Författare: fredrikbronner

Kände du hur universum skälvde till? Min syster Maria, eller Iija som hon kallade sig, har lämnat oss. Efter ett liv fullt av utmaningar som jag inte ens kan föreställa mig har hennes tid på jorden tagit slut. Jag sitter i bilen på väg till loppisen i Vingåker när min pappa ringer. Jag hör direkt på rösten vad han ska berätta. ”Iija har gått bort”, säger han med trasig stämma. Vi kommer överens om att höras mer senare.
Iija har gått bort. Kvar står Toni och Laura. En har förlorat sin livskamrat, en annan sin mamma. Och här på andra sidan havet står en pappa som förlorat ett barn. Universum skakar till för några av oss medan du inte ens märker det. Så är det med livet, och döden. De drabbar oss utan att det märks för de flesta. Jag förstår inte hur jag skulle kunna överleva om jag förlorade Camilla. Eller något av barnen. Tanken gör för ont att gå vidare med.
Men min syster har jag förlorat. Åtminstone för ett tag.
Jag kände egentligen inte Iija. Livet kom liksom emellan oss innan jag ens fanns. Ändå har hon påverkat mig ganska mycket. Min syster växte upp i ett annat land. På andra sidan ett hav. Vi har samma pappa, men inte samma mamma. Jag hann bli tonåring innan jag ens visste om att hon fanns. Men första gången vi sågs minns jag att det kändes härligt. Jag mådde bra av att ha en storasyster. Sen växte jag upp och åren gick. Familjen jag var ett av barnen i gick sönder och splittrades. Min syster träffade jag med ojämna mellanrum i samband med jul, bröllop eller att min pappa fyllde jämnt. Sen kom Facebook. Då fick vi mer kontakt. De senaste åren har hon smittat mig med glädje och energi. Hon har skickat kärlek över havet.
Nu är det slut. För så vitt jag förstått så funkar Facebook dåligt i himlen. För det är i himlen hon är nu. En himmel som nu blivit ett ännu bättre ställe. Min syster har drabbat många här på jorden med sin vilja och livslust och nu drabbar hon himlen. Hon har smittat mig också och jag tror att jag aldrig känt det så starkt som just idag. Urkraften hon bär på kommer ladda himlen med ännu mer energi. I detta nu fylls hennes och hennes närmastes Facebook-väggar av ord, ikoner och känslor. Jag läser vad min pappa skriver samtidigt som Eva Dahlgren sjunger sista versen i ”Ängeln i rummet” på min dator.

Här är jag med allt det andra
som gör en människa hel
och jag hoppas jag hoppas att du orkar
och att ängeln i rummet
det är henne
du ser

Det gör ont. Iija levde trots förutsättningarna på något sätt. Tidigt i livet tvingades hon transplantera typ alla kroppens vitala organ. Eller åtminstone de mest vitala. Hjärta och lungor i en transplantation. Ändå kämpade hon på och inspirerade andra. Hon har gjort så många saker som varit så omöjliga och så talande. Hon har tävlat i friidrott världen runt. Hon lyckades till och med bära, föda och uppfostra en fin dotter, Laura. Nu en klok ung kvinna som förlorat sin mamma.
Mitt lilla barn stryker mig över armen. Mitt huvud fylls av tårar. Jag sväljer dem. Igår pratade jag med psykologen om sorgen jag bär inom mig. Sorgen och oron för mina barn och den diabetes de fått att bära. Vi pratade om att jag aldrig mött den där sorgen, konfronterat den för att kunna krama om den. Det är min värsta mardröm och ångest att jag ska förlora mina barn. Har levt med den sorgen och skräcken i elva år och idag skälver själva universum till när min syster lämnar oss, när min pappa förlorar sin dotter. Jag kan inte leva med den här sorgen på det här sättet. Livet är för viktigt. Iija har lämnat ett bestående intryck i mig. Och det är att livet är härligt och levande. Levande kan göra ont och kännas hopplöst, men jag har inte tid att stanna i den känslan.
På bilden högst upp ser ni fem syskon. Nu är vi fyra kvar. Alla hjärtans dag kommer från och med nu att vara min syster Iijas dag. I sin lilla kropp bar hon världens största hjärta. Min syster har levlat. Det är sorgligt att vi andra inte kan följa med till nästa level, att vår storasyster måste gå före ensam. Hon levde liksom mycket snabbare än oss andra, eftersom hon visste att hon fått mindre tid till sitt förfogande. Vi andra kommer att följa efter när det är dags. Under tiden ska jag göra mitt bästa på den här leveln, i det här livet. Jag ska försöka glädja och inspirera andra, leva mitt liv fullt ut med mina förutsättningar tillsammans med de som behöver mig.
För det gjorde min storasyster, och jag vill vara som hon.

