Tiotusen för ett barn under tio år. Tjugotusen för resten. Femtiotusen för en familj. Det är vad vår folkvalda regering är beredda att betala för att göra sig med problemet ”de gömda flyktingarna”. Detta samtidigt som de etablerade partierna och massmedierna till sist har bestämt sig för att ta upp Sverigedemokraterna i etablissemanget. Ett parti som drivit frågan om att köpa ut människor för frivillig deportering under lång tid.
Här har du en några tusenlappar lille vän, kila hem nu.
Va, riskerar du livet, sade du?
Ja, pengar kommer inte utan ansträngning.
Det vet väl alla.
Och luktar det inte lite etnocentriskt kolonialaktigt om den här människosynen? Statsrådet Tobias Billström tycker förslaget är humant. Jag gör det inte. De människor som är så rädda för att inte få stanna i Sverige att de kliver utanför samhället, avstår sjukvård, skola och omsorg har nog skäl till det skulle jag tro. De som är så rädda att de frivilligt låser in sig i nedsläckta rum i veckor för att inte synas, höras eller märkas.
Jag kommer aldrig förstå och acceptera den här hållningen. Vi har ett av världens mest glesbefolkade länder och plats för hur många som helst. Vi har ett välfärdssystem som fortfarande är så generöst att människor med lathet och smarthet kan blåsa systemet på pengar för att försörja sig. Vi har motorvägar som är breda, långa och fina där nästan inga kör. Och vi har människor som har det så bra att de på allvar tror att en medmänniska som flytt förföljelse, krig, tortyr, död och helvete skulle välja att fara tillbaka dit för en smärre summa pengar.
Så bra har vi det, men ändå vill vi hellre ge människor en slant för att möta döden än ta emot dem, erbjuda dem en fristad och välkomna dem som ett nödvändigt tillskott i vårt ganska grunda genpool. Jag kan inte förstå det. I min värld finns inga illegala människor. Men en hel massa inskränkta bonnläppar. Liberaler som går till höger. Reaktionärer som gått vilse. Socialister som är upptagna med att reda ut vem som gjorde fel och en hel hoper medelmåttiga medelsvenssons i medelklassen som kämpar på men glömmer dela med sig av glädjen med att utvecklas. Och under tiden som vi är upptagna med allt det här håller vår nationalsång på att bli en banjovisa i marschtakt.
Snälla flyktingar, stanna kvar. Jag vill inte bli ensam kvar med dumbommarna.
De gamla och de fria.
