En snedtrippad man går runt på Järntorget och skriker. Påstridiga tiggare kommer fram med en plastmugg. Marken full av gårdagens kebabskräp och mängder av fimpar och glaskross. Staden säger välkommen tillbaka.
En lång väg tillbaka
Dags att ta sig tillbaka till möten och seminarier. Efter att ha sovit ut tar jag en lång promenad runt de norra delarna av Visby innanför muren. De vackra gränderna, konstutställningen i domkyrkan, dofter och färger i Botaniska trädgården och så strandpromenaden. Sköna intryck innan jag tar mig tillbaka till de mer befolkade stråken vid Almedalen, Donners plats och Hästgatan där jag träffar en annan förnyelsebyråkrat. Vi funderar på att starta någon form av poddcast. Kan bli något.
I kyrkan stod ett skepp där människor lagt lappar där de skrivit saker de vill skicka med skeppet. Oro, ångest, kärlek, lust, glädje och mängder av andra känslor. Ett skepp kommer lastat. Med liv. Jag skrev en egen lapp med darrig handstil. Blev ganska berörd av de där lapparna.
Att bli liten en stund
Fem dagar in i Almedalsveckan. Behovet av andra ljud är stort. Tofta är en bra plats att fly till. Att bli liten. Sitta en stund. Kisa in i solnedgången. Lyssna på vågorna. Räkna sandkornen. Försöka tömma huvudet.
Det här med att vara diabetespappa
Idag blev jag intervjuad av en journalist. Det handlade om livet som pappa till två barn med diabetes. Jag känner att jag vill göra så mycket mer av den här erfarenheten. Och att jag behöver hjälp att bearbeta min egen sorg och vanmakt. Ansvaret. Det faktum att jag låtit blodsockerångest, matplanering och annat bli inte bara en del av livet i familjen och i stort sett hela livet.
Jag gav ett råd till andra. Kom ihåg att ta er ut ibland. Lämna allt. Jag och Camilla har gjort det typ ett par dagar de senaste tio åren. Det är för lite. Alldeles för lite. Något jag ska försöka tänka på de kommande tio åren.
Jag vill berätta. Be om hjälp. Leva med istället för mot. Det här är det största uppdrag jag fått i livet. Jag har inte tid att låta det vara en fritidssysselsättning ute i marginalen. Det påverkar ju mitt liv hela tiden.
Två dagar
Söndag: Ut med hund. Hund hann kissa i trappen. In med hund. Frukost till hund. Ut med hund. In med hund. Frukost till mig själv. Dusch. Lyssna på Jonas Gardells sommarprat. Ut med hund. In med hund. (Här vaknar resten av familjen). Iväg till Slottet för att förbereda vernissage. Genomföra vernissage. Städa efteråt. Hem. Ut med hund. In med hund. Handla middag. Laga middag. Försöka planera morgondagen. Åka och handla livsmedel. Ut med hund. In med hund. Skriva underlag till pressmeddelanden och webbinformation. Ut med hund. In med hund. Försöka sova ett par timmar.
—
Måndag: Gå upp tidigt. Äta frukost. Ut med hund. In med hund. Duscha. Tjata upp åttaåringen. Förbereda dokument. Skjutsa åttaåringen till idrottsläger på Gustavsvik. Försöka snabbinstruera åttaåring och ungdomar på plats kring diabetesrutiner. Köra jättefort till annan plats. Pressvisning. Springa till annan plats. Genomgång och instruktioner till feriearbetande ungdomar på en plats. Stressa till en annan plats och göra en annan genomgång med andra feriearbetande ungdomar. Äta lunch? Möte. Sladda iväg efter möte och försöka skriva lite. Hem och försöka lösa konflikten mellan fotbollsträning och valpkurs. Ta emot svägerska med familj på väg norrut. Jobba lite i soffan. Sova.
Tisdag: Moahahahahahahahahaha……
—
Det gick bra det här med att flytta till Örebro och varva ned. Skaffa lite balans i livet. Jag är en idiot. Men, jag vet åtminstone om det.
Två saker
1. Gud, vad det var skönt med två lediga dagar. Första gången på månader.
2. Ett mer permanent lantställe/sommartorp förutsätter att det finns vatten. Det här med dass och att inte kunna diska ordentligt känns sådär. Älskar lugnet och ljuden av naturen på Jakobsdal, men behöver rinnande vatten.
Landet
Berlin
Jag skulle vilja åka till Berlin. Bo där ett tag. Komma på vad jag ska göra. Känna efter vad som är mitt uttryck. Text? Bild? Samtal? En grön storstad med rum att andas. En plats där mångfald vinner över enfald. Känner mig lite instängd och behöver inspiration. Ledig först i september. Kanske då.
en fråga
Står du ut till efter sommaren? Hon frågar men konstaterar samtidigt att jag måste om jag vill ha hjälp. Så jag svarar ja.
Sex veckor ensam
Nu har det gått drygt sex veckor sedan jag isolerade mig vid mitt skrivbord hemma på Hamnplan. Känns som sex år. Intressant och lärorikt. Kommer aldrig utsätta mig för något liknande igen. Åtminstone inte när jag förväntas kunna arbeta och vara produktiv samtidigt. Status efter sex veckor:
- Självförtroendet lågt.
- Självkänslan låg.
- Smärtan i bröstet och huvudvärken gör att jag funderar på vad det är i mitt sätt att leva som kommer döda mig – hjärtinfarkt eller stroke?
- Jag tror att jag levererar, men får för lite feedback på om jag gör det eftersom de jag jobbar åt/med inte sitter här i lägenheten.
- Jag borde vara på väg att fasa ut jobbterminen nu, men istället är det mer intensivt än någonsin.
Planering. Är inte min grej. Just nu betalar jag ett visst pris för det. Men, å andra sidan, jag är halvvägs till skolavslutningen och får avlösning. Och med lite tur har valpen Vilda nu blivit så pass rumsren att jag kan flytta tillbaka till kontoret om någon vecka. Det finns alltså hopp. Heja.