En ledig dag. Sol. Skönt. Lugn förmiddag innan vi hämtade Ellas kompis Lovisa och gick och matade änder vid Slussen. Följde upp med ett besök på Örebro läns museum och den aktuella tantutställningen. Jag vann testet och blev sällskapets ända tant. Vilket jag blev glad för. I morgon kommer Hanna hem ifrån ett par dagar i Vingåker/Stockholm och då sätter vi oss i bilen och sticker upp till Romme för skidåkning och lodging. Skönt häng.
Den sista milstolpen – eller grattis älskling!
Tillbaka till flytten
Jag har fått en fin anledning att tänka tillbaka på den här flyttprocessen jag varit en del av och utsatt mina älskade barn och hon som kallar mig sin man för. I min mage satte jag upp några milstolpar när vi inledde den processen för två år sedan.
1. Vi skulle få huset i Stuvsta sålt till rätt pris
2. Vi skulle få ett hyreskontrakt på en lägenhet i Örebro
3. Vi skulle hitta skolor barnen gillade/accepterade
4. Vi skulle få barnen att må bra i sin nya stad
5. Camilla skulle hitta en trygg försörjning
Punkterna är äntligen avstämda. Den sista, punkt 5, har precis i dagarna bockats av. Hon höll på att lura mig på den, men nu har min älskling avslutat sin provanställning och är nu fast anställd på Miljökontoret i Örebro kommun. För mig är lättnaden ganska stor. Jag är så glad över att Camilla äntligen har en trygg anställning att gå till i en organisation som både behöver och uppskattar hennes tjänster och förmågor.
Det är rättvist.
Nu kan jag fortsätta ägna mig åt min egen arbetssituation och försöka ägna mig mer och kvalitet än kvantitet. Mer åt att leva än att stressa runt. Jobba på djupet. Göra bra saker tillsammans med andra. Ta ned tempot lite. Göra något åt min usla hälsa.
De där fem milstolparna är avklarade. Det bokför liksom flytten för mig. Det har krävt energi av oss alla, men nu är det slutligen färdigt.
HURRA! Grattis Camilla till jobbet! Du höll på att liksom glömma att fira. Jag är inte en man som köper blommor eller bjuder på middag. Men, jag skriver ett litet blogginlägg. Nu är vi hemma på riktigt och det känns fantastiskt skönt.
Det här valpväntan
Två veckor gammal är vår valp nu. Nya bilder kom från kenneln idag. Vi vet förstås inte vem av dessa som kommer dela sitt liv med oss ännu. Bara att en av dem kommer göra det. Fina. Igår köpte vi de första leksakerna en liten valp-Kong och en sån där reptuggleksak . Finns att beskåda på Hannas Instagram.
Klåpare
Gör ett nytt försök att närma mig tågpendlandet. Går in och kollar SJ:s och TIM:s biljettbokningar. Blir vansinnig. För den hållbara utvecklingens skull:
1. Planera linjerna efter människor. Inte system.
2. Lär er kommunicera tydligt. Tusen olika val från helvetet underlättar inte min bokning
3. Skapa en enkel 24 timmars-biljett som gör det möjligt för mig att åka kollektivt i hela Mälardalen.
4. Gör det enkelt för mig att boka platsbiljett eftersom jag annars kommer få stå, då ni kör med för korta tåg.
5. Se till att internetuppkopplingen funkar även utanför stationerna.
6. Rekrytera ett helt nytt gäng människor som ser till att det här blir möjligt. Klåparna som tagit oss till den verklighet vi befinner oss i nu bör inte få förnyat förtroende.
I väntan på detta fortsätter jag åka bil, eftersom det är billigare och betydligt enklare. Priset betalar jag främst med min tid, eftersom jag inte kan sitta och jobba på samma sätt i bilen.
Affekt. Arg. Sur. Värdelöst inlägg. Men jag måste fortsätta.
En av de saker som stör mig mest är den här konstiga synen på hur människor fungerar. Den här konstiga synen som det känns som att landet jag lever i är byggt på.
- Vi bor på ett ställe.
- Vi studerar på ett annat.
- Vi jobbar på ett tredje.
- Vi föds, är sjuka får vård och dör på ett fjärde.
- Vi har (om vi har råd och tur) tid över att spendera fritid på ett femte.
