Publicerat

En önskelista

Jag fyller fyrtiotre år om ett par veckor. 23 april. Finns det något materiellt jag har behov av? Njae. Men det finns åtminstone två saker jag känner att jag vill ha.

Ett narrative clip: http://getnarrative.com/
Skulle lösa mitt vardagsfotande för eget bruk. Har ju vardagsfotograferat och dokumenterat vardagen i många år på 365bilder.se, men detta skulle vara skönt tror jag. Har sneglat på den här ett tag och inte kunna bestämma mig för om den är bra eller inte. Jag tror den är det. Bra.

Trädgårdflamingo
Behöver lite kitsch på landet. En eller ett par flamingo för att komplettera väderkvarn, solur och regnmätare. Finns här: http://www.elbastardo.se/sv/prylar/flamingo-tradgards-flamingos.html. Finns också några versioner hos Retroholics, http://www.retroholics.se/-tradgardute-c-65.html. Flamingos är fina. Kanske bästa fågeln? Men hittade ju också den här hemsidan (klicka på trädgårdsfigurer), och inser att en trägdårds-Elvis som ser ut att komma från helvetet också nog vill bo hos mig. Eller något annat.

Publicerat

Det här med att äta djur – nu är det slut

gris

Åker till landet. I ungefär en halvtimme ligger jag bakom en lång och hög transport. En jättestor långtradare. En gul skylt berättar att det är en djurtransport. Jag misstänker att det är grisar. Staplade i två eller tre våningar. På väg mot döden. De ska slaktas. Mördas, styckas och förstöras. Jag undrar hur de mår därinne. Det enorma släpet kränger i snömodden. Är de stressade? Åksjuka? Är det mörkt? Kallt? Jag känner sorg och äckel i magen. Är jag en del av efterfrågan som gör att den här transporten går just nu? Det har förvisso gått flera månader sedan jag åt griskött senast, men ändå. Det känns skabbigt. Det stora släpet kränger till igen. Jag nästan känner hur djuren därinne skakas om och skräms. Tittar i bakspegeln. Rakt in i Vildas stora mörka ögon. Hon vill komma fram. Bli utsläppt ur buren och andas frisk luft. Rulla runt i snön och göra sig av med åksjukan. Sträcka ut, koppellös och fri.
Jag bestämmer mig. Det är slut med kött nu. Jag kan inte vara en del av en huvudlös idiokrati som industriellt mördar andra levande varelser. Jag är inte mer värd än min hund. Eller de där grisarna som kränger runt på landsvägen framför mig. Jag har ingen rätt att äta dem.
Rovdjursåren är slut.

Publicerat

Det här med Facebook

När jag inte använde Facebook i februari kändes det skönt. Istället hade jag djupare samtal på twitter och skrev blogginlägg. Nu när jag är tillbaka på Facebook igen fastnar jag där. Känner att jag kommer ta Facebook-fri månad snart igen. Det är något som inte riktigt funkar för mig. Jag liksom drunknar i flödet. Har svårt att begränsa mitt intag.

Publicerat

Förändringsagenterna och jag


Jag kommer inte riktigt ihåg när jag insåg det. Kanske var det när jag läste på högskolan, ungefär samtidigt som massor av andra femkronor rasade ned mitt system och jag började förstå hur världen, eller vi människor, fungerar. Att det där pratet om allas lika värde mest var prat.
Vi har kommit överens i världen… om några saker. De mänskliga rättigheterna till exempel. En på alla sätt grundläggande överenskommelse mellan världens länder. Jag ber att få citera de första tio artiklarna i denna överenskommelse formellt känd som FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Artikel 2
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.
Artikel 3
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Artikel 4
Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna.
Artikel 5
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Artikel 6
Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening.
Artikel 7
Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.
Artikel 8
Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot handlingar som kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag eller författning.
Artikel 9
Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas.
Artikel 10
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.

