Publicerat

Jag vill åka tillbaka

Jag är så tonårsförvirrad. Den tomma blicken avslöjar mig. Min pappa ser också lite förvirrad ut. Omtumlad liksom. Kanske för att det är hans fyrtioårsdag och någon slags överraskningsfest pågår. Båda våra blickar är i fjärran. Jag undrar vad vi försöker se, där och då. Jag lade ett par timmar igår på att gå igenom några av pappas fotoalbum. Sorgen grep tag. Skammen och skulden grep tag. Gråten kom. Och kom igen. Jag ser i bilderna ett liv. Ett sökande liv. Efter kärlek och relation. Efter möjlighet att få hjälpa. Att våra vara någon i relation till någon annan genom att göra något gott. Varför gjorde tonåren och många år som följde mig blind för det då? Varför måste livet göra så att vi bara fick en kort, kort tid att mötas som lika samma?

Jag vill åka tillbaka till den där kvällen. Jag vill viska i pappas öra: Det kommer att bli bra. Jag kommer aldrig att behöva upprätta dig eller göra det du aldrig vågade. Tvärtom, jag kommer att fortsätta på den väg du visat, men på mitt sätt. Allt är som det ska bli, pappa. Jag älskar dig. Ingen kan någonsin vara för mig som du kan vara.

Jag står inte ut med tanken på att jag inte lät honom veta det förrän sent i livet.

Publicerat

Predikan: Enheten i Kristus (i Skapelsetid)

Predikan
21 september, 2025
Fjortonde söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka, Örebro

Epistel
Filipperbrevet kapitel 2, vers 1-5

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.

Evangelium
Lukasevangeliet kapitel 22, vers 24-27

Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare.

 

Predikan

Hur blir jag mitt bästa jag. så att du kan bli ditt bästa du, så att vi kan bli vårt bästa vi? Låt oss ta hjälp för att försöka besvara de här frågorna.
Bibelberättelsen från Lukasevangeliet kan bli lättare att närma sig om vi placerar den i sitt större sammanhang. Vi är vid den sista måltiden. Jesus har brutit brödet och låtit bägaren gå runt. Men han har också berättat att en av lärjungarna ska förråda honom. Då börjar de upprört att diskutera vem det är som är den uslingen, innan pendeln slår tillbaka och de börjar diskutera vem av dem som är den bästa lärjungen, alltså den största. Tvåtusen år före Facebook, TikTok och den förbaskade polariseringen som delar upp världen just nu så föll också lärjungarna in i de världsliga kungamakarnas förvirring. Men Jesus, han visar ju något helt annat när han vänder upp och ned på tillvaron och säger att minst är störst, sist är först. Att det är den som tjänar som leder. Följ mig, säger han. Håll ihop och försök göra som jag visat er.

I Johannesevangeliets inledning fördjupas berättelsen:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.
Allt hör ihop och allt är ett i Ordet, i Jesus Kristus.

Aposteln Paulus kan hjälpa oss att göra det hela något tydligare. Inte minst genom att säga att alla kan få plats i gemenskapen, och att vi delar allt vi har med varandra. Han är tydlig i sitt brev till församlingen i Filippi (och kanske till oss också) när han ber människorna att leva i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Eller som i den berömda formuleringen i Galaterbrevet: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Lågorna är många, ljuset är ett sjunger vi i en populära psalm.

Kanske kan vår egen tanke om folkkyrkan också förklara något. Kyrkan rymmer olika inriktningar, tolkningar och traditioner. Enheten i Kristus betyder att dessa olikheter hålls samman i den större gemenskapen vi kallar kyrkan, där grenarna är många, men trädet är ett, trädet Jesus Kristus.

Och här i september, i Skapelsetid och skördetid, är enheten i Kristus synlig i hela Skapelsen tänker jag. I alla Den heliga Andens verk som vi kallar för naturlagar som gör att frön gror i jorden och blir till något som vi får äta oss mätta på. Gåvorna är många, Anden är en, finns i Jesus Kristus. Vi får vara ett i honom.

Kanske finns ett av de tydligaste svaren i nattvarden. Där vi alla knyts samman i måltiden med Kristus. Där vi alla välkomnas fram, oavsett var vi kommer ifrån eller vad vi bär med oss hit. För tjänsterna är många, Herren är en, Herren Jesus Kristus.

Poeten Göran Sonnevi beskriver det här i en fint formulerad mening: I varje bit bröd jag tar i munnen, finns alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna.

