Hej. Jag heter Fredrik. Jag är en fyrtioettårig tonåring som just nu sitter och blir rörd till tårar av typiska tonårspekoral som ”Hurt” av Christina Aguillera, ”My all” av Mariah Carey och ”Skin” av Sixx:AM. Känner mig drabbad av den där obehagliga insikten att tiden går och inget är evigt. Som barndomen, lycka eller något annat fint.
Dags att gå spela FIFA 13 med mitt stora barn.
De här känslorna
En av årets roligaste arbetsdagar med ungdomar i Huddinge. Och fantastiska kollegor, inspiratörer, lärare och andra. Väderkaos. Episkt snöfall från alla håll. Insnöad på kvällen. Tolv timmar sen hem. Fikar med min pappa längs vägen som också varit i Stockholm och jobbat. Vi pratar. Han berättar något som får mig att tänka. Som skakar till mig lite. Livet och de här känslorna.
Vill nog gå och sova, men tar itu med att städa i köket, planera eftermiddagens möte, tidig hämtning av Ella, handla matvaror, fixa fotbollsträning och lite mer. Först lunch.
Och alla de här känslorna.
I början av april
Doris (Dewmist Sand Of Tanami) har nu parats med spanske storchampionen Mad About You de Ria Vela. Det är dagens nyhet från Kennel Delawere. Alltså närmar vi oss det slutgiltiga beslutet att tinga en valp. Nästa vecka gör jag dock ett sista allergitest. Sen blir det allsång om Golden Retriever och valp i början av april. Vad finns det för coola spanska namn som börjar på D och passar en tik?
Saker som händer i december
Söndag. Den första i advent. Tio minusgrader och blå himmel. Först tände vi ett rött ljus till frukost, sen gick vi till Järntorget för att äntligen prova isen med skridskor. Eller Ella testade med skridskor, vi andra med skor. Hanna halkade. Två gånger. Sen karvade Ella ut ett E i ett litet isblock som Camilla råkade tappa på vägen mot Stallbacken. Där trängdes vi på julmarknad innan vi gick in på länsmuseet där Ella fick julpyssla medan Hanna väntade tålmodigt. Sen hann jag förbi kontoret och kolla städläget. Lite skräpmat på det och avslutning med lerfigursskapande tillsammans med båda barn.
Första advent. Tack.
Att öppna första luckan
Vi vann över november. Idag öppnade vi första luckan i den finaste adventskalendern. Den på Rådhuset i Örebro. I år med barnbokstema. En barnkör sjöng fina sånger i stämmor och vi vuxna frös lite om fötterna. Kändes som en bra start på december.
All denna självömkan
Jag höll på att drunkna i något svart/grått/brunt. En strid ström av ångestladdad självömkan som hela tiden rinner fram mellan statusuppdateringar och twitterinlägg i mina flöden. Jag bidrog ganska mycket själv.
Jag har gjort det genom åren. Ganska ofta. Tyckt synd om mig själv.
Det är något jag tror (och hoppas) att vi gör lite allihop då och då. Livet är nämligen inte en klarblå himmel, utan påfallande ofta en sur och jobbig grej. Ibland så jobbig att det är dags att gå och prata med någon. För att få hjälp att tänka klart.
Det gjorde jag. Och nu orkar jag inte riktigt längre med all denna självömkan som (känns det nu) dominerar det människor skriver och delar med sig av. Istället för att berätta om inspirerande saker, om saker de gillar, skriver många oftare om magsjuka barn, sura kollegor, tåg som inte går, väder som inte är bra, Sverigedemokrater som är dumma i huvudet, idioter som tror på Gud, idioter som inte tror på Gud och 723 andra anledningar att gnälla.
Mellan raderna är det hela tiden synd om den som skriver. Nu har jag insett att det sänker mig lika mycket som alla taffliga nyheter jag läser i svenska nyhetsmedier. När jag vaknat på morgonen, läst mina flöden i sociala medier och, skummat igenom de svenska nyhetswebbarna och lyssnat på radionyheterna är jag trött, desillusionerad och uppgiven. Varje morgon. Det var liksom lättare att undvika på bloggarnas tid, när jag valde min läsning mer direkt. När jag nu har kopplat ihop mig med ganska många hundra människor på Facebook, twitter, Instagram etc så möts av jag av det där flödet varje gång jag startar appen.
Så nu tänker jag att det är dags att ändra något. Vad och hur får visa sig. Jag tänker inte sluta följa människor. Det är nämligen inga fel på de jag kopplat ihop mig med. Det är bara att jag inte orkar med så mycket ångest. Hela tiden. Behöver ransonera och dela upp. Tänker att jag ska begränsa mitt eget läsande bara. Slå ihop laptopen och stänga av mobilen. Prata med mina barn istället. Och hon som kallar mig sin man. Eller några goda vänner.
