Författare: fredrikbronner

Ensamhet. Jag har gjort mig själv till en mästare på det. Ensamhet. Något fick mig att välja det spåret redan som barn. Få riktiga vänner och jag har haft väldigt svårt att utveckla de där banden som liksom är eviga. Det finns väldigt få människor jag känner att jag helt kan lita på, be om hjälp eller vet fångar upp mig om jag faller. Jag har inte släppt in någon.
Jag var valt att klara mig själv. Jag har valt ensamheten. Och nu hatar jag det valet.
På ungefär ett år lämnade jag ett helt liv. Det finns väldigt lite kvar av den som var jag i december 2015. Banden till mina barn, mina syskon och mina föräldrar. En kropp som krympt ungefär 40 procent. Jag har lämnat jobbet, kärnfamiljen, förutsägbarheten och… ja, typ allt. Och jag har gjort det ensam. Eller kanske inte helt ensam, eftersom jag mötte DEN STORA KÄRLEKEN som jag vill dela allt med, men av olika anledningar hållit utanför delar av mig och mina tankar.
Nu står jag, en bit in i livets andra halvlek och försöker bygga upp något nytt. Ett liv där jag inte vill vara ensam. Där jag vill dela allt med Någon. Där jag vill prata mer om vår framtid, än min. Jag behöver något större än min egennytta för att kunna blicka framåt överhuvudtaget. Men, det är oväntat svårt. Kanske för att jag inte vet hur jag ska göra? Ett helt liv där självständighet och ensamhet varit själva strategin är kanske svårt att lämna?
Jag vill dela meningen. Känslorna. Uppgifterna, målen, drömmarna. Inte för att jag vill utplåna mig själv (det gör jag ändå eftersom det enda sättet jag – i min ensamhet – känner att jag är bra på är att göra livet lättare för andra) utan för att jag vill vara tillsammans. Jag vill släppa in och bli insläppt. Vara nära.
Någon och andra. Någon vill jag vara så nära jag kan. Andra vill jag dela rätt saker vid rätt tillfällen med. Men jag vill inte sitta längre utan åror i en för liten båt på ett för stort och oroligt hav. Det går inte att leva så längre. Jag vill dela.
Samtidigt har jag begåvats/förbannats med högkänsligheten. Den gör att jag överdoserar andra människors känslor. Den får mig att vilja vara överallt hela tiden för att tillfredsställa andra människors behov. Även när de inte ens är uttalade. Eftersom jag känner. En egenskap jag inte kan stänga av. Som gör livet komplicerat och som säkert legat i bakgrunden som en anledning till att jag inte klarar av stora grupper av människor, mingel, krogen, hetsen, jakten och allt det där andra som är så viktigt. Allt det där som gör mig pytteliten och väldigt trött. Alla känslor, intryck, ljud. De går rakt in i mig och tar plats.
Det är många som tycker att jag är en extrovertm högpresenterande och självcentrerad typ. Men, det har bara varit ett spel. Ett sätt att ta plats för att inte gå under. Egentligen är jag en ganska introvert, högkänslig och lågmäld typ som helst skulle sitta hemma i en stuga vid ett hav och kommunicera med er andra via brev, chattar och andra lugna kanaler. Och träffas i lugna sammanhang där vi verkligen kan lyssna på varandra.
Jag behöver vara ensam, men jag hatar det. Jag behöver dela mitt liv med andra människor, men överdoserar när jag gör det. Och nu har jag lämnat nästan allt bakom mig. Står ganska tom och längtar till något annat. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte hur jag ska ta mig dit jag inte ens vet att jag vill. Det gör mig trött och ganska snurrig. Nu släpper jag in Någon. Någon får vara med. Det är läskigt eftersom jag måste visa upp för Någon hur skör och otydlig jag är. Det är som att jag inte har någon ryggrad kvar.
Men, det jag känner allra mest av allt är att jag inte vill vara ensam längre. Att jag vill fortsätta se till att människor möts och får utveckla sina idéer och att jag kan hjälpa till med det på olika sätt. Jag vet att jag behöver tid, lugn och tillit. Inte kamp, mod och självständighet. Jag behöver vara väldigt stark och lugn just nu. Men jag är en väldigt liten kolhög i ett oändligt universum.
Som inte förstår någonting mer än just detta. Jag vill höra samman.