Vi är väldigt många människor som möts vid nattvardsbordet varje vecka, i hela världen. Om vi alla skulle bli kvar i enheten i Kristus och följa Jesus ödmjuka exempel… då skulle vi kunna göra något väldigt stort tillsammans. Och jag tror att vi behöver göra det nu. Jag tror att det behövs många ödmjuka människor för att lösa de enorma problem vi står inför nu… i en fallen värld där så många ledare verkar vara förvirrade. Jag tror att det är dags för kyrkan att kavla upp ärmarna lite till.

För vilka ska kunna stoppa nationalisternas olika folkmord och krig? Vilka om inte vi, vi är ju ett i honom? Vilka ska stå för en värld där mänsklig intelligens värderas högre än artificiell? Vilka om inte vi? Vilka skulle kunna göra ett ärligt försök att faktiskt fördela våra resurser mer rättvist så att varenda människa får en chans att leva ett värdigt liv? Vilka om inte vi som är ett i honom? Vilka ska läka såren vi har rivit upp i Skapelsen (där saker vi själva skapat förstör den fantastiska och livgivande värld som skapades för oss att dela med alla andra levande varelser)? Vilka ska läka de såren om inte vi? Vad skulle kunna hända om vi helt enkelt skulle bestämma oss för att faktiskt gå ut ur våra kyrkor tillsammans och efter bästa förmåga försöka att göra som Jesus lite mer och lite till? Vi är ju ett i honom. Och lejonet av Juda kan fortfarande ryta när det behövs. Lejonet är inte bara en gullig kattunge. Och han kommer att segra.

Vill vi följa lejonet, alltså Jesus? Ledarnas ledare, den ödmjuke tjänaren som leder genom att komma med nåd, kärlek och hopp, till den som vågar tro. Vill vi också vara ett med honom? Vill vi hålla ihop och tjäna varandra?

Jag tror att vi måste orka se samtiden i vitögat. För en ny religion ser ut att ha uppstått i treenigheten mellan girighetens ekonomi, fanatisk nationalism och en kristendom utan Kristus. Allt fler människor i världens rikaste land tror att deras president är en ny Messias. Allt fler tror att världens rikaste män – teknikentreprenörerna – är profeter. Människorna kröner sina nya kungar och kanske ser vi liknande rörelser i hela den gamla västvärlden, även här hemma i Sverige, folkhemmet som allt oftare sägs sakna både folk och förmåga att vara ett hem. Journalister ringer och frågar präster om Jesus var höger eller vänster och försöker trycka in en tvåtusen år gammal tro i svensk partipolitik som inte ens är tvåhundra år ung.

Människa var är du?.. ropar Gud till oss genom hela sin skapelse. Kom hem.
Jesus dog för vår skull. Hur tackar vi för hans försoningsoffer? Nåden är gratis. Allt vi behöver göra är att svara. Allt är möjligt. Och vi ska inte låta oss luras att tro att vi inte kan göra något. Vi behöver inte låta synden släcka hoppet som finns i tron. Men vi bör vara försiktiga, för om vi kavlar upp våra ärmar utan ödmjukhet och enhet, då riskerar vi att bli som de förvirrade ledare som verkar tro att våld och girighet är vägen framåt. Men om vi kavlar upp våra ärmar i ödmjukhet och enhet tillsammans och gör det vi kan för att följa Jesus… då tror jag att det kommer öppna sig andra vägar till framtiden.

För också vi kan torka tårar och visa omsorg om brustna hjärtan. Vi kan fortfarande resa de som har fallit och bära varandra när det behövs. Precis som Jesus gör. För vi har ju fötts med det där vetandet som vi delar med varandra, alltså MEDVETANDET. Och vi har fötts med vetandet vi har tillsammans, alltså SAMVETET. Jag skulle tro att både medvetandet och samvetet kommer ur enheten i Kristus. Och vem vet, kanske kan den enheten bli klar och tydlig redan idag, vid nattvardens bord, där varje bit bröd vi får skulle kunna innehålla alla människor, hela jorden, hela himlen och alla stjärnorna? Här och nu….när Jesus ser oss, och ber oss att se varandra.…när Jesus berör oss, och ber oss att beröra varandra.

För Jesus älskar oss, och vill att vi älskar varandra. Enheten i Kristus är ett levande mysterium. Hela Skapelsen kan liknas vid en mänsklig kropp. Eller en stor kyrka som Gud skapat för oss att leva i tillsammans. Lemmarna är många, kroppen är en, Jesu Kristi kyrka, och vi är ett i honom! Det är alltså tillsammans som jag är mitt bästa jag och du ditt bästa du. Tillsammans blir vi…vårt allra bästa vi.

