Jag har gått i den sista väggen. En förlamande känsla gör att det står still. Det finns inget kvar att kämpa för. Ingen mening. Nu är det medveten närvaro med extra allt. Någon slags sorg håller mig stilla. Det som att den ultimata guiden till meditation utspelar sig live i mina dagar och kvällar och nätter.
Andas in.
Andas ut.
Är det en dålig tid? En bra tid? Varken eller. Det är inget alls. Och allt. Samtidigt. För den som aldrig upplevt existentiell ångest kan de här orden bara vara fluff som är svårt att förstå. För mig? Livet just nu.
Eller kanske bara en logisk följd av ett liv levt i ensamhet. Men samtidigt en längtan till sammanhang och tvåsamhet. Som fick mig att bränna ljuset i bägge ändar. Det har lyst kraftigt ibland. Nu är ljuset utbrunnet.
Vad blir det kvar? Något annat. Ärlighet hoppas jag. Mening. Liv. I morse vaknade jag till morgondakten i P1. I den berättade Sara Forslund något som jag helt känner igen mig i. Så jag kanske inte är ensam?
Jag går till kyrkan när jag kan. Där är det lugnt, stilla, varmt och kravlöst. I helgen har jag förlorat mig lite i Psalmer – ett album där Irma Schultz Keller, Toni Holgersson och Lasse Englund gör vackra versioner av lika vackra psalmer. Albumet inleds med Psalm 779: När livet inte blir som vi har tänkt oss. Ylva Eggehorns känsliga ord griper tag. Det är något med tilliten och hoppet jag aldrig känt. Som jag vill känna.
”Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg,
ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg.
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill.”
Kampen är över. Det finns något hoppfullt i det. Det som händer får hända. Jag tror fortfarande att det bästa inte har hänt än.