Förhoppningsvis kan vi då börja prata om roliga saker istället. Sånt vi tror på och gillar. Då kan jag få mer nyanser, som jag behöver. Vilket gör att jag själv kanske ser saker mer från den ljusa sidan och delar med av bra saker istället.
Bra möten, nu också som moderator
Den här slaskiga novemberdagen gjorde jag debut som heldagsmoderator. Igår kändes det läskigt. Nu är det gjort. En nationell konferens för arbetet med den digitala agendan, initierat av regeringen och med Länsstyrelsen i Örebro län som spjutspets. Idag samlades generaldirektörer, landshövdingar, politiskt förtroendevalda och en hel massa beslutsfattare från hela landet på Club 700/Conventum i Örebro.
På talarlistan: IT- och energiminister Anna-Karin Hatt, Digitaliseringskommissionens kanslichef Loth Hammar, Statens Medieråds direktör Ewa Thorslund, landshövding Rose-Marie Frebran, kommunalråden Rasmus Persson och Carola Gunnarsson som representerade SKL, Anders Avdic från Örebro universitet och lika många till i de olika parallella sessioner jag inte deltog i.
I det här sammanhanget gjorde jag alltså min debut. Ett toppenarrangemang signerat superproffs. En skön avspänd atmosfär, trots (eller kanske tack vare) nivån på deltagarna. Härligt att få vara en liten del av ett sånt här möte, där det fanns någon slags kunskap och vilja som nästan gick att ta på i rummet.
Igår kväll kändes det läskigt. Idag känner jag mig glad i magen. Jag har lärt mig mycket idag. I ett ämne där jag känner att jag vill fortsätta engagera mig och bidra – digitaliseringen och dess möjligheter. Dessutom känner jag mig stärkt i min vilja att fortsätta vilja arbeta med och för bra möten. Eftersom det alltid händer bra saker när människor möts.
Och nu har jag provat det som moderator också. I rätt sammanhang tillsammans med andra är jag övertygad om att den erfarenheten kommer kunna vara ganska mycket värd.
Provar något nytt – på en hög nivå – känns läskigt
Jag var jättespänd. Nervös. Inte för att jag inte skulle klara av det, utan för att sammanhanget kändes så viktigt och intressant. En konferens med beslutsfattare på högsta nivå. Med talare på ännu högre. Arrangerad av några av klokaste och bästa människorna jag vet på två myndigheter där jag själv har jobbat och ibland längtar tillbaka till.
Hur kunde jag tacka jag till vara moderator för den här konferensen?
Så kändes det. Men, det gick finfint och jag har provat något nytt. Jag har lett samtal på scen med statsråd, landshövding, generaldirektörer och andra toppar i min värld. Inför ett par hundra andra av samma kaliber. Dessutom lärde jag mig mycket och inspirerades i ett ämne jag är hyggligt insatt i. Digitaliseringen av Sverige.
En bra dag alltså. Lättnaden ikväll är stor. Möten är grejen.
Åka bil och lyssna på något klokt
Idag lyssnade jag klart på Momo. Precis innan jag kom fram till Huddinge läste Vanna Rosenberg de sista raderna i sin fantastiska inläsning. När den trötta och förkylda sköldpaddan drar sig tillbaka och låter de fyra sista bokstäverna lysa upp svagt på skölden.
”Slut.”
Momo är inte bara en barnbok, utan något mycket större. En barnbok som vuxna bör återkomma till. Det är nog den viktigaste bok jag läst. Och lyssnat på. Jag är lite skakad, upprörd, berörd och tröstad efter den här nästan tio timmarna. Så mycket klokhet. Så mycket samtid. Klokare tankar om tid och hur vi/jag använder den har jag nog aldrig tagit del av tidigare. Michael Ende har skrivit något mycket viktigt här. Men, de flesta som läst den verkar ha glömt vad han har att säga. Lyssna eller läs. Kom ihåg.
Kanske är en annan tid möjlig.
En annan tid och en helt annan bok betade jag av på vägen hem. Jonas Hassen Khemiris febriga ”Jag ringer mina bröder” uppläst av Hamadi Khemiri. Betydligt kortare, men ändå omskakande. Bra. Vände lite ut och in på andra tankar. Världen förändras och jag förstår allt mer hur mycket tid jag behöver för att läsa och lyssna på såna här klokheter.
Jag har läst böckerna om Sandvargen för båda mina döttrar. För Hanna läste jag alla Narnia-böckerna (Camilla läser dem för Ella). Vi har läst om bröderna Lejonhjärta och Mio. Nu vill jag läsa om Momo för Ella.
Här och nu.