Publicerat

Klarhet i det grå

Jag drog mig tillbaka. Behövde förstå vad som kallade. Vad det är sökandet som aldrig lugnade sig inne i bröstet ville mig. Behövde också läka efter det sista tokhetsiga varvet i prestationskarusellen. Som lärde mig en hel del, men också gav en del ärr. I snart två år har jag hållit mig på min kant. Det är ganska skönt. Att lite på avstånd gå igenom dagarna.

Just nu läser jag om en teologisk inriktning som kallas Radical Orthodoxy. Det är klargörande på många, många sätt. Egentligen går det inte riktigt att sammanfatta på något enkelt sätt. För mig så skapar de här teologerna klarhet genom att göra det tydligt att vår samtidskultur här i norr egentligen bara är en dålig kopia på religionen/tron. Modernitetens historia, och även post-modernitetens, gav oss normativa idéer som precis som religionerna försöker ge oss något att sträva mot, något att tro på. Men, utan en djupare koppling till Existensen. På filosofispråk så beskrivs det som entydigt varande eller immanens i sig själv. Meningen och värdet uppstår i en tillplattad verklighet där  allt ska vara oberoende. Allt går att mäta och existerar i sin egen rätt. I vår tid kan vi se det i skenande indivualism och ensamhet.

Kapitalismen. Egoismen. Liberalismen. Övertron på juridiken och tillväxten. Vi skapade tro utan mening och mening utan tro. Det finns snart inget bortom här och nu. Omedelbar begärstillfredsställelse. Det förflutna är borta, framtiden också. Inget har konsekvenser. Vi självmedicinerar oss från denna tillplattade tillvaro. Alla på sitt sätt. Sitt sätt. Likt himlakropparna dras vi isär. På väg mot entropin.

Teologerna i den här riktningen visar en alternativ väg framåt. Genom att titta bakåt. Mot Platon och Augustinus. Genom att se Thomas av Aquinos tankar i nytt ljus. Genom att försonas med tanken att det måste finnas något transcendent för att det immanenta ska vara meningsfullt. Att det vi upplever i sinnevärlden (verkligheten) måste ha någon slags koppling till idévärlden (det vi inte kan se eller mäta). I kristen tradition kallar vi det Gud. Ibland håller det oss vakna om nätterna. Det kan få oss att göra olika saker för att slippa uppleva svindeln som kan uppstå i det existentiella glappet. Livets mellanrum som håller oss vakna om natten.

Någon gång ska jag försöka hitta ett sätt att förklara det här tydligare. Men, jag behövde pausa läsandet, eftersom det gör något med mig. Något jag behöver sätta ord på.

Publicerat

Ett liv utan mening – vem lärde dig det?

En politik och en kultur som blir allt mer ytlig, allt mer frikopplad från tiden och allt mer isolerar människorna som lever nu från allt annat liv. Vad har den politiken för mål? En politik som förnekar det omätbara i existensen och samtidigt förnekar det mätbara i ekosystem, fotosyntesen och kretsloppen. Vad gör den med oss?

Vem lärde dig att allt är meningslöst? Ju mer jag läser, desto större blir djupet. Inte kallt och mörkt, utan ljust och varmt. Sagan om det meningslösa livet – det sekulära, ekonomiska varandet – visar sig kunna gå att bryta ned och se i ett annat ljus. Exakt vad det betyder går inte riktigt att sätta ord på än, men den dominerande normens så kallade vetenskaper – ekonomi och ingenjörskonst – är nya fenomen som fått sin dominans i någons syfte. Alltså en ny religion. En religion utan mening, utan rot. Helt isolerad till det som är NU. Det som alltid försvinner i varje andetag eftersom tiden inte går att stanna.

Det är inte de klassiska livsåskådningarna eller naturen som är naiva. Det är vår meningslösa politik och kultur.

Publicerat

Tro eller elände?

Karl Marx:

Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium. Att upphäva religionen som folkets illusoriska lycka är att kräva dess verkliga lycka. Kravet att det skall uppge illusionerna om sitt läge är kravet på att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna. Religionskritiken är alltså ett embryo till kritiken av den jämmerdal, vars gloria religionen är. Kritiken har plockat bort de imaginära blommorna från kedjorna, inte för att människan skall bära fantasilösa, tröstlösa kedjor, utan för att hon skall kasta av sig sina fjättrar och plocka den levande blomman.

Jag:

Om vi ska tro på inget är vi hänvisade till att sluta känna. Då måste vi bli små kugghjul i eländets stora maskin. Fast i ett universum som kommer expandera till dess att mellanrummen är för stora för att energi ska kunna färdas någonstans. Det slutgiltiga slutet, när allt funnit sin plats, när allt blir tyst, stilla och inte kan synas i mörkret.

Om vi slutar tro, slutar vi att existera. Då blir det kanske intressant att fråga sig själv – vad tror jag på?

Publicerat

Versa est in luctum

Versa est in luctum.
My harp is tuned for sorrow.

Morgonens nyhetsflöde. Kapprustningen fortsätter. Vi är på väg. Vintern kommer. Så länge som vi förnekar det så kommer vi inte att kunna byta kurs. Det är ganska fruktansvärt att se det hända. Självmedicineringen gör att vår kultur är helt fast i sig själv och inte ser vilken väg vi slagit in på.

Jag fortsätter att studera. Ju mer jag läser, desto klarare blir det. En annan väg är möjlig, men den kräver tro. Vi måste tro på något. Något vi kan enas kring och sträva mot. Något större.

Musikstycket är skrivet av skrivet av Alonso Lobo på 1500-talet. Texten kan översättas ungefär såhär:

Min harpa är stämd i moll, för sorg
Min flöjt är de gråtandes röst
Ta hand om oss, Gud
Våra dagar är inget

Människor har känt existentiell oro i alla tider. Länge kunde människor hantera denna oro.