Flyktcellerna i min kropp jobbar för fullt. Det var några år sedan sist, men nu är de i full aktivitet igen. Är uppgiven. Hinner inte med. Och bombas av intryck och känslor från läsning, bilder och klipp som handlar om nazister, rasister, fascister, besserwissers och allehanda människor som tycker att Sverige var bättre förr och borde backa, stänga och låsa. Som tycker att flickor ska vara sexiga, unga kvinnor ska knullas och kärringar ska hållas kort. Samtidigt som de högsta ledarna inte säger något för att inte lova eller vara för tydliga.
Jag klarar inte av att leva i ett sådant klimat. Alltså jobbar flyktlängtan i mig. Värdelöst.
Odlingsläget 4 maj
Jag visst inte riktigt om det skulle komma upp något, när jag satte de där fröerna för snart två månader sedan. Nu har de snart tagit över hela fönstret i vardagsrummet, och det är ett stoooort fönster. Nåväl, växthuset är klart för inflyttning. Om nu bara frosten håller sig borta i veckan så planterar vi ut de här tomaterna, paprikorna och den ensamma broccolin nästa helg. Tillsammans med potatis, morötter och olika lökar. Kämpa!
När en kyrka blir viktig
Det är många som spottar på kyrkan. Som gör en grej av att håna och hata den och de som tror på den. Det sägs att kyrkan inte får plats i ett modernt samhälle. Många, många har gått ur kyrkan för en princip. Well, jag tror fortfarande att kyrkan har rätt mycket att ge. Inte minst med tanke på att den som behöver snabb samtalshjälp vid psykisk ohälsa i min stad måste be kyrkan om hjälp eftersom den offentliga vården inte tar emot.
Men…. det känns som en liten detalj idag när kyrkklockor ringde för varning idag. För första gången sedan andra världskriget. I Jönköping, där nazister demonstrerade under beskydd av massor av poliser. Kyrkklockor ringde för att varna under nazisternas demonstration och jag undrar om ljudet av de där klockorna någonsin låtit bättre.
Någon gjorde något. Kyrkan visade att den tar plats. Det handlar knappast om Gud. Det handlar om människan. Och allas lika värde. Hur många av oss andra tog ställning för det idag?
Några ord
Pallkragar
Potatis
Morötter
Lök
Täckväv
Vi kan kalla det en inlöpslista.
Det här med diabetes
Igår slog den mig igen. Med full kraft. Känslan av att jag inte gör tillräckligt när det gäller mina barns diabetes. Jag får ont i magen och ryggen. Jag är intresserad och full av vilja. Men försvinner alltid ut i något annat. Vi kan kalla det jobb. Så därför glömmer jag bort mitt viktigaste jobb.
Ella.
Hanna.
Diabetes.
Hur kan jag rikta om energi från betalt arbete (och en hel del obetalt) till diabetes? Måste jag flytta ut i en grotta och hoppa av ekonomin? Kan jag crowdfunda till den där boken jag vill skriva om att vara diabetespappa? Vad? För varje år som går utan att jag tar något steg till mot mer tid till detta dör jag en smula. Jag har också en stark magkänsla av att jag och Camilla kommer att få en sjuhelsickes resa med Ella i tonåren. Tänker då på artikeln jag läste om den 29-åriga unga kvinna häromdagen som hade blivit blind. Varför? Hon misskötte sin diabetes i tio år. Prata om den med barnens sjuksköterska igår. Då sade han att ny forskning visar att ungdomar som missköter sin diabetes i tonårren riskerar stora problem med ögonen redan vid 25 års ålder.
Den officiella storyn: Våra barn är duktiga och sköter sig. Det kommer att gå bra för dem. Den inofficiella storyn: Det går fruktansvärt mycket ångest för att skapa förutsättningarna. För dem och deras föräldrar.
En familj på gränsen
Min mage larmar. Den har gjort det ett par dagar. Vi är en familj på gränsen igen. Det händer lite för mycket just nu. Hela tiden. Finns ingen tid till återhämtning, lugn och det där mytomspunna bara-varandet. Jag har ont i magen. Hon jag älskar ser lite grå ut. Vi biter ihop men hinner inte ikapp. Undrar när vi gör det?
Fyrtiotre
För hundrafemtio år blev inte män särskilt mycket äldre än så här. Fyrtiotre år var en hög ålder då i det där landet som ganska många vill ska vara som då, fast nu liksom. Det är knasigt. Jag har haft en ganska intensiv arbetsdag och känner mig för splittrad för att tänka något klokt om att jag blivit ett år äldre. Förutom att min syn fortfarande inte återhämtat sig från viruset på hornhinnan och att jag känner mig allmänt skröplig och vanskött. Självkänslan är inte på topp, men jag jobbar på den.