Aldrig ska dessa olika ställen mötas. Det verkar ha varit mantrat för samhällsbyggarna. Därför har vi först separerat de här delarna av livet och därefter konstruerat världens största, men mest ogenomtänkta transportsystem. Optimerat för att frakta en så stor mängd människor som möjligt så få gånger som möjligt. Till fabriken och hem igen. Till skolan och hem igen. Till döden och hem igen. Eller den resan är ju enkel.
Ingenjörsmannens Nirvana. Ett enormt land till ytan. Med alldeles för få människor. Byggt på den här principen. Det är mitt hem. Allt fler människor börjar försöka förändra detta eftersom det börjar bli närmast omöjligt för många att leva sitt liv på den här grunden. Vi är nämligen födda med varsin personlighet och varsitt liv. Inte fem. Men problemet är att en överväldigande majoritet av kvinnorna och männen i kungariket fortfarande tror att det är så här livet ska se ut.
Vi kan prata om postmodernism. Richard Florida och kreativa klasser. Någonstans i grunden känns det som en slags Don Quixote-kamp. En opinionsmätning från idag visar ändå att människor vill rösta på de partier som byggde den här verkligheten. Plus det där partiet som vill skruva tillbaka klockan hundra år. De andra alternativen krymper.
Hoppet står förstås till det gröna alternativet. Som tack lov växer lite igen. Men, allvarligt talat, kan nån skicka mig lite emotionellt uppåttjack? För nu när vinterns upplopp inleds är jag traditionsenligt trött, sur och butter. Idag var det ett fåfängt försök att boka en tågbiljett som tog mig hit.
Till insikten om att mitt land är dysfunktionellt, kallt och mörkt. Igen.
Att förklara hur ett bra samhälle fungerar
Jag har ju jobbat med kommunikation i det offentligas tjänst i många år. Som tjänsteman eller som konsult. Vill jobba med saker som skapar så stor samhällsnytta som möjligt. Bidra till hållbar utveckling både för oss som enskilda individer och det vi delar i grupp. Jag har försökt berätta varför ett otal gånger. Har efterlyst starka stories och budskap kring varför det faktiskt är klokt att dela på bördor istället för att klara sig själv. Varför tillit och gemenskap är viktigare än konkurrens och missunsamhet.
Häromdagen hörde jag Erika Hedenström tala i P1:s Tankar för dagen. Plötsligt hörde jag den där berättelsen jag längtat efter på något sätt. Beskrivningen av det samhälle jag jobbar för. På några minuter lyckas Erika Hedenström förklara sammanhanget. Det där som nästan ingen folkvald lyckas med.
Berättelsen inleds med en kort beskrivning av hur Erika Hedenström sitter på ett stillastående pendeltåg. Stilla eftersom Polisen letar efter en förtvivlad människa som hotat ta livet av sig längs spåret och därför beordrat att tågen ska stå still. Just de här tankarna för dagen kretsar kring det där med existentiell ångest och samhällets gemensamma styrka. De avslutande meningarna borde nästan huggas in i sten och sättas upp i en portal någonstans. Jag kommer bära dem på insidan av mina ögonlock länge.
”Det gäller att komma ihäg hur allt annat självklart det är med ett samhälle som säger: Medborgare, detta ska du veta. Om du gått bort dig i förtvivlans mörka skog så är vi ute och letar. Vi har filt och termos med. Och när vi hittar dig, då ska vi säga: Det kommer att bli bättre ska du se och nu ska vi se till att du får hjälp. Du behöver inte klara upp detta ensam.
Och om vi inte hittat dig än… Tills du är funnen avgår inga tåg.”
Jag har lyssnat på det där talet flera gånger. I tider av mörker, kyla, fascism och misstänksamhet betyder de enormt mycket för mig. De förklarar nämligen på sitt sätt varför också jag gör det jag gör. Med Erika Hedenströms ord fick jag lite ny energi.
Lyssna du också. Kanske kan det ge dig något också.
Panik
I veckans Fokus, på sidorna 12 till 27 finns några av de viktigaste texter du kan läsa just nu. De handlar bland annat om hur Sverige håller på att sluta sig, hur politiker som flirtar med människofientliga krafter växer och hur partier som pratar mer människovänligt krymper. De handlar om en av de där konflikterna som gör som människor flyr ifrån, Syrien. Jag blir bottenlöst räd och ledsen när jag läser de här skarpa analyserna och känner att jag inte står ut. Kan inte leva i en del av världen där människor på allvar inte vill vara med människor från andra delar av samma värld. Som tycker att nio miljoner är fler än sju miljarder. Där framgång handlar om att sluta sig och bara eftersträva lika samma allt.
