Höj blicken. Snälla titta på de här två fantastiska, fina och viktiga filmerna av Yann Arthus-Bertrand. De fångar så väldigt mycket av det vi måste förstå om världen och människorna som lever i den.
Home: https://www.youtube.com/watch?v=jqxENMKaeCU
Human: https://youtu.be/ShttAt5xtto
Biter ihop och håller käft
Har hamnat i ett gammalt tillstånd igen. Som jag provat så många gånger. Någon slags uppgivenhet. Därför biter jag ihop och håller käft. Försöker hitta vägar ut, uppåt och framåt. Utan att fly. Försvinner bort från de sociala medierna. Orkar inte riktigt ta del av allt som kommer i de kanalerna. Det går för fort och händer för många saker samtidigt. Jag måste pausa och hitta ett sätt att hänga med i det ohållbara tempot igen.
Men, det lämnar mig lite tom och värdelös. För prata, skriva och tycka är ju typ det enda jag kan. Ibland känns det som att jag byggt mitt 45-åriga liv som ett korthus. Det står fortfarande, men stabilt är det inte.
2015? 2016!
Alltså jag är inte bra på årsskiften. Kan inte minnas något tillfälle i livet när jag är tyckt om all den känslomässiga press som ligger i luften det här dygnet när kalendern byter år. Oklart varför. Men så är det. Jag känner för mycket. Kan inte stänga ute alla de sorger och förväntningar som möts. Allt det där letar sig in i min mage och gör mig trött. Och tyvärr är det inte världens förväntningar som dominerar. Det blir sorgen.
2015 var ett år bland alla andra. Det hände många jättebra saker. Och jättemånga dåliga. Vi bär alla med oss olika minnen och lärdomar från det här året. De kommer att påverka oss nästa år och nästa och nästa. Förhoppningsvis blir vi lite klokare. Troligen.
Det enda jag vill är att allt blir bra. För alla. Det kommer att bli en kamp. Ibland kommer det att kännas omöjligt. Inte sällan kommer jag nog att undra vad det var som kändes så svårt. Jag är tacksam över att det finns människor som bryr sig om mig. Som vill mig väl. Jag är tacksam över att det finns människor jag bryr mig om och älskar. Det är liksom meningen med livet. Men, mitt hjärta brister när jag tänker på alla de som jag inte ens känner till. De som lider under krig, förtryck, hat och hot. Som jag och mina medmänniskor stänger ute från de områden vi kallar våra länder.
Det här kommer att påverka min framtid. Min mage och mitt hjärta skriker åt mig att jag måste göra något. Allt ska bli bra, för alla. Men då måste alla vara beredda att kämpa. Så något måste jag göra för att ta nästa steg. Vad? Jag vet inte. Får väl börja med att byta år.
London: Hyde Park
https://instagram.com/p/5fdwwZkOTX/?taken-by=fredrikwelander
Parken är full av människor. Vi har olika färger och former och kommer från olika delar av världen. Några tränar, andra spelar baseball, fotboll eller springer tillsammans. Samtidigt cyklar barn och vuxna runt på lånecyklar, trampar i båtar och badar fötterna i fontäner. Jag är i Hyde Park, London. För första gången i mitt liv hänger jag här och går runt. En skönt kväll. Det slår mig varför min park – fina Stadsparken i Örebro – aldrig kommer att komma i närheten av de upplevelser jag får i parker som Hyde Park, Central Park eller Tiergarten. Av den enkla anledningen att vi är för få människor i staden jag lever i. Kontrasten mellan trängsel, larm och parkens lugn blir större i metropolerna.
För övrigt läste jag att en opinionsundersökning idag ger SD 23 procent och de är nu större än Moderaterna. Det är raka motsatsen till det jag upplevde i Hyde Park ikväll.
https://instagram.com/p/5fexGQEOVa/?taken-by=fredrikwelander
https://instagram.com/p/5ffRlCkOWm/?taken-by=fredrikwelander
Vi behöver den lokala berättelsen
Skrev en kort tweet. Fick reaktioner. Skrev en längre text. Ungefär så här:
Människor som känner varandra gör inte varandra illa. Jag vet att det finns undantag, men dessa undantag är få även om de får stor uppmärksamhet. Kvinnor och män som har kunskap om varandra kommer också att respektera varandras olikheter och lättare förstå vad ord som friheter, rättigheter och skyldigheter betyder.
