Det finns en kurator på Universitetssjukhuset i Örebro. Som jag har fått chansen att prata med. Hon heter Caisa Lindström och har forskat på det här med psykisk ohälsa hos föräldrar till barn med kroniska sjukdomar (främst diabetes). Hon lyssnar på mig. Hjälper mig att tänka lite.
För det är dags att erkänna det igen. Jag mår inte alls bra. Jag fixar inte allt det här det för med sig. Samtidigt har jag byggt mycket av mitt liv på att klara mig själv. Och det här är för stort. För svårt. Energin tar slut med jämna mellanrum. Då är det fint att få hjålp av någon kunnig. Som lyssnar och hjälper.
Jag hoppas att det ska lära mig att be om hjälp oftare. Jag hoppas också att det ska hjälpa mig att göra den där boken jag velat göra i ett par år nu. Berättelsen om hur livet förändras när barnen får diabetes. Reportaget där jag och andra mammor och pappor berättar. Kombinerat med forskningen som visar samma sak. Och forskningen som visar hur det går för våra barn.
14 november är det idag. Året är 2012. Snart har diabetes varit en del av mitt liv i nio år. Mitt stora barn var sju när hon fick sin diagnos i början av december 2003. Ella hann bli två år, innan hon fick sin diagnos hösten 2006. De är mina hårdaste hjältar, men de är mitt jobb också. Ett jobb som aldrig blir klart.
Men, framför allt är de mina barn. De finaste och härligaste flickor jag kan tänka mig. Jag tycker de förtjänar något bättre än det jag kan erbjuda. Vill sluta jobba så hårt för att deras blodsocker ska vara bra. Sluta ha ångest över att jag är en dålig pappa. Eftersom all energi jag lägger på att fundera hur jag kan göra saker bättre gör att jag inte orkar vara det som barnen behöver mest.
En pappa som lyssnar och finns och tröstar och bara älskar liksom.