Semester pågår
RAGE
”And I’ll keep calling your name out
But I don’t hear if you make a sound
Will you hold me when I’m in the ground?”
Jag är fortsatt väldigt fast i President. Tredje låten ute nu.
Östergötland ❤️
Ledigt i Östergötland. Närmast provocerande fina dagar i vackra landskap hos olika vänner och på stiftsgård. Njutit i stora drag även om värmen ibland varit lite prövande för både Vilda och mig. Tacksam för människor, sjöar och hav. Plus allt det där vackra gröna.
Nu tar vi ledigt
Nu har också Maria jobbat sig in i semestertid. Det ska bli skönt att lämna Örebro ett tag. ❤️
Vi behöver lite tid för annat liv nu. Tid som kommer, som redan är här.
Sjuka människor i en sjuk samtid
Lyssnar på ett avsnitt Signum-podden där John Sjögren samtalar med Johan Bengtsson som är forskare och ST-läkare i psykiatri. Samtalet påminner mig om filosofen Byung-Chul Han och dennes essä-böcker; Trötthetssamhället, Palliativsamhället, Eros agoni, I svärmen och den smått fantastiska Capitalism and the death drive. Kristofer Ahlström reflekterar i DN. Samtalet påminner mig också om Hartmut Rosas tankar om acceleration och resonans.
Så länge som vi ser varje människas psykosociala reaktioner på en sjuk samtidskultur som en individuell skada eller defekt…så kommer vi att fortsätta vandra mot samhällskollaps och undergång. Det är jag fullständigt övertygad om. Så länge som vi försöker förklara rimliga reaktioner på en skadlig samtid med biologiska markörer eller barndomstrauman och därigenom lägga hela ansvaret för helheten på varje enskild individ….så kommer vi fortsätta att hitta nya sätt att tjäna pengar på droger, terapier, självhjälpsböcker och annat, men vi lär inte hitta sätt att få flera människor att må bättre. Historiskt så fanns det en kollektiv medvetenhet i högre grad. Det vittnar inte minst religionerna om. Sorgen drabbade inte bara EN enskild individ, utan kunde bäras tillsammans. Arbetslöshet och utanförskap var inte den enskildes fel, utan påverkade alla. En människas beslut kopplades tydligare till konsekvenser för flera. Och så vidare.
Det handlar inte om att förminska människor upplevda problem. Tvärtom. Det handlar om att hitta klokare sätt att ta hand om dessa problem. Vi är ganska långt ifrån det just nu. Vi lever i en tid där vi använder vår fria vilja på sätt som gör oss sjuka på många sätt. Men, en annan värld är möjlig.
Betraktelse: Att inte döma
Johannesevangeliet kapitel 8, vers 1-11
men Jesus gick till Olivberget.
Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade.
De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom
och sade: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott.
I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?”
Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret.
När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.”
Och han böjde sig ner igen och ritade på marken.
När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig.
Jesus såg upp och sade till henne: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?”
Hon svarade: ”Nej, herre.” Jesus sade: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.”
Betraktelse
”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen.”
Hur många av oss som står på varsin sida av klyftan som den här veckan kan kallas minister Johan har funderat på vår egen fullkomlighet? Det har jag förstås ingen aning om. Men, jag vet att jag har rasat på insidan över hyckleri och dubbelmoral så många varv att jag blivit helt snurrig. För på båda sidor av den där klyftan är det fullkomligen genomkorrumperat av både hyckleri och dubbelmoral. Och jo, även i själva klyftan.
Så nu när vi står här, laddade med stenar, redo att börja kriget, vad gör vi?
Jag tror att bibelberättelsen budskap är lika klart som enkelt egentligen. Det är bättre att förlåta än att anklaga och den som blir förlåten bör nog överväga att sluta göra det som en fick fick förlåtelse för. Om vi alla som står redo att kasta våra stenar låter det sjunka in i oss, då kanske utgången blir en annan?
Fördömandets väg blir våldets väg.
Våldets väg blir undergångens väg.
Undergångens väg leder till död.
Men, livet vill nog något annorlunda. Så låt oss sitta ned en stund och rita i sanden. Kanske våga hoppas eller till och med be en bön att till och med den som gick vilse och föll ned i ett av de farligaste diken vi grävt (extremismens ideologiska rasmörker) får komma tillbaka in i mänskligheten. Förlåten. Och låt oss hoppas att den förlåtelsen också kan delas ut till skrivbordskrigande stenkastare på bägge sidor alla klyftor vi skapat. För det är nog förlåtelse och upprättelse vi söker allra mest.
Om vi inte ska välja fel väg.
Om att välja den goda vägen
Tidningarna jag läser. Radiokanalerna jag lyssnar på. TV-nyheterna jag följer. Det är som att redaktionerna givit upp. Slutat ha någon större tanke med journalistiken. Jag börjar att ge upp själv. Lägger min uppmärksamhet på annat. Det är som att allt jag trodde på tidigare – det upplysta samhället, vår gemensamma välfärd och människors vilja att ta ansvar, göra rätt för sig och dela på saker – inte alls gäller längre.
