Tristan Harris är tydlig.
Offline
Loggat ut från Facebook, Instagram och twitter. Nås nu via telefon, mail och öga mot öga.
Ensammare?
Vad händer om jag kliver ut nu? Om jag raderar den här profilen som inte är jag. Har läst några studier som visar att en av de starkaste drivkrafterna med att vara i sociala medier är rädslan att bli lämnad utanför. Att inte vara viktig. Att inte existera. Det är inte flödet som skrämmer mig. Det är messenger. Att hamna utanför konversationerna. Ändå levde jag 36 år utan de här konversationerna. Hur gjorde jag då? Hur ensam var jag då?
Kanske är det dumt att försöka fatta det här beslutet nu, med en vecka av sömnstörningar och diabeteskrishantering innanför pannbenet. När allt runt om mig fortsätter att kaosa. Samtidigt inser jag att jag inte vill vara mobilpundare längre alls. All denna tid som bara försvinner. När jag flyr in i min skärm. När andra gör det samtidigt som de pratar med mig. Jag förstår inte hur jag hamnade i ett liv där jag aktivt väljer bort möten och samtal öga mot öga för andra relationer som i så mångt och mycket mest bygger på att jag är rädd för att inte vara någon.
Få saker gör mer ont än att sitta i ett rum och prata med människor som inte lyssnar eftersom de hela tiden tänker på vad som händer i mobilen. I chattar, appar och flöden. Att bli bortvald. Jag vill inte bli behandlad så. Jag vill inte behandla människor så.
Jag tror att det bästa sättet är att lämna de sammanhang som förstör. Men är samtidigt rädd för att det nya sammanhanget bara kommer att bestå av mig själv.
Jag pratar med mig själv döpte jag den här bloggen till för länge sedan. Och det kanske är svaret på hur jag gjorde innan. Kanske är det också svaret på hur jag måste göra. Alla dessa chattar, flöden och uppdateringar gjorde mig aldrig mindre ensam. Eftersom jag spelat en roll. Vårdat mitt personliga varumärke.
Snart 47. Ändå ingen. Med massor av drömmar och längtan. Som jag inte gör något med på allvar. Eftersom jag är helt uppfylld och upptagen av ständiga intryck och bekräftelser på att det liv jag vill ha är en naiv, tramsig och ohållbar dröm. Jag hatar det, men har blivit beroende av det.
Det ska bli en bok
För fyra år sedan, inför valet 2014, reagerade en människa och gjorde något viktigt. Fredrik Marcus gjorde en egen kampanj där människor kunde visa att de inte funnits (i Sverige åtminstone) om inte någon annan hade korsat en gräns. Jag var med i kampanjen.
Nu kom en fråga om jag tillåter att bilden på mig används i en bok som fångar massor av livsöden som sett helt annorlunda ut om den där gränsen inte korsats. Jag svarar förstås ja. Om någon väljer ut just min bild och min lilla berättelse så får den förstås vara med.
Men, jag ber om att få byta bild. Eftersom jag på de här fyra åren som gått tappat 50 kilo i vikt och åldrats 75 år. Väljer dessutom en bild från Tempelhof i Berlin. En plats full av människor som korsat gränser. En gräns jag själv vill korsa.
Pragmatisk
Jag är pragmatisk. Det betyder att jag gör allt tvärtom. Eller tvärtemot mina egna behov och min egen övertygelse. Andra blir glada för att jag är så pragmatisk. Jag blir inte alltid glad.
En ordförklaring till att vara pragmatisk är:
”någon som inte låter abstrakta idéer (känslor, ideologier, etc.) stå i vägen för möjligheten att åstadkomma något i praktiken”
Jag kan tänka mig att uppdatera den till:
”ägd”
Säger upp mig
Jag säger upp mig ifrån manligheten. Vägrar att vara en del av den. Blev ju faktiskt inte insläppt i den redan i unga år, så det är väl bara rimligt att jag lämnar den helt. Ni vill inte ha mig, och jag vägrar att vara en del av er kollektiva idioti. Det räcker nu. Jag har inget i mig som är manligt. Jag har ett kön, det har jag. Så nån slags hane är jag, men kalla mig aldrig man igen. För det som det innebär att vara just man är så sjukt, smutsigt och korkat i för många avseenden.
Och allt snicksnack om en ny manlighet är inte värt särskilt mycket. Eller åtminstone inte min grej.
Jag är förbannad. För allt ni kommer undan med, bara för att ni kallar er män.
Det här med elcykeln
Elcykeln är Årets julklapp enligt HUI. I kommun efter kommun och även på många andra arbetsplatser prånglas elcykelförmånen ut. Många lyfter detta som ett inspirerande exempel på omställning och hållbar utveckling.
Och ja, det är det, för de som byter en fossil transport i form av en en bil mot en elcykel.
Men, problemet är att de flesta som köper elcykel nu byter sin gamla cykel mot en bekvämare elcykel. Och vad gör vi då? Då byter vi en helt fossilfri transport i form av en cykel driven av muskelkraft mot en motoriserad och enklare transport i form av en cykel som drivs av en motor som får sin energi från ett batteri som består av ädelmetaller som borde stannat i marken. Batterier som kräver mer energi för att laddas. Energi som inte krävdes tidigare.
