Vi skiljdes åt för ett par timmar sedan. Lilla barnet och jag. Nu har hon bott en vecka på ett nytt ställe. I nytt sällskap. När vi pratade med varandra så fick jag en stark känsla av att hon tyckte det känts bra den här veckan. Men, nu kommer hon inte bo hos mig på länge. Jag är jättetrött och känner att jag inte varit tillräckligt fokuserad på hennes känslor i den stora sammanslagning som sker nu när vi är så många som ska hitta varandra.
Så ett litet hål i bröstet har jag ikväll.
Jag är ganska trött på det. Detta ständigt gnagande jävla samvete. Jag gör inget annat än försöker göra rätt för hela världen. För alla människor jag möter. Ändå känner jag aldrig att jag räcker till. Aldrig.
78,1
För första gången sedan tonåren väger jag mindre än 80 kilo. Fascinerande. Jag har snart gått ned 40 kilo i vikt. Ungefär ett år har det tagit. Och nej, det finns ingen plan för detta. Det har bara hänt. Jag tror att livskris, hälsosam kost och löpning har tagit mig hit. Till någon slags rimligare matchvikt.
Nu ska jag ta hand om den.
Jag är ihålig
Där tog energin slut. Bromsarna slog till. Jag orkar inte mer nu. Efter en intensiv flyttvecka där jag knappt hann förstå att det underbara faktiskt hände. Sen var jag tvungen att komma tillbaka till overkligheten.
Jag kan inte leva så här intensivt. I någonslags ingenmansland mellan det underbara och det som står i vägen. Det är dags att lämna väntrummet. Men då måste jag ha energi. Och ikväll känner jag mig helt ihålig.
2016 måste ta slut nu. Det ohållbara livet måste också göra det. Jag orkar inte med det.
Jag har viktigare saker att göra.
Avslutar något
Då är det dags. Jag och Någon avslutar några månader av exil. Idag kommer tre starka män och hämtar de flesta av våra saker. På två adresser. Om 48 timmar flyttar vi in på samma ställe. Tillsammans.
De här stora stegen och besluten
2016. Jag gick in i det som en människa. Kommer ut som en hel annan. På riktigt. Men, det känns konstigt hur tvära kasten är mellan ljus och mörker, glädje och sorg. Och det är symptomatiskt att varje gång jag fattar ett stort beslut. När de allra största stegen tas. Då är jag ensam. Då får jag fira i stillhet. För så är visst 2016.
Den här månaden, november.
Den här veckan, v 47.
Den här dagen, fredag 25 november.
Superstressig och asjobbig.
Men också väldigt bra.
Den sammanfattar ett helt år på något vis. Nu går jag hem. Ensam. Hämtar en hund. Jobbar resten av dygnet med flyttkartonger. Kommer att sova för lite. Gå upp för tidigt. Fortsätta med kartongerna. Och annat jobb. Plus massor av annat.
Men, jag har ett väldigt fint möte i magen. Som kommer att göra stor skillnad.
Då kör vi igen då
Fram till måndag ska jag:
Lägga fyra nya tatueringar på min kropp.
Packa ned det sista i en lägenhet.
Packa ned en hel lägenhet till.
Redigera och få ihop ganska många nämndbudgetar.
Åka tolv mil bort och hämta en sak.
Ha två enormt viktiga möten för min framtid.
Vara en bra pappa.
Hämta hunden.
Leverera.
OK. Pulsen stiger snabbt igen. Går in i detta med sömnbrist och kommer att behöva ge upp sömnen för att hinna med allt annat. Det här måste vara sista gången jag utsätter mig för något liknande. Det här måste sluta. Nu.
Hjärtat och kroppen skriker åt mig att lägga ned. Att ta bort allt som inte förutsätter att det är jag som gör det. Hjärnan säger att det bara är jag som kan göra de här sakerna. Och jag har inte lyssnat på hjärtat och kroppen särskilt mycket de första 45 åren av mitt liv.
Det är så värdelöst.
I flyttkartongen
Längst ned i flyttkartongen lägger jag en liten, liten lapp. På den står det:
Du har kommit hem nu.
Tiden vi inte får tillbaka
Alla dessa APT:n. Eller andra möten där vi inte behövs. Där vi beslutar om alla dessa uppgifter och deadlines som stressar oss att jobba hårt för resultat som ingen kommer ihåg bara några månader senare.
Det är tiden vi aldrig får tillbaka.
16 dagar och några till
Om 16 dagar kommer flyttfirman och hämtar grejer i två lägenheter. Sen ska de grejerna stå på en lastbil ett par dagar innan de bärs in i en ny lägenhet. I den lägenheten ska sex personer bo tillsammans. Inte alltid, men ofta. Två av oss ska bo där hela tiden.
Idag var fyra av oss där och tittade. Alla var glada och inspirerade efteråt. Det kändes väldigt fint. Jag är väldigt lycklig och glad över att det här händer. Det bästa har inte hänt än.
Dags att byta något mer
Det är dags att sluta på rådhuset. Anledningen är enkel: Jag älskar Sara för mycket för att låta vår relation helt och hållet ätas upp av jobb. Vi har från början var tydliga mot varandra i viljan att leva jämlikt. Men på jobbet är vi inte jämlika och när jobbet är det som vi präglar den mesta av tiden vi har tillsammans, då smutsar det ned den viktiga verkligheten. Där jag vill leva med Sara resten av livet.
Så nu lämnar jag snart in ett meddelande om uppsägning och går tillbaka till mitt eget företagande som frilansande kulturvetare, PR-konsult och kommunikatör. Någon gång under januari lämnar jag in mina saker och går ut ifrån rådhuset.
Jag är oerhört nöjd och tacksam över de här två åren som politisk sekreterare. De har varit roliga, lärorika och känts viktiga. Vi har gjort något viktigt tillsammans. Jag kommer alltid att backa Sara, Niclas och de andra. Men nu i en helt annan roll.
De är ju några av mina allra viktigaste vänner.