Liksom Fadern och Sonen och Anden är enhet så är också vi skapade att vara det. Jag har svårt att inte känna mig ödmjuk – och inte så lite hoppfull – inför detta mysterium. Nåden är gratis. Lejonet bär oss hem. Han känner ditt namn, han känner mitt. Vi är ju ett i honom.

Allt är som det ska bli, amen.

Publicerat

Ansökan till nästa steg i utbildningen

Då har jag hängt på låset och skickat in min ansökan till det sista årets utbildning, det som kallas Prästprogrammet på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Det blir spännande att se om höstens väg leder mig dit. Om någon timme ska jag ha mitt första handledarsamtal om magisteruppsatsen. Två veckors praktik väntar liksom en MSS-helg på stiftsgården. Och så hoppas jag förstås att biskopen ska ge mig det slutliga intyg jag behöver för att kunna antas till slutåret. Jag ber och arbetar. Ora et labora.

Publicerat

Musiktips: Biffy Clyro

Biffy Clyro har liksom stått på vänt. I tjugo år. Med den här låten om tro så slutar de stå på vänt.

”How about now?
Do you want to be forgiven
For the fucking millionth time?
If you don’t believe, then what’s the difference?
Unless you read between the lines”

Publicerat

Helgen vecka 37

Tillbaka i Karleby. Försöker att vara snäll. Är lite låg och skavig på grund av sorg, ryggskott och några intensiva dagar med uppstart av magisteruppsats, diskussion om framtiden med stiftet, förberedande av ansökan till Svenska kyrkans utbildningsinstitut och höstförberedelser i trädgården här. Den ständiga lågintensiva smärtan i ryggen gör mig irriterad. Lite mer hudlös liksom. På vägen hit igår så lyssnade vi på låtar som gjorde mig lite ledsen. Låtar med djup som tog mig ut på djup som fick mig att känna mig som en otillräckligt syndare. Vilket jag i och för sig också är. Gladde mig åt en glasklar predikan av min vän Alex och senare på kvällen ett fint mail. Har nu fått handledare till uppsatsen och det känns finfint. På söndag är vi tillbaka i Örebro och då startar läsårets konfirmand-säsong upp. Cirka hundra ungdomar i år hemma i Nikolai. Det blir kul.

Försöker starta upp en Substack. Oklart varför. Jag tror att jag saknar det gamla flödet som sociala medier gav, för länge sedan. När tips om musik, böcker och annat liksom var mitt flöde. Där kommer jag att publicera mina predikningar samt ett fredagstips om musik, böcker eller kanske film. Den som lever får se. Söker intressanta publicister att följa också för att få ett renare flöde.

Publicerat

Magisteruppsats påbörjas

Höstens uppgift är att bli klar med de akademiska studierna. Det som återstår är en magisteruppsats i teologi. Första seminariet hålls imorgon. Då ska vi presentera våra ämnen och tänkta frågeställningar. Efter att ha gått igenom lite litteratur och låtit kandidatuppsatsen försvinna ur de aktiva tankarna har jag tänkt försöka undersöka följande:

Vilka kyrkosyner framträder i Svenska kyrkans församlingars platsannonser?

Genom diskursanalys tänker jag tolka språk och begrepp i församlingars platsannonser under en definierad tid (exempelvis oktober 2025). Jag kommer titta på hur församlingen beskriver sig själv och sin huvudsakliga uppgift (som finns formulerad i såväl lagen om Svenska kyrkan som Kyrkoordningen) men också vilka egenskaper som efterfrågas hos den som ska söka jobb i kyrkan? I mötet mellan dessa underliggande frågeställningar bör det framträda kyrkosyner (alltså självbilder av kyrkan).

Målet är att ta fram en analysmodell som går att använda på flera av Svenska kyrkans (eller andra samfunds) olika kommunikativa uttryck, som församlingsinstruktioner, budgettexter, valplattformar, årsredovisningar och annan text som beskriver kyrkan.

Beroende på utfall i analysen kommer uppsatsen vidare att föra resonemang om Svenska kyrkans självbild i ett post-modernt och sekulariserat samhälle. Kommer annonserna att indikera det som inom praktisk teologi kallas för inomkyrklig sekularisering? Det är en av mina hypoteser. Inte minst med tanke på att endast 17 procent av Svenska kyrkans anställda har det som kallas vigningstjänst – biskopar, präster och diakoner. Den största tillväxten i kyrkans organisation just nu är rent administrativa och förvaltande yrken, som kommunikatörer, ekonomer och fastighetsförvaltare.

Därför känns det relevant att försöka studera detta i en magisteruppsats. Men låt oss se vad universitetet säger och vad jag får för handledare. Den slutliga formuleringen av frågeställning och syfte lär förändras. Men jag har redan mycken av den teoretiska litteratur jag behöver, tror jag.