Det finns alltså en uppenbar risk att det mest konkreta resultatet av elcykel-boomen är att vi:
1. Konsumerar mer energi i form av el
2. Tar upp ännu mer ädelmetaller ur marken
3. Rör på benen mindre
Det som kortsiktigt kändes så hållbart behöver alltså inte vara det långsiktigt. Ungefär som vanligt.
Jag och min skuld #metoo
Jag har tittat på kvinnor som objekt. Klätt av människor jag inte ens känner med blicken. Fantiserat om deras bröst och deras kroppar. Jag har försökt tjata till mig sex, är till och med rädd för att jag lyckats nån gång. Jag har pratat med andra män om kvinnor på ett sätt jag har svårt att förlåta mig själv för. Okej, det var länge sedan, men jag har också gjort det. Jag också. Jag försökte vara en man.
Nu har mitt lilla barn, trettonåringen, blivit utsatt för sin första upplevelse där någon tagit på hennes kropp utan att hon bett om det. Redan vid elva års ålder blev hon för första gången utsatt för verbala kränkningar som hade med kroppen och sex att göra. Och eftersom hon är aktiv på nätet har hon förstås mött det även där.
Min största skuld i det här? Jag vet inte. Jag är känslig och har i hela mitt liv blivit bortkonkurrerad av alfamännen. Jag har gått runt i min egen bubbla, som en kastrerad tik ungefär. Inte intressant för andra män, eftersom jag inte är något hot eller någon man kan ta rygg på. Inte intressant för kvinnor eftersom jag inte varit starkast, snyggast, smartast och hetsigast.
Jag erkänner att det ibland gjort mig lite bitter. Fast i någon slags ensamhet. Framför allt under de där åren när det kändes så viktigt att vara attraktiv.
Men, det som stör mig nu är att jag inte gjort vad jag har kunnat för att tala om för män som beter sig illa mot kvinnor att de måste sluta. Jag har varit – och är – en av alla tysta män som låter det här fortsätta och fortsätta. Istället har jag försökt förbereda mina barn på att de kommer att möta det här. Och att det bästa sättet att möta det är att utnyttja istället för att bli utnyttjad. Att slå först. Det har gått så långt att jag föreslagit för mitt lilla barn att hon och jag ska gå en kurs i självförsvar tillsammans. Så vi lär oss att attackera istället för att bli utnyttjade.
Så min skuld är att jag givit upp. Jag är så fruktansvärt trött på tomma ord, kampanjer och snicksnack som inte leder någonstans. Rättvisa måste komma ifrån en vilja att behandla människor som lika värda. Där här vi män – ja kollektivt – en uppgift. Det är direkt provocerande att vi säger oss vilja ha jämställdhet och rättvisa, samtidigt som vi inte bidrar med annat än tystnad eller tomma ord.
Som den här texten. Det är min skuld. Att jag inte har något vettigt att bidra med. #metoo
Kärleken eller vardagen?
Varför är det så svårt? Sedan separationen för snart två år sedan har allt i vardagen blivit svårare, krångligare och många av utmaningarna som livet innehåller blivit dubbelt så stora. Att möta en del av de saker jag möter i mitt liv som ensam är helt värdelöst.
Livet går inte ihop. Logistiken håller inte. Tiden räcker inte. Jag klarar det inte på egen hand. Bokslutet över livet just nu visar tydligt att det inte funkar. Att allt har blivit sämre sedan separationen.
Allt utom kärleken. Den har aldrig varit starkare i mig än den är nu. Synd att det inte finns plats för den i vardagen. Äta, sova, jobba, dö.
Välj glädjen, liksom.
Livet, ensamheten och samtiden
På Tankar för dagen imorse talade Katarina Mazetti om en tid som flytt. Om sina föräldrar och livet före teven. Om det gamla bespottade (och fattiga) livet som innehöll ett naturligt socialt sammanhang. När människor ville vara tillsammans.
Det berörde mig. Inte med nån slags känsla av att det var bättre förr, för det var det inte. Mer för att den där känslan av att vilja vara tillsammans är så stark i mig nu. Hela mitt liv har liksom präglats av att jag klarar mig själv. Och den här högkänsligheten som gör att jag har svårt att klara sociala sammanhang som drivs av nån slags hetsjakt och stress.
När jag kom hem efter jobbet, och ett samtal med min psykolog, lagade jag för första gången på väldigt länge riktigt mat. Till mig själv. Medan jag gjorde det lyssnade jag på Utbildningsradions program Jobba, sova, dö: En högre mening. Avsnittet handlade om jobb och en högre mening. Det berörde mig också. För kraften i att använda kunskap till att göra något mer än att tjäna pengar är stark även i mig. Det måste finnas en mening.
Avslutade den här tråden med att se Erik Gandinis The Swedish Theory of Love som finns på SVT Play. Den fångade liksom allt. Gav skavsår i hjärtat. Det här individualistiska samhället funkar inte. Oberoendet och ensamheten skapar något galet. Något väldigt omänskligt.
Vi behöver vara beroende av varandra. Ömsesidigt beroende.