Nyårsafton och eftermiddagssentimentaliteten. Läser människors personliga små tankar om året som gått eller året som ska komma. Eller både och. Blir trött, glad, berörd och upprörd. Som vanligt. Tänker på mitt år. Var det bra? Var det dåligt? Eller var det bara?
Några saker tar jag med mig in i framtiden:
Det var tråkigt att min syn blev dålig och att det gick så snabbt. Efter att jag fått ett virus, eller om det var en bacill (läkarna förstod nog aldrig riktigt), på horhinnan i mars gick jag i flera månader med stora synproblem på vänster öga. Ljusskygghet och suddighet. Det blir så när hornhinnan är svullen och full med små mikroskopiska sår. Samtidigt så tappade jag synskärpan på kort håll och fick börja med läsglasögon. Allt har planat ut nu, men det som påverkats mest negativt är mitt fotograferande. Jag kan inte använda mitt favoritverktyg på samma sätt längre. Det är synd, eftersom bilden är mitt främsta sätt att uttrycka mig. Därför blir det mer och mer text istället.
Men, nog med tragedi. Det bästa handlade ju om annat.
Jag har lyckats bryta ett 43 år långt missbruk av natur och djur. Sedan åtta månader är jag vegetarian och det känns toppen på alla sätt. Jag bidrar inte längre till att djur behandlas illa och mördas, bara för att jag kan. Istället äter jag annat. För att jag kan. Snart tar jag kanske ett steg till och slutar med mjölk och ägg också. Anledningen är enkel, jag anser att alla levande varelser har rätt till sin existens utan att någon annan begränsar den. Jag har inte rätt att äta någon annan. Eller tvinga någon annan att göra mat till mig med sin kropp. Det är mitt högst egoistiska moralfilosofiska beslut och jag mår mycket bättre med att leva så. En av många tunga skam-grejer har lämnat mina axlar.
Jag har börjat odla min egen mat. Vårens och vinterns odlingsdebut slutade i succé och jag känner redan suget efter att börja förkultivera de plantor som ska ta plats i växthus och pallkragar 2015. Tomat, paprika, potatis, lök, bönor, chili, morot och säkert något mer. Härligt. Dessutom kommer det gotländska Alskogsrabarbern jag fick av Pia ta sig i år. Så söta saker blir det också. Gott.
Jag motade min flygrädsla och tog ett stort kliv över Atlanten. Tillsammans med de jag älskar mest levde jag i New York en vecka och det var helt fantastiskt. Vi var för första gången på en plats där alla trivdes. Världens bästa stad är ingens stad, den är allas. Vi åker tillbaka så snart vi kan. Det är vackert och energigivande att vara på en plats där alla är konstiga och normala. Och ingen kräver att du ska vara någon annan än dig själv.
Tillsammans med mina bröder har jag uppvaktat både mamma och pappa som fyllt jämnt i år. Så nästa år tar vi med oss dessa sjuttioåringar på varsin resa. En weekend i Berlin med pappa, och en i Amsterdam med mamma. Jag älskar de här dygnen, då kommer jag så nära min barndoms familj som det är möjligt, men nu med ett annat slags umgänge. Det är skönt att ta de dagarna och stärka banden som töjdes till bristningsgränsen så många år.
Efter en chatt med Fredrik Stengarn startades podden ”Vi borde prata mer om…” där han och jag samtalar med kloka människor som saker vi borde prata mer om. En mycket härligt grej som inte hade hänt om vi funderat så mycket. Vi bara körde. Vi har hittills spelat in 2,5 avsnitt. Hoppas hinna med ett tiotal under året som kommer. Samtal och dialog är själva livsbränslet. Och viktigt i tider när människor som försöker odla intolerans och hat jobbar hårt.
Mitt företag har fortsatt att utvecklas fint. Jag har haft förmånen att få jobba i långa och stora uppdrag. Känner mig tacksam för alla nya relationer och förtroenden det har skapat. Nästa år kommer jag dock att vara företagare på sparlåga. Jag kommer att fortsätta mitt arbete i Huddinge, men i mindre omfattning. Kanske kommer jag ha någon enstaka möjlighet att göra mindre uppdrag utöver det. Men den stora förändringen 2015 sker i mitt arbetsliv.
Jag börjar nu arbeta som politisk sekreterare för Miljöpartiet i Örebro. Efter att ha jobbat åt politiken i tjugo år ska jag nu äntligen jobba med den. Eller i den. Det kommer bli nytt, lärorikt och fantastiskt. I magen känns det fint att använda all kunskap och erfarenhet direkt i själva kärnan nu. Där idéerna skapas och utvecklas, där vi söker förtroendet. Det här uppdraget gör jag som anställd och det kommer att ta upp den mesta av min arbetstid. Ett viktigt jobb. På riktigt.
Sen räknar jag med att året i övrigt kommer att fyllas med härliga människor, goda samtal, ny musik, matlagning, hundpromenader och känslor all over the place. Säkert ett och annat KÄMPA!
Allt är som vanligt ungefär alltså. Om och om igen.