Ulf gick i min parallellklass på högstadiet. Det gick rykten om honom. Han var ett geni, en nörd. Han hade byggt sin egen dator, sades det. Detta var i mitten av åttiotalet en bedrift att jämställa med en månpromenad. Ulf var något av ett original. En sån som inte passerar obemärkt genom högstadiet. De tuffa killarna tyckte det var kul att tracka Ulf, för hans humör slog lätt över i något som kan kallas okontrollerad ilska. Jag var lite rädd för honom. Han klädde sig alltid i lite färglösa gubbkläder. Pratade nästan aldrig. Hade ingen bästis.
Jag såg Ulf på Arvikafestivalen i somras. Och alledeles nyss höll jag på att krocka med honom i ett gathörn i Malmö.