Här står jag med min kommande kollega Kukkamariia Valtola Sjöberg. Vid årsskiftet börjar vi att arbeta som politiska sekreterare åt Miljöpartiet i Örebro kommun. Det ser jag fram emot. Jag kommer att ha kvar en liten del av verksamheten i mitt eget företag men ha ganska lite tillgänglig tid för uppdrag.
Det är dags nu. Jag vill försöka förändra. Jobba med människor som tror på samma saker som jag. Den gröna vägen är den jag går på. Den går framåt, istället för att cirkulera runt till höger eller vänster. Det kommer bli lärorikt och förhoppningsvis en bra livserfarenhet. Varför?
Jo för att jag tror att alla levande varelser – hon, han, hen, det och den – är lika mycket värda. Igår, idag och imorgon. Överallt, hela tiden och utan undantag. Ingen av oss har rätt att leva på någon annans bekostnad. Vi ska kunna hjälpa oss själva och varandra att bli den vi har rätt att vara. Utan att förstöra samma möjlighet för andra. Det handlar om solidaritet mot det levande. Nu och i framtiden. Ungefär så tänker jag och det tog mig ett halvt liv att förstå var mina idéer passar in.
Jag letade till vänster. Och till höger. I mitten. Men hittade hem i vägen framåt. Lite som i den här åttiotalsbilden.
Har blivit kallad för gullig. För idealist. Naiv. Må så vara, men jag kan inte längre leva med att sitta bredvid och se på samhällsutvecklingen och de idéer som driver den. Inte utan att vara med själv. Och om alternativet är att vara en cynisk realistisk egoist så är valet enkelt. Jag har provat det där, och gått in i vägg efter vägg. Innan jag förstod. Att det inte var hur jag var som var problemet, utan att det var den jag försökte vara.
Jag är lycklig och tacksam över att få chansen att hjälpa till i en politisk rörelse. Min respekt för de människor som gör detta är enorm. Jag kommer ha mitt företag kvar, men bara jobba i några få befintliga uppdrag som inte är politiska. Främst i Huddinge. Från och med nu kommer min arbetstid gå åt till att hjälpa Miljöpartiets kommunalråd, fullmäktigegrupp och andra förtroendevalda i Örebro att driva klok, framtidsinriktad politik. Vi ska göra allt vi kan för att bjuda in fler i samtalet som kan kallas den gröna rörelsen.
I många år har jag haft tjänstemannens roll i utvecklingssamtalet. Eller konsultens. Nu vill jag vara med där idéerna formuleras. Det kommer bli intressant, lärorikt och viktigt.
Jag börjar 1 januari.
Det är omval i Sverige 22 mars.
Det kommer bli fantastiskt att arbeta med engagerade Sara, Niclas, Kukkamariia i Rådhuset. Och med alla Miljöpartiets förtroendevalda i Örebro, i regionen och i landet.
Life ain’t no rehearsal.
Tvättstugan på riktigt
Idag slog jag personligt rekord. Jag var i tvättstugan i 75 minuter. Varför? Jag manglade lakan. Tvättade och torkade. Det var fint. För första gången någonsin har jag manglat. Det var som terapi. Kommer göra det igen. Återkommande.
Diabetesmonstret
Sitter med tårar i ögonen framför skärmen. Måste torka dem och åka iväg på ett möte. Jag gråter för att jag just gick tillbaka åtta år i livet. Delade en bild i en Facebook-tråd. En bild som visar mitt lilla barn sovandes i mörkret på avdelning B88 på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Den första natten efter en jobbig dag när hon precis fått sin diabetesdiagnos.
Jag tittar på bilden och tas tillbaka till rummet. Det känns som att jag står där igen. En av de få stunder jag minns i livet när jag varit fullständigt närvarande. När jag känner mitt eget hjärta slå och uppfattar varenda ljud, rörelse och andetag samtidigt som tankar och känslor flyger fritt i rummet.
Kom tillbaka dit en halvtimme igår kväll när hon hade ett väldigt lågt blodsocker och jag satt bredvid henne och tvångsmatade henne med Dextrosol. Berättade om det på Facebook och fick jättemycket stöd. Visar den gamla bilden för den som hört av sig i Facebook-tråden.
Den påminner om det svarta. Om diabetesmonstret. Och om vad jag kan göra för att slåss mot det. Vara närvarande. Möta det istället för att försöka fly från det eller förtränga det.
Ryggen, magen och ögat
Ligger på rygg och jobbar. För fyra dygn sedan rasade ryggen. Ett ryggskott i form av en inflammation där nerverna möts i ryggslutet. Kvällen innan jag skulle leda höstens första frukostmöte för företagare i Huddinge. Går inte att ställa in. Hundra personer i publiken, jag ska leda på scen. Ingen kan ta över. Tog mig fram och tillbaka. Sedan dess har jag försökt ligga på rygg så mycket som möjligt. Med hjälp av Alvedon, ett fårskinn och värmeplåster blir ryggen sakta bättre.
