu bättre. Men, jag tror inte att det bästa sättet alltid är att lägga över ansvaret i knät på de politiskt förtroendevalda. Istället är jag gärna själv med och tar ansvar.
Kanske skulle det gå att jobba samordnat och strategiskt med en organisation som har till uppgift att stötta och hjälpa eldsjälar och entreprenörer som skapar kulturupplevelser? Istället för att styra dem med ekonomiska bidrag kanske det är mer värt med praktisk hjälp? Jag efterlyser lite samverkan, en bredare lösning än en kommunal kulturnämnd.
Som företagare i Örebro ligger det också i mitt intresse. Finns det erfarenheter av liknande organisationer, alltså där privata medel möter skattemedel, och bidrar till att skapa utvecklingsmöjligheter i staden? Jag tror det. Kommun, näringsliv och ideell sektor har flera olika arenor för samverkan och samarbete. Det ger resultat. Jag tänker till exempel på Örebrokompaniets goda insatser för att få människor utanför Örebro att komma hit. I Örebrokompaniet delar kommunen, Handelskammaren, City Örebro och föreningen Förnya Örebro (som består av företag som arbetar inom besöksnäringen) på ägandet. Arbetet får nog anses vara ganska framgångsrikt. Beläggningen på Örebros hotell är högre än Stockholms. Den ena tunga kongressen efter den andra kommer till Örebro och turismen slår rekord. Hittills 2012 har staden Örebro vuxit med fler människor än någon annan stad utanför de tre svenska storstäderna.
Så varför inte kopiera detta vinnande koncept? Eller kanske bredda det? Det finns förstås andra aktörer som borde vara välkomna i ägandet.
Örebro skulle må bra av en strategisk utvecklingstanke när det gäller kultur och kreativa näringar. Det finns många kvinnor och män som arbetar med detta i staden. Det skulle hjälpa oss att bygga en starkare stad med en ännu attraktivare livsmiljö. Det skulle göra det lättare för företag att attrahera kompetens som inte finns i Örebro. Det skulle lyfta de här eldsjälarna, så de slutar känna sig som nyttiga idioter.
Jag tror vi kan hjälpa dem med kompetens, resurser, kunnande och nätverk som hjälper dem att utveckla sina idéer och nå en ännu större publik. Vi kan hjälpa publiken att hitta upplevelser som gör våra liv ännu mer innehållsrika. Människor utanför Örebro får ytterligare anledningar att komma och hälsa på.
Jag tackar Marita Johansen för bra tankar. Mitt bidrag för dagen får bli att prata om flera olika lösningar. Det viktigaste är att vi lyssnar, diskuterar och bestämmer oss för något. Om det här fina kulturlivet vi upplever nu ska utvecklas hållbart och kontinuerligt. Mina erfarenheter av att ha jobbat mitt i denna samverkan mellan privat, offentligt och ideellt som kommunikatör och idé-/affärsutvecklare i många år får mig att tro att Örebro har fina möjligheter att kraftsamla här också. Om viljan finns.
Ensam, själv, egen och ovan
Den som inte är van att bli tröstad kanske inte heller inte har så lätt att trösta.
Ungefär så sa hon. Oj, vad det fick mig att tänka. Först gjorde det ont. Sen lättade något. Jag har aldrig riktigt lärt mig att trösta, hjälpa och göra saker tillsammans med andra. Min vana av att göra det är inte så stor. Om det beror på att jag inte blivit det eller märkt att jag blivit det låter jag vara osagt. Det känns inte så viktigt just nu. Men konsekvensen är att jag istället är jag helt fantastisk på att jobba, fixa och lösa problem. En kreativ karaktär. Jag tänker alltid utanför ramarna. Det är ju liksom så jag får den där uppmärksamheten och respekten. Jag är personligt opersonlig. Därför blir allt jag gör jobb. Även sånt som är större, som att vara pappa.
Det där är en ganska jobbig insikt.