Jag studerar vidare. I Matteusevangeliets tjugofemte kapitel berättar Jesus något viktigt.
Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
I det sjunde kapitlet – i Bergspredikan – finns kanske själva utgångspunkten, för den som undrar vad det är vi egentligen ska göra.
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.
Varje dag, ja varje andetag är början på slutet. Eller kanske slutet på början.
Allt börjar, allt slutar. Längs livet föds, lever, dör och uppstår livet om och om igen. Vi möter olika individer i livet. Hur kommer de att berätta om oss? Vad kommer vi att berätta?
Eric Bazilian hade en gång ett band, The Hooters, som många i min generation upptäckte. Men kanske är hans mest spridda sång den han skrev åt Joan Osborne, ”One of us”, som blev ledmotiv för konfirmanderna på lägret jag jobbade på tidigare i somras. Jag översatte några av verserna fritt.
Om Gud hade ett namn – vad skulle Gud heta?
Och skulle du säga det till Gud,
Om du stod inför Gud?
Vad skulle du fråga om du bara fick en enda fråga?
Tänk om Gud var en av oss
Bara vem som helst av oss
En främling på en buss
Som bara försöker ta sig hem?
Om Gud hade ett ansikte – hur skulle det se ut?
Och skulle du vilja se in i det,
Om det innebär att du behöver tro
På sånt som himlen, och Jesus och helgonen
Och alla profeterna?
Tänk om Gud var en av oss
Bara vem som helst av oss
En främling på en buss
Som bara försöker ta sig hem?
Försöker ta sig hem igen
Till himlen, helt ensam
Som en helig luffare på drift
Tillbaka till himlen, helt ensam
Som bara försöker ta sig hem?
Kanske är det just det som vi alla håller på med? Det där som Gud gör i sången. Försöker att ta oss hem liksom. Jag hörde en präst predika en gång om att människorna – alla människorna som lever nu, alla människor som levt före oss och som ska leva efter oss – skulle kunna liknas vid ett oändligt långt led på vandring. På väg hem. Ingen av oss som går i ledet nu kan se början på ledet, vi kan inte se slutet. På den här vandringen kommer vi att gå bredvid varandra vid olika tillfällen. Livets vandring är lång. Vägen går upp. Vägen går ned. Den går hit och den går dit. I sol, regn, storm, medvind, motvind, snöglopp och stänk. Och så sol igen.
Ibland måste vi vila. Ibland kanske vi snubblar till och ramlar ned i något dike. Ibland kanske vi rymmer ut i skogen bredvid stigen och går vilse. Vi kommer råka trampa varandra på tårna. Vi kommer att ångra oss och säga förlåt. Ibland kommer vi att vara hur trötta som helst, ibland pigga. Ibland orkar vi inte med sällskapet och vill bara vara själva. Ibland kommer vi att känna oss ensamma och övergivna.
Men vi kommer alltid tillbaka till vandringen. För vi är på väg hem. Tillsammans.
Ungefär så sade prästen och ungefär så tänker jag att låten ”One of us” kan vävas in i den berättelsen. Om Gud är en av oss. Som bara försöker att hitta bussen hem. Och kanske kan det också finnas plats för Jesus liv och vandring i den stora berättelsen. Jag tror det. Det som Bibeln berättar för oss om Jesus är kanske också berättelsen om oss på något vis?
Vi vandrar vidare. Jag tror att Jesus säger till var och en av oss: Var inte rädd. Jag tror på dig. Jag vill vandra tillsammans med dig. Jag vill torka dina tårar när du är ledsen. Jag vill laga ditt hjärta när det brustit. Jag vill resa dig upp när du fallit. Jag bär dig om du inte kan gå. Jag älskar dig. Jag kommer aldrig att överge dig. Lita på mig. Jag är en av oss, tillsammans med dig. På väg hem.
Det är ett radikalt annorlunda budskap än de budskap som våra olika ledare ropar ut med allt högre röster och större bokstäver. Kanske beror det på att den som lockar oss till vägar som leder till undergång har ganska svaga argument i grunden? Som de liksom försöker att kompensera med makt, vapen, hot om våld och rädsla. Jag vet inte, men jag tror på den goda vägen. Men det kräver också ett val av mig. Att jag väljer väg. För direkt efter att Jesus givit oss den gyllene regeln i Matteusevangeliet så kommer också en fortsättning:
Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.
Himlen öppnade sig
Gick till ett möte med min mentor. Solen strålade. Vi pratade om uppsatsskrivande och annat som rör min väg framåt. Gick hem. Himlen öppnade sig i ett magnifikt litet skyfall. Allt är som det ska bli. Vattnet behöver cirkulera.
Livets bröd
Surdegen har inte använts sedan före jul. Alltså sparkar vi liv i den igen och bakar lite tunnbröd på spisen. Livets bröd. Vatten, mjöl och salt. Stillar hunger och väcker förundran.
