Idag kändes livet lite extra viktigt. Solen sken. Tio grader varmt. Jag tog några djupa andetag. Spelade upp en låt i huvudet för min pappa. Jag känner att jag vill träffa honom nu. Ge honom en stor kram och hjälpa honom att bära. Men han måste göra det han måste. På sitt sätt. Himlen blev en profil rikare igår. När min pappa förlorade sin livskamrat och C och M förlorade sin mamma.
Sorg
Khoma – Hyenas
Direct Management | MySpace Video
Klockan är 22:24. Det är torsdag. Jag försöker planera de kommande timmarnas och dagarnas arbete. Samtidigt är mitt huvud någonstans utanför USÖ i Örebro där livet nu rinner ur en människa jag bryr mig om. Där en annan människa jag älskar blir ensam kvar. Ett telefonsamtal. Ett SMS. Det kanske tar slut nu. Samtidigt försöker jag komma ifatt med lönearbetet. Och den egna firman. Dokument ska skrivas klart. Event planeras. Bilder ska redigeras och levereras. Nästa vecka är dygnet runt.
Jag har inte ork. Livet känns som ett hån just nu. Så jag sätter på den sorgligaste låt jag vet. ”Hyenas” med Khoma. Något måste ta slut. Något annat börja. Under tiden försöker jag hålla masken. Och agendan. Så jag öppnar InDesign. Word. Photoshop. NX2. Späder ut det som är viktigt i det oviktiga.
Väntar. Och känner mig liten, ensam och handlingsförlamad.
En hjälpande hand
Jag mot världen
vs.
Slut
Mina ord är slut.
Lördagsjobb
Fotograferade två gånger idag. Första sessionen med två helsköna syskon som gillade hårdrock. Vi spelade Kiss, Deep Purple, Iron Maiden, Thin Lizzy och Ramones under sessionen. Det svängde. Andra sessionen med en grym liten kille som var på språng.
EGObilder
Egobilder. För att påminna mig om hur jag inte ska se ut. För att påminna mig hur ett tomt skal utan energi ser ut.
En solig dag om några månader kommer jag titta på de här bilderna och tycka att jag tar mig själv på för stort allvar. Kommer nog rodna lite också. Ytterligare några månader senare tycker jag förhoppningsvis samma sak. För jag vill inte hamna här igen och igen och igen och igen.
Sol, skidor, stora barnet och jag
Hur skönt var det att lämna hemmet för första gången på mer än en vecka för att göra något annat än att handla? Jätteskönt. Minst sagt. Solen sken varmt och skönt på mitt ansikte och jag njöt av att stå uppe på toppen och blicka ut över södra Stockholm. Dessutom stolt som en tupp över att stora barnet åker skidor som om hon aldrig gjort annat.
Hon tycker vi ska bli en skidfamilj. Samtidigt som hon, liksom jag, dömde ut alla skidpappor direkt. Den som bär skidkläder där under- och överdel bär samma färg ligger riktigt dåligt till. Den som dessutom åker nedför pisten på åttiotals-slalom-manér får rött kort.
Vi såg ett par sådana. Alfahannar som fastnade för tjugofem år sedan.
En bra dag.
Vackra bilder
Solsidan av huset strax efter halv tre den här eftermiddagen. P-o-e-s-i-! Jag gick/vadade genom en halvmeter snö för att kunna ta bilderna. Jag kände på solen att jag borde titta runt hörnet. Det finns hopp. Nu händer det snart.
En signal
Först blåser vägarna igen. Sen går det inte att köra tåg längre. Taken på massor av offentliga byggnader rasar eller riskerar att rasa. Och nu fryser färjorna fast i skärgården.
Jag tror det är en signal.