Författare: fredrikbronner

I helgen så hände något. Ibland när vi sover tillsammans så händer något. Då vaknar jag mitt i sömnen och blir väldigt känslig. Som att varenda sinne i min kropp är på helspänn. Jag kan inte somna om, utan ligger i en rent brutalt öppen närvaro. Det är som att hela mitt väsen kräver att jag ska känna hur härligt, rent och vackert det är att få vara så nära henne.
Ikväll följde jag upp den känslan med något mer byråkratiskt, men ändå fint. Jag skrev mig på vår gemensamma adress från 1 december.
 

Jag älskar Någon. Någon älskar mig. Det är redan officiellt. Någon och jag har ett förhållande, men vi har inte fått tid att leva tillsammans annat än i undantagsfall. Vårt liv tillsammans kan räknas i timmar (eller dagar om en vill vara generös), trots att det gått ganska många månader nu sedan vi föll. Och Gud, vad jag har fallit.
Nu är det dags att ta ett väldigt stort steg. Ett av de största stegen jag tagit i hela mitt liv. 1 december flyttar vi in i en lägenhet vi hyr tillsammans. En stor sekelskiftesvåning på Öster i Örebro. Med plats för oss och alla våra barn som fortfarande behöver bo med sina föräldrar. Där vänder vi på livet och låter vår kärlek vara i centrum. Så att vi kan landa i just den kärleken och fina verkligheten varje dag, istället för bara ibland. Så att andra kan vara med i den rörelsen, istället för den mer sargade och trasiga som vi lever i när vi är ensamma i våra separationer.
Jag kan inte riktigt beskriva i ord hur viktigt det är för mig att få vara i Någons närhet när jag somnar. Och vaknar. Värmen ifrån hennes händer när vi rör varandra. Hur hennes röst låter när vi pratar. Doften och det jag känner när jag vaknar bredvid henne på morgonen.
Känslorna är starkare än något annat. Och de kommer att smitta av sig på resten av livet när vi ger dem plats att växa. Så nu slutar vi behandla det vi har som ett undantag. Någon och jag ska bo tillsammans.
Det är på riktigt, verkligt och helt normalt. Ingen kommer någonsin få mig att smyga eller tysta ned det vi har igen. Framtiden är fin.
Någon heter Sara och hon är DEN.

Någonting är 140+. Ligger och väntar österut. Och är VÅRT. Något vi har tillsammans. Mitt hjärta slår fort och hårt igen. Men den här gången är det bara bra.

Stora beslut.
Galen omvärld.
Undantag.
Sömnlöshet.
Det är lite för tvära kast just nu. Mellan härlighet och svårighet. Och varenda gång det händer så är jag ensam. Känner mig isolerad och oerhört långt bort. Det är rätt dåligt.

Men, det här med att höra ihop kan vara svårt också. När det finns andra människor som inte vill att två personer ska höra ihop.