Magen har rasat samtidigt. Den Voltaren-kur som skulle hjälpa ryggen dödade magen. Har fruktansvärt ont i skov. Känner igen smärtan. Försöker dämpa den med Losec, Actimel och Proviva.
Men tråkigast av allt. Ögat. I mitten av förra veckan tog jag ett par snabba bilder av några personer. Med kort skärpedjup. Tittade som jag brukar på bilderna i kamerans stora display. Men ögat funkade inte. Väl hemma på stor skärm såg jag att fokuspunkterna hamnat knasigt på några av bilderna. Det såg jag inte på kamerans display när vi tog bilderna. Jag kan alltså inte riktigt lita på mina egna ögon längre.
Det här året är ganska påfrestande när det gäller hälsan. Att tappa så mycket funktion i ett öga på sex månader känns rätt värdelöst faktiskt. Kämpa!
Minoritet eller majoritet eller inte alls?
Jag står i ett vägskäl. Mitt samhällsintresse håller på att rinna över. Som en stolt och lojal tjänsteman har jag gjort vad jag kunnat för att bidra till någon slags samhällsutveckling i olika politiskt styrda organisationer i stat och kommuner. Länge.
Mina vänner varnar mig för politiken. Ju närmare de står mig desto mer negativa verkar de vara. De säger att jag skulle bli uppäten. Besviken på alla intriger och maktfullkomliga handlingar. Någon menar att min rygg inte är immun mot knivar.
Jag håller inte med.
Ändå står jag och tvekar. Efter en lång och intensiv period av valrörelse och diskussioner om vilka värden vi vill ska styra våra gemensamma tillgångar framöver är jag trött, ledsen och förvirrad. Feministerna fick fingret, rasisterna fick förtroendet. Framtiden är osäker. Jag pratar med människor som är engagerade i politiken. Blir peppad. Tänker att det är dags att kliva in och försöka vara med. Varför? Jo, för att göra vad jag kan för att bidra till att förändra samhället. Ta mitt lilla ansvar för att försöka göra saker mer hållbara.
Det handlar om min hårda tro på att vi människor har samma värde. Att vi alla är lika mycket värda – hon, han och hen. Oavsett allt. Det gäller oss som lever nu, de som har levt före oss och de som ska följa efter. Ingen av oss har rätt att förstöra förutsättningarna för den andra att få möjlighet att göra samma sak – leva i frihet enligt de mänskliga rättigheterna. Med samma möjlighet att ta del av de resurser naturen ger oss.
Det har kanske aldrig varit viktigare än nu. Åtminstone för mig.
Så kommer valdagen. Och analysen efter. Personröster som inte påverkar. Interna processer och blockeringar mellan människor. Minoritetsstyren och svaghet i tider när intoleransen premierats av väljarna. Kvinnor och män med hjärtan så stolta och stora att de hellre ställer sig utanför med rena samveten än ger sig in i beslutsfattandet beredda att få lite smuts på fingrarna. Partier som på förväg bestämt hur de ska fungera efter valet, oavsett vad väljarna valde att kryssa.
Jag förstår det inte riktigt. Men jag är ju inte partipolitiskt aktiv.
I all enkelhet och naivitet tänker jag så här – Hur jag kan bidra? Vad kan jag göra för att skapa ett mervärde för mig själv och andra genom det jag tror på? Finns det tillräckligt många som tänker likadant, och i så fall hur kan vi tillsammans bidra ännu mer? Är det tillräckligt många som vill att de idéerna ska användas så att vi borde söka ett politiskt mandat? Om vi gör det och får många röster – borde vi söka upp andra och samarbeta då?
Så nu står jag här i mitt vägskäl och funderar. Ska jag följa hjärnan eller hjärtat eller magen? Och är det i partipolitiken jag ska försöka vara med och påverka, eller är det kanske någon helt annanstans?
Politik
Vi har haft val i Sverige igen. Jag är fortfarande rätt förbannad efter det valet. Väljarna, alltså mina medmänniskor i stort (åtminstone de av världens befolkning som råkar bo närmast mig) valde att visa feministerna fingret. Prioriterade pengar före klimat. Och det enda parti som egentligen växte var rasisternas parti.
Eftervalsdebatten handlar om normalisering. Att rasisterna faktiskt inte alls är rasister.
Jag försöker ta det lugnt. Slappnar av. Jobbar på och funderar samtidigt över vad jag tror är lösningarna. Hur vi kunna prata om hållbarhet och alla människors lika värde? Det är dags för mig att engagera mig politiskt snart. Återkommer om hur.