Min kandidatuppsats handlade om kyrkosyner på Svenska kyrkans officiella Instagram-konto. Så här förklarar Googles AI Gemini den uppsatsen i Notebook LM. Jag är inte säker på att jag håller med om den förklaringen fullt ut, men i stora drag är det en hygglig sammanfattning.

Publicerat

Pappa, jag saknar dig

Hallå pappa!

Jag predikade idag. Hemma i Nikolai. Du var med i predikan. Jag berättade om din kärlek och mitt högmod. Jag skulle vilja prata mer med dig om det. Om några likheter vi har. Men det går inte nu. Jag saknar dig.

Fredrik

Publicerat

Predikan: Friheten i Kristus (och pappa)

Predikan
7 september, 2025
Tolfte söndagen efter trefaldighet
S:t Nicolai kyrka, Örebro

 

Denna predikan tillägnas Gud och min pappa, Per-Åke Welander (född 21 augusti 1944) vars sista andetag togs 22 augusti 2025.  

Romarbrevet kapitel 8, vers 18-23

Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om
att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.

Lukasevangeliet kapitel 13, vers 10-17

En gång undervisade han i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: ”Kvinna, du är fri från din sjukdom”, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: ”Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.” Herren svarade honom: ”Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?” Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.

Predikan

En gammal man låg på sjukhus. Ett långt och friskt liv hade plötsligt och oväntat vänts upp och ned. Han var rädd, han var orolig. Kanske främst för sina närmaste, för hur de skulle klara sig i den här krisen. Han kände maktlöshet. Men mannen – som var läkare – vilade nu själv i andras vård. De närmaste samlades. Också de var rädda och oroliga. Kanske främst för mannens skull, skulle han klara sig igenom den här krisen? Också de kände den där vanmakten som människor känner när de vill kunna läka och bota med sin beröring trots att det inte går.

Men liksom mannen så vilade också de i vårdens värme, i sköterskors blickar och ord, i läkares tydlighet. Och alla vilade de – mannen, de som vårdade honom och hans anhöriga – i Guds varma händer.

De hade liksom placerats i en ficka i tiden, där tillståndet pendlade. Mannen låg på Intensivvårdsavdelning. Pendeln som slår mellan hopp och förtvivlan slog dem ganska hårt och ganska skoningslöst. Kanske blir Paulus ord i Romarbrevet om att Skapelsen ropar som i födslovåndor och att människors ropar i väntan på att Gud ska befria dem… kanske blir de orden något klarare för den som legat på IVA. Kanske också för den som har suttit bredvid. Och vad vet jag, kanske också för den som vårdat. Jag vet inte, men jag kan tro.

Och jag tror att Gud blir människa i Jesus. Jag tror att Jesus vill räta alla ryggar. Jag tror att Jesus vill lägga händerna på alla levande och befria alla själar. I det som ibland kallas Jesus egen bönbok, Psaltaren, står det i den 145:e psalmen:

Gud håller sina löften, kärleksfull i allt han gör.
Herren stöder dem som vacklar, han rätar krökta ryggar.
Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid.
Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger.
Rättfärdig är Herren i alla sina gärningar, kärleksfull i allt han gör.
Herren är nära alla som ropar, alla som av hjärtat ropar till honom.

Jag tror att det som de här raderna talar till ligger bortom åtminstone min fattningsförmåga. På samma sätt som Jesus gärning i allt sitt djup inte är möjlig för mig att förstå. Jag tror att mysteriet som är Gud inte går att fånga. Inte med ord, inte med ordningar, lagar eller regler. Inte heller med rationella och intellektuella resonemang. Och kanske är det också ett viktigt perspektiv och ingångsvärde på Lukasevangeliets berättelse där en av maktens män ännu en gång hänvisar till en regel för att hindra Jesus och de han botar och hjälper. Föreståndaren vill styra dem som bryter mot reglerna. Men kanske är inte det viktigaste Lukas försöker berätta att människor som följer regler är onda (för det är de med stor sannolikhet inte alls). Nej, jag tror att det viktigaste Lukas berättar är att Guds kärlek (som Jesus kommer med) inte går att låsa in utan vill nå oss alla. Befrielsen som kommer med nåden går bortom alla regler vi människor någonsin kan hitta på.

Jag vill tro det. Och jag vill tro att Guds gränslösa kärlek fortfarande kan röra sig igenom oss och mellan oss som får leva på jorden tillsammans. Jag vill tro att det är den viktigaste ordningen av alla. Själva grunden som alla naturlagar Gud har skapat vilar på och vilar i. Att den fallna världen kan läkas när vi som lever öppnar oss för den kärleken, tar emot den och låter den färdas vidare ut i Skapelsen.

