Idag gick jag till Lisa igen. Hon gjorde den minsta tatuering jag har på kroppen. Satte tre små bokstäver bakom höger öra, eller om det är i nacken. Eller kanske sidan av halsen. Den där punkten där jag älskar att känna Någons andetag.
hsp.
Tre små bokstäver som betyder mycket. Bara den som kommer riktigt nära kommer att kunna läsa dem. Bara den som kommer nära på riktigt kommer att förstå.
.
.
.
.
.
.
.
.
Sen gjorde Lisa den största tatueringen jag har på kroppen hittills. Det där magiska trädet, björken från stranden vid Hjälmaren som jag stått och tittat på så många gånger, i alla årstider. Den stod där, ensam på stranden, ända tills uppbrottet kom. När jag lämnade allt bakom mig tog någon också bort björken. Den dog samtidigt som jag dödade mitt gamla liv.
Nu är den björken på min rygg. Med rötter som letar efter en plats att få stanna på. De finns några ord där också. Dying to love you. Jag fortsätter att leta. Björken är jag.
Var inte rädd
Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn.
Du ser den inte nu, men färdas dit.
Det enda jag vill
Det enda jag vill i livet är att göra gott. Tillsammans med andra människor. Jag är en naiv, blåögd, romantisk…. idiot. Som blir allt äldre. Och tyvärr allt tröttare. Jag har problem med att hitta sammanhang där det finns nån slags balans. Där känslorna jag delar med mig av möts av känslorna jag får tillbaka. Har levt hela livet i någon slags underskott.
Det finns människor som tycker att jag är perfekt när jag är rolig, smart och inspirerande. Men som inte vill vara det tillbaka. Jag har mött ganska många sådana genom åren. Oftast blir en sådan relation intensiv, vi gör något tillsammans, och sedan går vi åt skilda håll. Ses ibland i något sammanhang, säger att vi borde höras, men sedan gör vi det aldrig. Det finns också människor som ser min högkänslighet, men inte riktigt förstår den. Som vill mig väl, men ofta för att jag är viktig för dem, inte för att jag bara är.
Nu har jag kommit till en punkt i livet där den här obalansen har gjort mig tom och trött. Och då försvinner människor tydligare. Det är liksom upp till mig att hitta rätt och att be om hjälp. Men, jag är tom. Jag vet inte hur.
Ibland ber jag. Om att det ska komma någon som vill möta mig. Älska mig, acceptera mig och respektera mig för den jag är. Som vill vara med mig för att jag ÄR, inte för att jag GÖR. Jag har vetat att den kärleken finns hela livet, men jag gav upp på att någonsin hitta den. Sen hände något. Någon kom in i mitt liv, sade något som förändrade allt och fick mig att tro på att jag var viktig. Det började brinna. Men, det verkar som att ljuset brann i bägge ändar. Väldigt starkt, väldigt ljust, men tyvärr väldigt kort. Lågan är fortfarande oerhört intensiv. Men den där lågan har börjat flacka och flämta. Mörkret runt om är väldigt kompakt och snart finns det ingen näring kvar för elden. Nu behövs ett nytt ljus, som brinner i en låga. Lugnt och fint. Varmt.
Och här står jag. Med ett rusande hjärta, en tom hjärna och en förlamande känsla av förtvivlan. Jag har levt med en lugn och stilla tro på att det bästa inte har hänt än. Som han sjunger i en av de viktigaste låtarna i mitt liv, Håkan. Jag ville så gärna att han skulle ha rätt.
Nu vet jag inte längre. Det känns som att allt liksom tar slut. Ungefär nu.
Man måste dö några gånger
Man måste dö några gånger innan man kan leva, sjunger Håkan. Hur många gånger, undrar jag. För som det känns den här morgonen orkar jag inte dö fler gånger.
Back in business
Hjärtat rusar.
Jag får blodtrycksfall så snart jag reser mig.
YAY!
Fredagsmys
Hetsig dag. Var en bra konsult. Sen gick jag till psykologen. Nu vill jag bara försvinna igen. Långt, långt bort.
Konflikt och beslut att fatta ensam
Hjärnan säger en sak. Att det är dags att hitta andra sammanhang. Att den här tiden som liksom rinner iväg i väntrummet aldrig kommer tillbaka och att den kommer att bli väldigt lång. Så lyssna på de erbjudanden som finns. Skapa en vardag för dig själv som funkar och gör det du måste för att hitta den vardagen.
Hjärtat säger en annan sak.
Den här konflikten tar mycket energi. Och den jag skulle vilja dela besluten med är inte tillgänglig. Besluten är mina att fatta. På egen hand efter egen hjärna. Eller eget hjärta.
Tiden rinner ut. Deadline närmar sig.
Livet går i cirklar
Plötsligt är dragningskraften stark och oväntad. Från en plats och ett sammanhang som jag trodde jag lämnat. Men, det är något väldigt skönt att få tillbaka sammanhang där jag är uppskattad, där jag är en jämlik del tillsammans med andra och där vi arbetar proffsigt tillsammans.
Huddinge. Igen.
Kärleken eller vardagen?
Varför är det så svårt? Sedan separationen för snart två år sedan har allt i vardagen blivit svårare, krångligare och många av utmaningarna som livet innehåller blivit dubbelt så stora. Att möta en del av de saker jag möter i mitt liv som ensam är helt värdelöst.
Livet går inte ihop. Logistiken håller inte. Tiden räcker inte. Jag klarar det inte på egen hand. Bokslutet över livet just nu visar tydligt att det inte funkar. Att allt har blivit sämre sedan separationen.
Allt utom kärleken. Den har aldrig varit starkare i mig än den är nu. Synd att det inte finns plats för den i vardagen. Äta, sova, jobba, dö.
Välj glädjen, liksom.
Har flyttat in i fel del av kroppen men jag hoppas att det är tillfälligt
Sitter på ett tåg. Funderar. Allt känns upp och ned och in och ut. Som vanligt, men ändå inte. Jag har tvingats flytta in i min vänstra hjärnhalva för att kunna få andra att förstå. Jag hoppas att det är tillfälligt, för jag trivs inte så bra här. Det finns saker som blir klarare här. Men, konsekvenserna av den klarheten är inte så kul.
Varför ska det vara så svårt att leva i hjärtat?