Med tanke på att vi är ett av de vapentätaste länderna i världen känns det ibland som att det bara är en fråga om tid innan vi, liksom de där intoleranta krafterna i Syrien, börjar utrota varandra. För tro mig, när alla de som tror på något annat har utrotats, när alla som har annan hudfärg är dödade, när alla som har ett annat kön är borta så finns det fortfarande någon som är annorlunda. Ändå är det den här vägen vi trampar på nu. Oerhört, oerhört otäckt. Varför?
Jag vill inte bo i det här misstänksamma klimatet. Försöker påverka min omgivning att inte gå på de här idéerna. Men, det känns som en hopplös kamp. Sverigedemokraterna växer och nu behandlas de som ett seriöst parti. Ett parti som uppenbart influerar allt fler politiker i de två största partierna i Sverige. Samtidigt sågas, hånas och hatas de partier som väcker förslag om öppnare gränser.
Staden jag bor i är toppen. Mitt liv har blivit bättre än på många år, men samtidigt noterar jag vid horisonten att landet håller på att bli kallare än någonsin. Panik, ont i magen. Kommer inte kunna leva i ett sådant klimat. Kan inte flytta härifrån. Måste göra det bästa av situationen. Vilket jag gjort hela mitt vuxna liv.
Det har inte hjälpt ett jäkla dugg.
Några rader om färger och politik
När de blå och röda lagen fortsätter att prata om varandras fel och brister istället för att berätta om sina egna idéer. När det gröna laget inte pratar tillräckligt. Då växer det bruna laget.
Risken blir då att de blå och röda lagen tror att det bruna lagets taktik är vinnande och kopierar detsamma. Samtidigt som det gröna laget inte pratar tillräckligt.
Eller så börjar alla lagen prata om vad de vill istället. Och det gröna laget börjar prata tillräckligt. Då kommer ingen behöva det bruna laget.
Istället för hat: Vad gillar du?
Jag tänker på hat. Den här veckan har vi pratat en hel del om det. Näthat säger många, kvinnohat säger andra. Hat tänker jag. Det känns som att den mesta tiden i min del av världen just nu ägnas åt det där hatet. Misstron mellan människor växer. Grupper av människor kastar fördomar på varandra, politiska partier och idéer som helt bygger på negativ argumentation växer sig allt starkare. Kanske är det dags att vi sätter oss ned en stund och pratar om hat.
Vad är det som gör att så många människor (främst män, men också några kvinnor) tycker att vägen framåt ska byggas på ogillande och hat? I en tid när landet vi lever i sakta men säkert krymper i de allra flesta ändar. När jobben försvinner, det offentliga underhållet blir sämre och möjligheterna tycks blir färre – är det inte då vi borde prata med varandra om det som vi kan bygga framtiden på istället för att låsa in oss bakom murar, tjocka dörrar och lås och skruva tillbaka tiden hundra år?
Svaret är självklart att ”JO, det borde vi!”. Så låt oss börja. I min värld är det egentligen inte så svårt. Välj bara agenda lite klokare. Så här tänker jag:
- Dela med dig av det du gillar. Prata med dina nära, kära, medmänniskor och kollegor om sånt du tycker att de borde upptäcka.
- Lyssna på de andras berättelser om vad de gillar. Du kommer upptäcka nya låtar, böcker, filmer, smaker, utbildningar, jobbmöjligheter och annat fint.
- Bjud in flera människor i din upplevelse. Be andra om hjälp. Var generös och lita på andra människor. Nästan alla du möter vill något gott. Om du gör det kommer människor bjuda in dig på samma sätt, tillit är nämligen väldigt smittbart.
- Ge ALLA människor samma grundläggande rättighet som du har, nämligen att bli betraktad som en unik individ med rätt att leva ett liv i trygghet, värdighet och kärlek med dina känslor, tankar och kunskaper. Om du låter människor vara unika och stå för sina egna för- och nackdelar kommer människor bemöta dig på samma sätt.
- Lär känna dina fördomar och lev med dem. När du erkänner att du är fördomsfull blir det lättare att inte vara det. Skaffa kunskap och erfarenhet istället för att spekulera och gissa. Prata när du vet, lyssna när du inte vet. Lär dig nya saker.