Alla grattis under dagen har hjälpt. Tack.
Uppgivet
Usch. Känner mig sur, deppig och uppgiven. Liksom tokstressad. Det var skönt att vara ledig på landet. Jag vill hoppa av vardagen. Men, istället sitter jag här och försöker pussla ihop hjärnan, skruva på huvudet och förstå hur kalendern för den här veckan ser ut.
Staden eller landet?
Idag var jag och barnen i Kungsträdgården. Körsbärsträdens blomning lockade inte bara oss. Tusentals människor besöker platsen den här dagarna och i strålande väder samlades lyckliga människor under det rosa taket. Det händer bra saker med människor under körsbärsträden. Lätt värt en resa till Stockholm.
Men, jag börjar mer och mer komma till insikt med att det är på landet jag mår bäst. I morse när Vilda och jag tog vår morgonpromenad ned till sjön låg dimman ganska tät och gjorde omgivningen vit. Speglingarna och det dämpade ljudet (och ljuset) skapade en tät och lugn stämning. Som att vara inbäddad. När jag kom tillbaka nu ikväll speglade sig en fantastisk solnedgång i Hjälmarens vattenspegel.
Kontrasten från trängseln, larmet, liktriktningen, tiggarna, misären, hetsen, konsumtionen och väktarna i Stockholms city var total. Men jag kan inte säga att jag längtar tillbaka till Örebro heller. Läser om fylla och stök. Det vanliga.
Tystnad är skönt. Sjön är bra för mig. Så visst känns det naturligt att jag kollar hemnet om det finns någon skön liten övernattningslägenhet att investera i? Ska vi säga på Kungsholmen? Eller någonstans i närheten av Mosebacke?
Weibenfalk, Johan och jag
Vi stod där och pratade, Johan och jag. Två textmän. Vi har setts i jobbsammanhang under ett par år. Nu har vi varit på näringslivsgala. Står och hänger i baren när de andra har börjat dansa till coverbandets versioner av hits med Bruno Mars, U2 och Coldplay.
Vi pratar om Berg. Persson. Winnerbäck, Urwitz, Lundell, Andersson-Wij, LeMarc.
Det lossnar. Vi pratar om musik vi gillar. Och vi går igång. Pratar om låtar som betyder något för oss. Hittar den gemensamma nerven i melankoliska män som sjunger allvarliga sånger. Det förenar oss.
Efter ett tag spelar jag ut mitt trumfkort till Johan. Jag har en helt ny artist i samma landskap som han inte känner till. Weibenfalk. Jag berättar om min hemliga diamant som i många år skrivit och spelat in låtar som blir allt starkare. Som får mig att skriva recensioner trots att jag slutat med det för länge sedan.
Det här är en till.
Weibenfalk släpper sitt nya alster i morgon. Tio låtar på ett album kallat Transit. Fantastiskt snyggt producerat av Andreas Dahlbäck. Toppklass på allt. Framför allt låtskrivandet och texterna. Känslan går fram. Hopplöst med stil. Och ett litet ljus vid horisonten liksom. Jag skulle kunna bygga ett enormt torn av klyschor och ord här, men struntar i det.
Men jag kan rada upp musikerna som deltar den här gången:
Andreas Dahlbäck – Trummor
Jens Frithiof – Gitarr, pedalsteel, mandolin
Surjo Benigh – Bas
Nils Andersson – Bas
Marcus Olsson – Keyboards
Tomas Hallonsten – Keyboards
Thomas Weibenfalk – gitarr, sång
Maria Quistberg – kör
Du som känner igen namnen kan dra dina egna slutsatser. Jag säger som jag sa till Johan istället. Lyssna på Weibenfalk. Precis lika bra som alla de andra. Kanske till och med lite bättre. Bara okänd. Därför orecenserad. Men, kanske är det nu det lossnar. I så fall kunde inget vara mer rättvist. Det finns nämligen någon som höjer den här samlingen låtar. Något odefinierbart. Vi kan kalla det känsla. Eller kanske känslighet.
Mandolinen i låten ?. De där gitarrerna som ligger och stryker under känslan i Allt är OK. Den bråddjupa härligheten i varenda detalj i Aldrig som ni, där trumpeten lyfter upp låten i ett slags himmelrike i den här genren.
”Jag vill alltid vara lycklig
Jag vill alltid vara fri
Jag vill aldrig vara fången
Jag vill aldrig bli som ni”
Weibenfalk är en av mina absoluta favoriter. Mer än någonsin. Jag har inte träffat Johan sedan jag berättade det, men jag skulle tro att Weibenfalk hittar hem till fler den här gången. Som Johan. Transit är ju inget annat än toppklass i den här genren. På alla sätt.
—
Jag har tidigare skrivit om weibenfalk här och här. Du hittar weibenfalk här och här.