Den lokala nyhetsförmedlingen är viktig för oss människor. Om vi ska kunna bygga ett gemensamt samhälle på djupet måste vi lära oss mer om varandra och sakerna vi gör. Vi behöver gemensamma samtalsämnen och en aktiv granskning av det samhälle vi lever i tillsammans. På olika sätt, hela tiden. Så därför gör det lite ont att se hur likriktade nyhetsbyrånotiser breder ut sig allt mer och hur den lokala journalistens berättande riskerar att begränsas till lokaltidningsbesvikelser eller små reportage värdiga En ding ding värld (nyhetstorka). Jag försöker förstå varför.
Jag är född i början på 1970-talet och kan därför bara spekulera hur lokaltidningen fungerade på farmors tid. Därför struntar jag i det och funderar lite över affärsmodeller för annonsering och journalistik. Jag tänker att det är vinstmarginaler, stordriftsfördelar och liknande företeelser som ligger bakom det som kallas tidningsdöden, det som snarare handlar om lokaljournalistikens vikande formkurva.
Egentligen är det ganska enkelt. Vem vill betala en dyr prenumeration på en lokaltidning där det mesta av innehållet är nyhetsbyråmaterial? En bra affärsmodell för den som skriver och kan sälja samma artikel till hundra landsortstidningar, en usel affär för alla andra. Varför skulle en lokal annonsör köpa in sig in något av alla enorma annonspaket när hon eller han vill nå specifika människor i lokalsamhället? Är det någon som på allvar tror att TV4:s program Lotta på Liseberg presenteras av Marieberg Galleria i Örebro? TV4 har lyckas sälja in lokala annonsplatser, men lagt ned den lokala nyhetsförmedlingen.
Det handlar om att så effektivt som möjligt tjäna pengar på det lokala behovet hos företag, föreningar och andra att synas. Inte om att hjälpa dem. Ingen skriver längre om den lokala kulturföreningens lilla festival, men alla vill sälja annonsutrymmet.
Men utan det redaktionella innehållet – reportaget – går något sönder.
Jag levde tio år i en kommun i södra Stockholm. Helt utan lokala nyheter. Total medieskugga. Det fanns inget lokalsamhälle. Ingen gemenskap, inga samtalsämnen om det som hände lokalt. Visst fanns det massor av bitterhet mot den stora fienden – kommunen/grannen/miljonprogrammet – även här, men något lokalt engagemang för att själv förändra eller göra något? Nej. Jag skulle kunna göra en lång lista över saker jag saknade som går att koppla till bristen på lokala nyheter. Sammanfattar det så här: Utan en gemensam berättelse, ett sammanhang att dela med andra, skapas klyftor, egoism och ett väldigt starkt dom andra-samhälle. Där det alltid är någon annans fel. Eller där någon annan ska lösa problemen. Ett samhälle där jaget och det egna ansvaret suddas ut. Där mitt bidrag till samhället reduceras till en kundrelation och alla andra är konkurrenter.
Det är ganska värdelöst.
Jag tror att den växande intoleransen i samhälle beror på många olika saker. Bristen på lokala berättelser är en av dessa. Sverige är ett glest befolkat land. 85 procent av oss som bor i landet delar på 1,5 procent av ytan. De flesta Sveriges 290 kommuner har inte haft egentlig tillväxt på årtionden. I det samhället är lokala journalister viktiga. Det du och jag skriver i sociala medier väger upp en del förstås. Det är viktigt att vi delar med oss och diskuterar. Men, få av oss är tillräckligt intressanta för tillräckligt många för att skapa några gemensamma berättelser i ett samhälle.
Vi behöver både personligt berättande och kollektivt diskuterande, tänker jag.
Därför gör det ont att läsa lokaltidningar ganska ofta år 2014. Därför skäms jag när undermåliga reportage publiceras. När ord konsekvent stavas fel eller används i fel kontext. Där den grävande journalisten allt oftare inte verkar ha råd med mer än en liten leksaksspade av plast i en fin strandhink liksom. När till och med Public Service ibland tappar koncentrationen och försöker anpassa sig till kommersiella aktörer och börjar prata som TV4-mannen eller den kommersiella radions reklamröster. Vi behöver ambitiösa reportage och berättelser. Om det lokala och även om det globala. Just nu, i landet där jag lever i, saknar jag det i det vardagliga samtalet. Med några få vänner diskuterar jag sådana saker. Vad vi har gemensamt? Att vi sökt upp magasin, kanaler och internationella massmedier som har ambitionen att berätta något viktigt. På riktigt.