Sex minuter
Det är dags nu. Peppad av Sara Dahl har jag bestämt mig att försöka komma igång med någon slags motion. Mitt liv blir onödigt kort annars. Så alla knas är bortskalat. Jag börjar på noll.
Jag ska springa. Det är inte distans som är viktigt. Det är tid som är viktigt. Jag ska försöka hitta ett sätt att lära mig att springa utan att gå i väggen. Så jag gör som Martina Haag. Börjar på noll och ser hur långt jag kommer.
Igår sprang jag sex minuter. Idag ska jag försöka springa sju.
Ungefär så här
Några rader om innovatörer, diabetes och mina barn
Sedan några månader har mina barn en ny diabetesbehandling. De får förstås fortfarande insulin, men nu i en smart insulinpump, Omnipod. Jag har länge velat att de ska prova insulinpump istället för sprutor/pennor, men de har vägrat ha en traditionell pump i bältet med en slang in i magen. Men, när möjligheten att prova Omnipod kom tog de chansen. Omnipod är en pump som sätts direkt på kroppen. Slangen sitter under själva podden och de bär den på magen eller överarmens baksida. En pod sitter i tre dagar, sen byts den ut.
Har deras blodsocker blivit bättre? Ja. De första månaderna gick bägge barnens HbA1c ned. Nu har de haft sommarlov, och då har de gått upp. Men det brukar de göra, pga av ändrad dygnsrytm och ändrat ätande.
Omnipodden har en liten handdator som också fungerar som blodsockermätare. Insulindoserna går att ställa in oändligt mycket mer finjusterat än med sprutor/pennor och det går att räkna kolhydrater i mätaren. I takt med att de (och vi, deras föräldrar) lär oss att leva med den här tekniken, desto smartare använder vi den. Det är bra. Mycket bra.
En kort tid efter att barnen gick över till Omnipod fick vi också chansen att prova en helt ny blodsockermätare. Det är MODZ, en innovation som Carina Rajala och hennes kollega Salla Koski arbetat fram i Finland. En helt makalös blodsockermätare där fokus ligger på gränssnittet och användarupplevelsen. För att göra en kort sammanfattning för dig som inte har diabetes kan jag säga att skillnaden mellan en traditionell blodsockermätare och MODZ är som skillnaden mellan en gammal mobiltelefon från 1995 och en smartphone från 2014. Ungefär så. Carina och hennes kollega har gjort själva användandet av mätare till en kul upplevelse. Enkelt och mänskligt, det handlar om färger, former och att göra mätningen lite roligare. Lite spelifiering (gamification), delande och Angry Birds. Allt är bättre i en MODZ. Inställningar, använding och uppföljning.
Bara en sån enkel liten detalj att varje mätning går att logga och skicka med SMS till andra personer. Hade jag haft glädje av alla år av oro och ångest i förskola och grundskola.
Jag dubbelgillar innovationen MODZ och önskar (och tror) att även de andra tillverkarna av såna här produkter kommer ta efter. Gör om gränssnitten. Nu. Båda mina barn testade MODZ ett par tillfällen och gillade den skarpt. Nu kommer de inte att använda den då Omnipod-systemet förutsätter att vi använder en annan mätare. Men jag uppmanar Ominpod (och alla andra företag som gör pumpar och annan teknisk utrustning som hjälper flickor och pojkar, män och kvinnor med diabetes att leva sina liv) att titta på hur MODZ gjort
Det svåra ordet barnperspektiv. MODZ är ett strålande exempel på en produkt som inte funnits utan barnperspektiv.
Mina barn och jag ser fram emot att bättre gränssnitt, roligare mätning och uppföljning och enklare delningsfunktioner. Förhoppningsvis också integration via appar in i mobilen. För mig som inte ens är intresserad av teknik har de senaste månaderna varit hoppfulla när det gäller barnens framtid. Fler såna här innovationer kommer göra deras liv bättre. Så till er som tänker, funderar, testar, riskerar och utvecklar de här innovationerna – tack för det.
Tack är ett litet ord i sammanhanget, men jag hoppas att ni förstår att ni behövs. Oavsett hur det går för era färdiga produkter rent kommersiellt.
Augusti kan dra åt helvete
Jag skulle vara ledig. Istället jobbar jag igen. Gratis. Känner mig splittrad och stressad. Sover dåligt. Det är varmt och borde kännas skönt, men klibbsvettas istället.
Fotbollen ska dra igång.
Musikmötet.
Jämställdheten.
Och de stora jobbprojekten.
När alla andra säger att de inte kan (eftersom de värnar sitt privatliv och sina egna intressen) så är jag den som får saker att hända. Och det får mig att gå sönder lite grann. Om och om igen. Men….. jag kan inte stå bredvid och se på när ingenting händer. För ingenting händer när ingen vill göra något.
Skjut mig.
20 augusti träffar jag min psykolog igen. Det ska bli skönt.