Dålig kommunikation
Det här är en fråga till alla mina strategiska kollegor i den ideella intressebranschen. Ni som tänker att det är en bra idé att skicka ut människor med pärmar som med attackerar mig på gatan för att få ett avtal om att jag ska skänka pengar (gärna via månadskonto) till er organisation.
Är detta verkligen ett bra sätt att hitta givare? Hur många av de som ni knyter upp på gatan blir kvar under en längre tid?
Jag frågar eftersom jag känner mig som en surgubbe varje gång någon av era hurtiga, fejkrespekterande volontörer kommer fram och säger ”Heeeeeeej, hur är läget idag?”. Det känns som när mobilbranschens utsända trakasserar mig.
För mig är det kass kommunikation. Som spam. Jag tycker ni är viktiga. Vill att ni ska få mer pengar för att kämpa för det som är bra. Men, det måste finnas 999 bättre sätt att värva givare än detta. Eller?
Instagram bättre på webben
Det här med att fotografera. När jag gör det för ofta kan jag bli trött på det. När jag gör det för sällan saknar jag det. Instagram har blivit ett bra sätt att vardagsfånga olika vyer, infall och tankar. Nu har instagram äntligen blivit bra och överskådligt på webben också, utanför själva appen. Jag jobbar i två kanaler:
instagram.com/fredrikwelander
Här är mina vardagsbilder. Allt och inget. Många.
instagram.com/365bilder
Här är min gamla bildblogg. Nu använder jag instagram för den också. En bild om dagen. Något slags sammanfattning.
Jag pratar med mig själv. Igen.
Jag har återtagit en gammal blogg. Behöver fortsätta ett fem år gammalt samtal jag för med mig själv. Tappade tråden i det under ett par år då jag lärde mig andra kanaler. Men, nu tar jag tillbaka min blogg.
Det här är inget för dig som inte gillar privat tjafs. Som skäms av navelskådande. Den här bloggen är nämligen bara till för en läsare, mig själv. När jag skriver de här texterna händer något. Jag tänker och känner. Att jag valt att lägga det i en blogg istället för en dagbok beror mest på att jag vill vara öppen med hur jag tänker och vem jag är. Jag tycker om att få råd, hjälp och tips av andra.
Men, jag skriver inte för någon annan i det här sammanhanget. Därför har jag också stängt kommentarsfunktionen. Det kommer ändå mest spam där. Vill du mig något, hittar du sätt att kontakta mig.
Nu ska jag njuta av att låta saker ta lite längre tid. Inga 140 tecken eller maniska statusuppdateringar längre. Inte för att det är något dåligt, men jag behöver sakta ned och se mig omkring.
Jag pratar med mig själv. Igen.
En bra fråga
Idag fick jag en fråga. Ungefär så här:
Den som inte är van att bli tröstad kanske inte heller inte har så lätt att trösta.
Kanske inte formulerad som en fråga, men ändå. Frågan riktades mot mig. Jag går och pratar med en kurator på barnkliniken för att försöka hitta rätt i sånt som gått fel. Det handlar om kärlek, mitt sätt att vara pappa och diabetes. Plus ganska många lager till. Skönt att vara igång med något som jag behövt i många år. Men, det gör ont att inse en del saker. Tröttande.
Reclaimar samtalet med mig själv
Jag trodde jag var färdigpratad med mig själv. Jag hade fel. Det här statusuppdaterandet och tweetandet och instagrammandet duger inte som egenterapi. Får mig inte att tänka. Gör mig mest stressad. Så nu har jag försökt skruva lite på den här gamla bloggen. Här ligger ju min berättelse. Tekniken är lite strulig. Det går segt. Men, jag jobbar på det.
Det måste få gå lite långsammare i mitt liv.
En sak om dagen
Funderar på en sak. Tänk om jag skulle försöka göra en sak om dagen. Gå på djupet och göra en sak riktigt bra varje dag istället för att bolla med sju olika saker, aldrig avsluta något, bli stressad och må därefter. Om jag skulle lyckas med detta, då skulle jag göra 365 bra saker på ett år. Något jag inte lyckats med hittills i mitt fyrtioettåriga liv.
En sak om dagen alltså. Hur ska jag få till det?