Jag har levt i snart 43 år. Ju äldre jag blir desto klarare ser jag hur vi tar små steg bort från de här överenskommelserna. Varför? Troligtvis för att vi aldrig läser dem. När läste du dessa artiklar senast? Kvinnor och flickor, omfattas de av samma rättigheter? Njae, inte i verkligheten. Det är inget annat än helt värdelöst eftersom det hindrar oss från att bygga ett klokt samhälle. Det finns tre grundläggande principer i min ryggrad:
1. Alla människor är värda lika mycket. Överallt, hela tiden och utan undantag.
2. Livet är ingen övning.
3. Det händer bra saker när människor möts.
Jag har gått och gnällt, muttrat och förfasat mig över diskriminering och dumhet i tjugotalet år. Det har blivit mer smärtsamt sedan jag blev pappa till två flickor. Men, sedan en vecka tillbaka har jag fått anledning att hoppas. Förändringsagenterna har skapats som ett öppet och intensivt samtal mellan människor där jag lever. Det som förenar oss är ATT vi vill prata om jämställdhet. HUR vi ska lösa problemen är vi på inga sätt överens om. Jag tror inte heller vi har någon anledning att bli det. Det finns knappt ens något vi. Tack vare det upplever jag kanske det bästa samtalet om de här frågorna. När det vi är överens om är att samtalet är viktigare än att vi ska komma överens – då händer det bra saker. Nya röster hörs. Positioner utmanas och jag känner mig stärkt av det antal människor som ansluter.
Det skapades en fredag vid lunchtid när en klok kvinna ställde en fråga till några vänner. Sen exploderade det i en fantastisk monstertråd i inkorgarna hos ett växande antal människor på Facebook. Ett par tusen repliksskiften senare skapades Förändringsagenterna. En vecka senare är vi 116 personer i samtalet.
Jag hoppas förstås att ännu fler vill vara med. Det här är programförklaringen:

”Kort om Förändringsagenterna
En förändringsagent är någon som uppmärksammar jämställdhetens problem och försöker göra något åt dem i sin vardag.
Förändringsagenterna föddes över en natt. 20 Örebroprofiler ville göra sina röster hörda på Internationella Kvinnodagen. Vi ville visa att vi vill mer och snabbare på jämställdhetens område.
Responsen på vårt initiativ blev positiv. Vi startade en grupp för att samla ihop alla ansikten som gillade det vi gjorde. Initialt har vår enkla tanke varit att hjälpa fler att göra sin röst hörd via bilder och citat på nätet. På sikt hoppas vi att alla bidrar till en dialog som föder både kunskap, insikt och handlingskraft. Vi har ingen gemensam agenda mer än att lika villkor för kvinnor och män är ett självklart mål.
Utöver det får du som ansluter till nätverket själv avgöra hur nätverket utvecklas. Alla finns här för alla från och med nu.”

Vill du vara med, eller bara tjuvlyssna: https://www.facebook.com/groups/1414221942167775/
Jag är stolt och glad över att få vara en av förändringsagenterna. Det händer bra saker när människor möts.

Publicerat

Facebook-paus

facebookaway
Jag måste prova. Se vad som händer om jag låter bli Facebook-flödet. Varför? När det är som bäst fyller det mig med inspiration och skapar möjligheter. Jag kan fyllas av lycka och bli alldeles varm i kroppen av saker människor delar. Men, jag kan också få panik av den ibland gråbruna sörjan av skit som sakta flyter fram som en lavaström och delar sig runt om mig där jag sitter och läser. Alldeles för ofta kan jag inte bara se, utan engagerar mig i något eller tar plats i en skruvad diskussion som inte är bra.
Det är då jag känner att mänskligheten går under. När vanligtvis kloka människor hetsar mot andra eller okritiskt delar med sig av smutsig propaganda. Eller bara dömer andra. Gör sig själva till mer värda.
Det händer att jag också gör det. Missbrukar information. Kommer till avslut för snabbt, delar direkt utan att tänka. Det känns inte bra.
Jag måste prova. Så nu lämnar jag statusuppdateringarna ett tag. Inte minst för att tvinga mig själv att inte tänka så snabbt och skriva hela tiden. Jag kommer kanske börja blogga igen om jag känner att jag behöver skriva. Framför allt kommer jag att söka upp längre texter och andra sammanhang igen. Jag vill hitta tillbaka till en verklighet jag levde i en gång. Troligen finns den inte längre. Världen förändras. Men nu ska jag läsa något annat. Texter som är längre än en statusuppdatering. Som skrivits i ett annat syfte. Jag tar en paus från klickmonstret. Försöker att vara aktiv istället för passiv i mitt informations(miss)bruk.
Så jag skriver inte några statusuppdateringar i februari. Läser inga. Avinstallerar appen. Läser och svarar på direktmeddelanden, men inget annat. Vad som kommer hända? Ingen aning. Jag kanska spammar ihjäl Instagram istället. Eller börjar tok-twittra. Eller får mer tid över för att lyssna och läsa. Jag hoppas det ska hända något med mig när försöker bli mer aktiv igen. På riktigt.
Kanske skriver jag världens längsta och mest pretentiösa statusuppdatering 1 mars.
Kanske inte.