I vår tid, inte minst i valtider som nu, hamnar gärna fokus på rätt och fel. Svart eller vitt. Rött eller blått. Grönt eller brunt. Till sist blir det där liksom grått och då blir det lite för lätt för oss att hamna i ändlösa diskussioner om vilka krökta ryggar vi ska ägna sig åt att räta egentligen. Och vilka i av oss som faktiskt borde räta dem. Och med vilka metoder i vilka budgetar. För så fungerar ju nu vårt moderna samhälle. Vår rationella och effektiva gemenskap. Det mäts och utvärderas. Inte sällan blir planeringen själva målet. Människor görs till objekt och värderas på olika sätt. Strategerna blir allt fler och ensamma änkor ställs mot unga killar i luvtröjor som lever i skuggorna här i kvarteren utanför kyrkan. Och nu vill de som kallas våra folkvalda ledare till och med bestämma vilken musik, film, konst och kultur som är just vår. För liksom synagogsföreståndaren i Lukas berättelse så har vi också regler, rutiner och ordningar.

Men det är samma Gud och samma Jesus som vill möta oss. Här och nu i vår tid. Som vill befria oss. Oss och alla de som drabbas när våra regler ställer sig i vägen för de levandes möte med Gud. Och jag tror att det är mycket viktigt för oss att komma ihåg att Gud inte är en bank, att Jesus inte betyder inkasso och att den heliga Anden inte deltar i tävlingen som kallas ekonomisk tillväxt.

Nej, vägen till den heliga freden och friden i mysteriet öppnas inte för att någon betalar en dyr avgift. Jesus vill laga alla brustna hjärtan. Torka våra tårar. Resa dem av oss som går att resa upp och bära hem de av oss som inte längre kan resas upp. Jesus följer oss alla hem, medan vi bär på våra kors. Vägen öppnade Jesus genom att dö för vår skull, på sitt kors.

Vi ska vara rädda om kyrkan, om vår gemenskap i Kristi kropp. Vi ska välkomna flera människor i den. Då behövs det ordningar och regler. Men låt oss varje dag fundera på vad dessa ordningar och regler som vi skapar gör för att underlätta för oss att förmedla det hopp som Jesus förmedlar när han kallar på oss, rätar våra ryggar och säger att vi är fria.

Jag tror att det är friheten i Kristus som finns innerst inne i kyrkan, som är själva hörnstenen i kyrkan. Det stora varma mysteriet. Jag tror, som påve Franciscus, att kyrkan är ett fältsjukhus uppställt mitt i en fallen värld för människornas befrielse.

På sjukhuset, på IVA, lärde jag mig något om det där. Den gamle mannen lärde mig något viktigt. Han hade levt ett långt liv med ganska starka åsikter och fasta principer, som jag tror det inte är helt orättvist att åtminstone bitvis kalla en aning konservativa. Samtidigt som han alltid varit redo att packa sin läkarväska och rycka ut till lidande människor i samhällets skugga. Brandtalet han höll för mig om lidandet i Gaza kom lika oväntat som engagerat. Med åldern kom visdomen och då klarnade den viktigaste av hans principer, kärleken. Egentligen var det inte så oväntat… men det är först nu förstår jag att kärleken alltid var viktigast för min pappa. Jag ser också att mitt högmod stod i vägen även i vår relation. Att det var först när jag var öppen nog som vi kunde mötas fullt ut.

Rädslan och lidandet jag såg i hans ögon är det svåraste jag sett i hela mitt liv. Lugnet och friden när han fick vila var något av det finaste. För min pappa släpptes fri och bars hem till Gud. Alla bärs vi av Guds varma händer. Friheten i Kristus är mysterium. Men i detta mysterium är vi alla kallade att ryckas med. Tillsammans allt liv. Med alla liv. Livet och liven som är Skaparens kärleksverk.

Gud ropar till oss:

Människa var är du?  Kom hem och ät.
Jag har dukat mitt bord för dig. Var inte rädd.
Jag älskar dig och kommer aldrig att överge dig.

Allt är som det ska bli, eller amen.

Publicerat

Bob Chilcott och Nikolais körer

Fantastiskt konsert med maestro Bob Chilcott och Nikolais körer ikväll. Kyrkan blev fullsatt och det var en extragod måndag. Min mamma, My, Hanna och jag var alla glada efteråt. Jag tror att jag måste börja sjunga i kör när jag är klar med utbildningen.