På Tankar för dagen imorse talade Katarina Mazetti om en tid som flytt. Om sina föräldrar och livet före teven. Om det gamla bespottade (och fattiga) livet som innehöll ett naturligt socialt sammanhang. När människor ville vara tillsammans.
Det berörde mig. Inte med nån slags känsla av att det var bättre förr, för det var det inte. Mer för att den där känslan av att vilja vara tillsammans är så stark i mig nu. Hela mitt liv har liksom präglats av att jag klarar mig själv. Och den här högkänsligheten som gör att jag har svårt att klara sociala sammanhang som drivs av nån slags hetsjakt och stress.
När jag kom hem efter jobbet, och ett samtal med min psykolog, lagade jag för första gången på väldigt länge riktigt mat. Till mig själv. Medan jag gjorde det lyssnade jag på Utbildningsradions program Jobba, sova, dö: En högre mening. Avsnittet handlade om jobb och en högre mening. Det berörde mig också. För kraften i att använda kunskap till att göra något mer än att tjäna pengar är stark även i mig. Det måste finnas en mening.
Avslutade den här tråden med att se Erik Gandinis The Swedish Theory of Love som finns på SVT Play. Den fångade liksom allt. Gav skavsår i hjärtat. Det här individualistiska samhället funkar inte. Oberoendet och ensamheten skapar något galet. Något väldigt omänskligt.
Vi behöver vara beroende av varandra. Ömsesidigt beroende.