Publicerat

Uppenbarelser?

Hos psykologen pratade jag idag mycket om ställtid, mobil-/sociala medier-/nyhets-/informationsmissbruk. Saknaden efter en plats eller ett tillstånd av närvaro och lugn. Såna saker. Riktiga saker. Senare under dagen var jag med på ett fantastiskt fint möte där jag fick vara med och diskutera idéer med nya entreprenörer. Öppet, förtroeligt, tillitsfullt och levande. Så väldigt levande. Känner att det är grejen.
Vadå?
Jo riktiga möten. Levande människor som pratar om viktiga saker och litar på varandra. Där vill jag vara hela tiden. Där vill jag känna att jag duger och har en plats. Svårare än så är det inte. Alltså är det dit jag ska. Ska bara reclaima min positiva syn på människor och omvärlen först.

Publicerat

5 november 2013 – en valspekulation

Morden på bussen i Norge. Tårtningen av Sverigedemokraternas partiledare på Nytorget. Attentaten mot Sverigedemokrater i Västsverige. Jag dammar av min gamla prognos om att SD kommer att få mellan 15 och 20 procent av rösterna i valet till Sveriges Riksdag 2014. Har också det norska valet i färskt minne.
Frågan är bara om det går att leva med detta om det händer? Eller om det är dags att fly, på riktigt.

Publicerat

Människor är framtiden – det är strategisk kompetensförsörjning

Strategisk kompetensförsörjning. Ett begrepp som handlar om hur arbetslivet ska återskapas, människor få lön och i grund botten är ganska sorgligt. Jag har just plöjt igenom en rad dokument som handlar om detta. Människosynen är trött, teknokratisk och passiv. Flickor, pojkar, kvinnor och män reduceras till små myror eller kugghjul vars roll bara är att bidra till ökad produktivitet.
Nu ska jag ta all den här kunskapen och skriva en strategi. Jag hoppas verkligen kunna föra in några nya element till de som ska fatta beslut om den strategin. Det här mantrat om att unga människor ska utbilda sig till något arbetsmarknaden/näringslivet efterfrågar måste få sällskap. Av något nytt. En vilja att bidra till att den arbetsmarknad och det näringsliv våra unga förtjänar utvecklas på ett bra sätt. Vi kommer inte skapa en framtid genom att göra som vi alltid gjort. Vi måste utmana och låta tanken, kunskapen och handlingskraften utvecklas.
Unga människor behöver verktyg för att driva sin egen utveckling. Mycket mer än en kort industriförberedande utbildning. Tänker jag. Men, det är inte antingen eller. Det är både och. Synd att individperspektivet, friheten och lusten helt saknas i alla dokument jag läst hittills.
Jag ska göra vad jag kan för att föra in de sakerna i det här arbetet. Så att den där passiva reproduktionen kan kompletteras med lite framtid också.

