Predikan
Svenska kyrkans utbildningsinstitut
17 februari 2025
Lukasevangeliet 19:37-40
Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: »Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.« Några fariseer i folkmassan sade då till honom: »Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.« Han svarade: »Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.«
Försöker Gud tala till oss genom bästsäljande romaner som
”En man som heter Ove”, ”Färskt vatten till blommorna” och nu senast ”Tranorna flyger söderut” av Lisa Ritzén? Som i sin inläsning av Lennart Jähkel fångat min uppmärksamhet i helgen. Jag var tvungen att streckläsa med öronen. Varje ledig stund.
Och jag förstår något nu. Det blev kristallklart i Eskilstuna strax efter klockan sju i morse. När jag kom fram till bokens slut.
Varför skulle Gud inte låta sitt ord gå igenom Bo, Sixten, Fredrika och de andra karaktärerna i romanen? Stenarna ska ju ropa om lärjungarna inte gör det. Gud letar efter oss alla (men jag kommer tillbaka det om en liten stund).
För först behöver vi prata om mellanrum. För i mellanrummen ekar ropen. Ropen från historien, ropen mellan oss och ropen från livet självt. Från stenarna.
Stenar kan ropa på olika sätt. Framför våra ögon, men också i Bibelns olika berättelser. Profeten Habackuks ord till giriga människor från Gamla testamentet ekar från historien.
Ve dig som fyller ditt hus med rövat gods
och bygger ditt näste högt över marken
för att rädda dig undan olyckan!
Dina planer drar skam över ditt hus.
Du har förintat många folk
och förverkat ditt eget liv.
Stenarna skall ropa ur muren,
och stockarna i bjälklaget skall svara.
Stenarnas rop ekar när Jesus vänder på orden… och upp och ned på tillvaron… när han kommer med hoppet. Kanske är det Gud som ropar, som i Skapelseberättelsen: Människa, var är du?
För jag tror att Gud letar efter oss mest hela tiden. Så när vi valde bibelberättelse att predika utifrån så drogs jag direkt till en av de som ligger mig närmast om hjärtat. Den hoppfulla berättelsen om att den som försöker tysta ned själva nåden gör det förgäves. För Gud letar som sagt och hela Skapelsen vet att Gud vill liv. Det hörs i vårfåglars sång. Det syns i snödroppar som skjuter upp ur jorden. Det slår varje hjärtslag. Det viner i varje andetag som blåses in i oss. Därför kändes så självklart att dras till den här berättelsen. Att få predika hopp.
Men, känslan av hopp har varit svag de här veckorna. Orden kommer inte till mig. När maktfullkomliga oligarker har börjat dela upp världen mellan sig. När de ska göra slut på upplysningens Europa. Vilket blev tydligt under det som kallas en säkerhetskonferens i den tyska staden München under veckoslutet. Det har inte gått ens 100 år sedan nazisterna tog över makten i mitt andra hemland Tyskland på demokratisk väg, och nu när tyskarna ska gå till val igen så ropar röster från historien.
Jag förstår det inte. Det är mycket som är fel och trasigt.
Det är svårt att inte dras NED.
Men då ropar stenarna. Profeten Habackuks ord ekar och i någon slags ödesmättad tillfällighet så faller frostsprängda tegelstenar ned från det höga kyrkotornet mitt i min hemstad, en vecka efter massmordet på Risbergska skolan. Hälften av marken runt kyrkan är avspärrad.
Stenarna ropar, säger en präst till mig när vi förbereder mässa. Vi är trötta, vi är oroade och vi söker hopp hos varandra i samtalet. För som sagt, det är svårt att inte dras NED nu.
I Bibelberättelsen är lärjungarna piggare än prästen och jag. När de möts av glada människor. De kan inte hålla inne känslorna. De har bevittnat under, går med Gud och nu ska något stort hända. Det finns människor som vill tysta dem, men Jesus är tydlig. Det går inte att tysta själva nåden.
Kanske vittnar stenarna som faller från kyrktornet om att inget som människan bygger varar för evigt. Att de nya tyrannernas tid inte heller kommer att vara ändlös.
Det kanske ropas: Människa, var är du? Var inte rädd, jag förlåter dig.
Kanske är människans svar som långsamt utvecklas genom den åldrade Bo Andersson i romanen ”Tranorna flyger söderut”… något av det finaste jag läst på mycket länge. Vi är visst många som gråtit till den berättelsen. Livet bor mellanrummen mellan det som skrivs i hemtjänstens loggbok och det som Bo upplever. Mellan det som Bo känner och det som Bo säger.
I mellanrummet mellan raderna, där Gud säger:
Jag älskar dig. Jag överger dig inte.
Kom hem nu, maten är klar.
Nåden är alltid här och Gud tror på oss. Anden blåser liv i oss. Jesus drar med oss alla i försoningen och nu är inget sig likt.
Hela Skapelsen vet det.
”Jag förstår det nu.”
Kanske de enklaste och finaste orden som Bo formulerar i romanen. Ord som vittnar om hur allt hänger ihop. Även när det känns som att vi dras NED. Så dras vi MED.
Liv är hopp. Även hopplösa dagar.
Jag förstår det nu. När stenarna ropar.