I den gamla världen ansågs vi ha något slags intellektuellt övertag som var dåligt. Att vi var elitister. I den nya världen är vi töntar. PK-feminister, kulturmarxister eller något annat fult. I min värld spelar det inte någon roll. Alla är ju lika mycket värda hela tiden och utan undantag. Men jag ser en jobbig utveckling. Världen brinner farligare än på länge i krig, konflikter och farliga epidemier samtidigt som våra egna samhällen polariseras allt mer mellan oss och dom andra. Jag är rädd för att det finns en risk för att dörrar stängs, utveckling hämmas och demokratin försvagas i jakten på klick, annonsvisningar och små snabbt producerade pseudo-berättelser. Eller pressmeddelanden publiceras rakt av, där det enda som granskats eller lagts till är ett namn på en journalist.
Det finns de som säger att nyhetstorkan som inträffar på sommaren är ett tecken på att vi lever i ett bra samhälle. Där det är lugnt och tryggt. Så är det nog, men nyhetstorkan är också ett tecken på att vi verkar ha tappat intresset för att berätta om varandra på allvar. Det är illa.
Jag tror på den lokala journalistiken. Den har en oerhört viktig roll att spela nu och i framtiden. Men jag tror inte på de affärsmodeller som omger den. Det är dags att överge storskaligheten. Den funkar inte. Det ska bli spännande att se vilka nya aktörer som kommer att bli viktiga för våra lokala samtal i framtiden.
Människor som gör personliga och lokala berättelser. De behövs. För vi och dom, men framför allt för oss alla.
När en kyrka blir viktig
Det är många som spottar på kyrkan. Som gör en grej av att håna och hata den och de som tror på den. Det sägs att kyrkan inte får plats i ett modernt samhälle. Många, många har gått ur kyrkan för en princip. Well, jag tror fortfarande att kyrkan har rätt mycket att ge. Inte minst med tanke på att den som behöver snabb samtalshjälp vid psykisk ohälsa i min stad måste be kyrkan om hjälp eftersom den offentliga vården inte tar emot.
Men…. det känns som en liten detalj idag när kyrkklockor ringde för varning idag. För första gången sedan andra världskriget. I Jönköping, där nazister demonstrerade under beskydd av massor av poliser. Kyrkklockor ringde för att varna under nazisternas demonstration och jag undrar om ljudet av de där klockorna någonsin låtit bättre.
Någon gjorde något. Kyrkan visade att den tar plats. Det handlar knappast om Gud. Det handlar om människan. Och allas lika värde. Hur många av oss andra tog ställning för det idag?
En önskelista
Jag fyller fyrtiotre år om ett par veckor. 23 april. Finns det något materiellt jag har behov av? Njae. Men det finns åtminstone två saker jag känner att jag vill ha.
Skulle lösa mitt vardagsfotande för eget bruk. Har ju vardagsfotograferat och dokumenterat vardagen i många år på 365bilder.se, men detta skulle vara skönt tror jag. Har sneglat på den här ett tag och inte kunna bestämma mig för om den är bra eller inte. Jag tror den är det. Bra.

Trädgårdflamingo
Behöver lite kitsch på landet. En eller ett par flamingo för att komplettera väderkvarn, solur och regnmätare. Finns här: http://www.elbastardo.se/sv/prylar/flamingo-tradgards-flamingos.html. Finns också några versioner hos Retroholics, http://www.retroholics.se/-tradgardute-c-65.html. Flamingos är fina. Kanske bästa fågeln? Men hittade ju också den här hemsidan (klicka på trädgårdsfigurer), och inser att en trägdårds-Elvis som ser ut att komma från helvetet också nog vill bo hos mig. Eller något annat.
Det här med att äta djur – nu är det slut
Åker till landet. I ungefär en halvtimme ligger jag bakom en lång och hög transport. En jättestor långtradare. En gul skylt berättar att det är en djurtransport. Jag misstänker att det är grisar. Staplade i två eller tre våningar. På väg mot döden. De ska slaktas. Mördas, styckas och förstöras. Jag undrar hur de mår därinne. Det enorma släpet kränger i snömodden. Är de stressade? Åksjuka? Är det mörkt? Kallt? Jag känner sorg och äckel i magen. Är jag en del av efterfrågan som gör att den här transporten går just nu? Det har förvisso gått flera månader sedan jag åt griskött senast, men ändå. Det känns skabbigt. Det stora släpet kränger till igen. Jag nästan känner hur djuren därinne skakas om och skräms. Tittar i bakspegeln. Rakt in i Vildas stora mörka ögon. Hon vill komma fram. Bli utsläppt ur buren och andas frisk luft. Rulla runt i snön och göra sig av med åksjukan. Sträcka ut, koppellös och fri.
