Ikväll visades Grammisgalan på någon mindre kräsen kanal på teven. Det som visades var som brukligt på galor en orgie i talanglöshet. Två uttjatade och sönderutnyttjade programledare som försetts med totalt värdelösa manus. Vanligtvis mer eller mindre duktiga artister som med stinkande repliker i händerna framstod som ännu mer korkade än de faktiskt är. Lägg till att de flesta pristagare var mer eller mindre packade eller påverkade av annan stimulantia och tyckte det var skitfränt att visa sig på detta vis i teven. Trefaldigt belönade Kleerup gav bimbon ett ansikte. Skön att lyssna på när han gör musik, pinsam när han öppnar munnen.
I alla fall ikväll.
Jag har bidragit som jurymedlem i omröstningen. Men det känns som att det var sista året. Om inte annat för att jag inte längre är berättigad eftersom jag gått i pension som recensent. Musikbranschen har fastnat. Det känns som att utvecklingen i den branschen stannade nånstans för tio år sedan. Ganska många som arbetar i den branschen borde pensionera sig.
Hela grejen känns rätt talanglös just nu. Trots att det fortfarande kryllar av musikaliska talanger. Men kanske jag är mest talanglös av alla som ännu en gång i galasäsongens början orkar bry mig. Direktsända firmafester är ju liksom dömda från början.