Publicerat

Jag vill inte prata om dig, jag vill prata med dig

Det har gått åtta dagar sen en trettonårig flicka kände att hennes bästa framtidsval var att avsluta iivet. Veckan som gått har varit känslosam för många. Drev och mobbar har jagat åt olika håll. Människors känslor har ännu en gång visat sig göra konstiga saker med oss. Hämndbegär, cynsim och elakhet har hos några få tagit över och dominerat över sorg och uppgivenhet hos många.
Jag har läst många kloka saker som skrivits om det här. Och mycket knasigt också. Människor som delar med sig av sina känslor är bra människor tycker jag. Även om jag inte alltid delar perspektiven. Men, den här morgonen letar sig en liten smärta in i min mage. Det är många som drabbats i den här händelsen. Som fått smaka på drevet. Mannen som oskyldigt hängdes ut. Rektorn på en skola. Ett antal andra barn/ungdomar. De har hängts ut, blivit hetsade emot och även försvarats. Jag har också läst fina formuleringar om det tragiska arbetmiljödilemma landets lokförare lever med. Och nu hängs en annan man, som sitter häktad ut, tillsammans med sin familj. Jag minns en hemsk episod i Huddinge, när en man begick övergrepp mot barn. Han bodde med sin familj i en villa i samma område som jag och min familj. Samma dag som han greps och historien blev känd vandaliserade några familjens hus. Drev en oskyldig kvinna och två barn som utsatts för övergrepp på flykt.
Samtidigt rasar debatten om REVA. Jag blickar tillbaka och tänker på pepparkaksgubbar och Kalle Ankas jul. Viktiga frågor drunknar i kränkningar och hämndbegär. Hela tiden startas nya drev och mobbar. Vi lever alla i olika verkligheter och i min känns det så här den här morgonen.
Bara åtta dagar efter att den trettonåriga flickan fattade sitt framtidsbeslut har vi slutat prata om henne. Varför hennes liv slutade där på spåret. Mobbingen slutade vara intressant när det visade sig att en vuxen man var inblandad. Bakgrunden suddades ut. Jag känner att det flickan kan lära oss andra genom att vara öppna för ungdomar och ta oss in i de där rummen och vara med i samtalen. Visa att vi lyssnar och tycker om dem. Det kommer hon inte få chansen att lära oss nu. Istället hör jag många ropa på att vi ska sluta oss lite till. Stänga av och kontrollera. Skapa fler dolda rum så att vi slipper se eller till och med kan förbjuda andra att prata. jag tänker att det var just det som fick henne att fatta det där beslutet.
Hon hette Linn och förtjänar ett bättre arv. När hon levde pratade vi inte med henne. De flesta av oss pratade inte ens om henne. Nu kan ingen prata med henne längre, men väldigt många har pratat om henne. Kan vi inte försöka blir bättre på ordet MED? När vi pratar MED varandra istället för OM varandra, då kan alla som jagats, hetsats, hatats, hånats, hängts ut, kränkts och drabbats få det de förtjänar istället. Respekt och möjlighet att lära oss andra något. När du pratat MED mig kan du få recensera mig, kritisera mig eller gilla mig. Men visa mig den respekten att lyssna på mig först.
Och framför allt måste barn och ungdomar förstå att de är värda lika mycket. Som dig, som mig och alla andra. Alla människor är värda lika mycket. Överallt, hela tiden och utan undantag. Det har vi pratat om alldeles för lite. Den här veckan också.
 

Publicerat

Att förklara hur ett bra samhälle fungerar

Jag har ju jobbat med kommunikation i det offentligas tjänst i många år. Som tjänsteman eller som konsult. Vill jobba med saker som skapar så stor samhällsnytta som möjligt. Bidra till hållbar utveckling både för oss som enskilda individer och det vi delar i grupp. Jag har försökt berätta varför ett otal gånger. Har efterlyst starka stories och budskap kring varför det faktiskt är klokt att dela på bördor istället för att klara sig själv. Varför tillit och gemenskap är viktigare än konkurrens och missunsamhet.
Häromdagen hörde jag Erika Hedenström tala i P1:s Tankar för dagen. Plötsligt hörde jag den där berättelsen jag längtat efter på något sätt. Beskrivningen av det samhälle jag jobbar för. På några minuter lyckas Erika Hedenström förklara sammanhanget. Det där som nästan ingen folkvald lyckas med.
Berättelsen inleds med en kort beskrivning av hur Erika Hedenström sitter på ett stillastående pendeltåg. Stilla eftersom Polisen letar efter en förtvivlad människa som hotat ta livet av sig längs spåret och därför beordrat att tågen ska stå still. Just de här tankarna för dagen kretsar kring det där med existentiell ångest och samhällets gemensamma styrka. De avslutande meningarna borde nästan huggas in i sten och sättas upp i en portal någonstans. Jag kommer bära dem på insidan av mina ögonlock länge.

”Det gäller att komma ihäg hur allt annat självklart det är med ett samhälle som säger: Medborgare, detta ska du veta. Om du gått bort dig i förtvivlans mörka skog så är vi ute och letar. Vi har filt och termos med. Och när vi hittar dig, då ska vi säga: Det kommer att bli bättre ska du se och nu ska vi se till att du får hjälp. Du behöver inte klara upp detta ensam.
Och om vi inte hittat dig än… Tills du är funnen avgår inga tåg.”

Jag har lyssnat på det där talet flera gånger. I tider av mörker, kyla, fascism och misstänksamhet betyder de enormt mycket för mig. De förklarar nämligen på sitt sätt varför också jag gör det jag gör. Med Erika Hedenströms ord fick jag lite ny energi.
Lyssna du också. Kanske kan det ge dig något också.