- Dela inte med dig av dina möjligheter och glädjeämnen. Någon kommer stjäla dina idéer. Därför pratar jag med mina nära, kära, medmänniskor och kollegor om meningslösa klyschor eller saker jag ogillar. Jag blottar aldrig strupen.
- Lyssnar på andras ogillande. Vi sågar musik, filmer, böcker, smaker, idéer, utbildningar, jobb och annat på löpande band. Vi dissar andra människor. Mobbar. Förenar oss genom att sluta oss samman och peka finger åt andra.
- Jag låser mina dörrar. Bevakar mina intressen och klarar mig själv eftersom omvärlden ändå bara består av idioter. Ber aldrig om hjälp eftersom jag ändå bara blir besviken. Jag utnyttjar andra eftersom de annars kommer utnyttja mig.
- Jag betraktar människorna i min omvärld som grupper/klungor/samlingar av galningar, kvinnor, homos, invandrare, kristna, idrottare, samlare, jägare, dårar, banditer, blonda, västeråsare och andra diffusa begrepp som är lätta att ogilla och hata. Jag objektifierar människorna i omvärlden.
- Jag jobbar helt och fullt utifrån mina fördomar utan att erkänna dem. Spekulerar, gissar och pratar OM andra människor istället för MED. Sprider mina sanningar omkring mig utan att veta något.
Det där är fem punkter. Faktiskt ganska enkla att följa. Jag försöker leva så. Men, ibland kör jag i gnälldiket och tänker att det här är för naivt och flummigt. Knyter näven och slipsen och stretar på i kön till rulltrappan där borta. Då kör jag på de här fem punkterna istället:
Efter de kalla och hårda åren på högstadiet var jag djupt förankrad i punkterna 6-10, men från tonåren och framåt har mitt liv hela tiden blivit lite mer närvarande i punkterna 1-5. För varje år som jag blir äldre desto lättare blir det för mig att känna mig trygg i att jag gillar människor. Jag har aldrig råkat illa ut på riktigt, men fått hur många goda relationer och upplevelser som helst. Jag tror det handlar om att jag tar ansvar för mitt eget agerande och mina känslor hela tiden. De enda dåliga erfarenheter jag har av hot och hat är att jag i olika perioder i livet fått lite sånt beroende på att jag just gillat för mycket. I mitt fall musik och människor. Det har provocerat några få människor så mycket att de talat om det för mig på olika otrevliga sätt.
Men, då vill jag ju prata med dem ännu mer.
Jag tror att det är det här som är framtiden. I grunden handlar om det om vilken självkänsla och självkännedom jag har, och som jag kräver av andra (alternativt låter andra människor få utrymme att upptäcka). Vad för jag vidare till mina barn – uppmanar jag dem att lära sig saker för att kunna leva de liv de förtjänar, eller uppmanar jag som att studera hårt för att de ska slippa leva ett liv på gatan?
Jag gillar. Försöker dela med mig och ta emot av det som andra delar med sig av. Jag litar på människor. Livet blir så vansinnigt mycket lättare, roligare och bättre då. Jag reclaimar den där nyfikenheten och handlingskraften som en gång i tiden lärde mig krypa, gå och äta. Det har fått mig att sluta hata.
Vi måste prata om hat för att kunna förstå och börja prata om viktigare saker. Men jag vill inte veta vad du hatar. Så berätta för mig vad du gillar istället, för då kommer pratet om hatet att lösa sig helt naturligt eftersom det ersätts av en diskussion som kommer ta dig och mig vidare, längre och framåt. Då kan vi bygga vårt samtal på rekommendationer istället för recensioner och reaktioner. Vem vet, kanske når vi så långt att vi kan börja bygga vår värld på en stark grund av vilja, istället för en bräcklig grund av ovilja?
Så, allvarligt talat, vad gillar du?
När jobbet är som bäst
Hade en sån där lite magisk dag idag. På jobbet. Ibland känner jag att jag älskar att jobba. Oftast när det handlar om att få bidra till möten där människor träffas, inspireras, lyssnar och lär. Som idag på Mötesplats Huddinge. Har bloggat om det på min nya firmawebb och på arenahuddinge.se. Går och lägger mig nöjd. Gonatt.
En valp i Motala
En av de här små valparna kommer flytta hem till oss i det absoluta slutet av mars.