Jag bestämmer mig. Det är slut med kött nu. Jag kan inte vara en del av en huvudlös idiokrati som industriellt mördar andra levande varelser. Jag är inte mer värd än min hund. Eller de där grisarna som kränger runt på landsvägen framför mig. Jag har ingen rätt att äta dem.
Rovdjursåren är slut.
Det här med Facebook
När jag inte använde Facebook i februari kändes det skönt. Istället hade jag djupare samtal på twitter och skrev blogginlägg. Nu när jag är tillbaka på Facebook igen fastnar jag där. Känner att jag kommer ta Facebook-fri månad snart igen. Det är något som inte riktigt funkar för mig. Jag liksom drunknar i flödet. Har svårt att begränsa mitt intag.
Förändringsagenterna och jag
Jag kommer inte riktigt ihåg när jag insåg det. Kanske var det när jag läste på högskolan, ungefär samtidigt som massor av andra femkronor rasade ned mitt system och jag började förstå hur världen, eller vi människor, fungerar. Att det där pratet om allas lika värde mest var prat.
Vi har kommit överens i världen… om några saker. De mänskliga rättigheterna till exempel. En på alla sätt grundläggande överenskommelse mellan världens länder. Jag ber att få citera de första tio artiklarna i denna överenskommelse formellt känd som FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Artikel 1
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Artikel 2
Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.
Artikel 3
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.
Artikel 4
Ingen får hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former skall vara förbjudna.
Artikel 5
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Artikel 6
Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening.
Artikel 7
Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.
Artikel 8
Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot handlingar som kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag eller författning.
Artikel 9
Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas.
Artikel 10
Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter och av varje anklagelse om brott mot honom eller henne.
Jag har levt i snart 43 år. Ju äldre jag blir desto klarare ser jag hur vi tar små steg bort från de här överenskommelserna. Varför? Troligtvis för att vi aldrig läser dem. När läste du dessa artiklar senast? Kvinnor och flickor, omfattas de av samma rättigheter? Njae, inte i verkligheten. Det är inget annat än helt värdelöst eftersom det hindrar oss från att bygga ett klokt samhälle. Det finns tre grundläggande principer i min ryggrad:
1. Alla människor är värda lika mycket. Överallt, hela tiden och utan undantag.
2. Livet är ingen övning.
3. Det händer bra saker när människor möts.
Jag har gått och gnällt, muttrat och förfasat mig över diskriminering och dumhet i tjugotalet år. Det har blivit mer smärtsamt sedan jag blev pappa till två flickor. Men, sedan en vecka tillbaka har jag fått anledning att hoppas. Förändringsagenterna har skapats som ett öppet och intensivt samtal mellan människor där jag lever. Det som förenar oss är ATT vi vill prata om jämställdhet. HUR vi ska lösa problemen är vi på inga sätt överens om. Jag tror inte heller vi har någon anledning att bli det. Det finns knappt ens något vi. Tack vare det upplever jag kanske det bästa samtalet om de här frågorna. När det vi är överens om är att samtalet är viktigare än att vi ska komma överens – då händer det bra saker. Nya röster hörs. Positioner utmanas och jag känner mig stärkt av det antal människor som ansluter.
Det skapades en fredag vid lunchtid när en klok kvinna ställde en fråga till några vänner. Sen exploderade det i en fantastisk monstertråd i inkorgarna hos ett växande antal människor på Facebook. Ett par tusen repliksskiften senare skapades Förändringsagenterna. En vecka senare är vi 116 personer i samtalet.
Jag hoppas förstås att ännu fler vill vara med. Det här är programförklaringen:
”Kort om Förändringsagenterna
En förändringsagent är någon som uppmärksammar jämställdhetens problem och försöker göra något åt dem i sin vardag.
Förändringsagenterna föddes över en natt. 20 Örebroprofiler ville göra sina röster hörda på Internationella Kvinnodagen. Vi ville visa att vi vill mer och snabbare på jämställdhetens område.
Responsen på vårt initiativ blev positiv. Vi startade en grupp för att samla ihop alla ansikten som gillade det vi gjorde. Initialt har vår enkla tanke varit att hjälpa fler att göra sin röst hörd via bilder och citat på nätet. På sikt hoppas vi att alla bidrar till en dialog som föder både kunskap, insikt och handlingskraft. Vi har ingen gemensam agenda mer än att lika villkor för kvinnor och män är ett självklart mål.
Utöver det får du som ansluter till nätverket själv avgöra hur nätverket utvecklas. Alla finns här för alla från och med nu.”
Vill du vara med, eller bara tjuvlyssna: https://www.facebook.com/groups/1414221942167775/
Jag är stolt och glad över att få vara en av förändringsagenterna. Det händer bra saker när människor möts.