fredrik welander i ett långt samtal
Saker som funkade finfint:
Saker som funkade:
Saker som inte funkade:
Det funkade fint att äta vegetariskt. Men, mer tydligt än någonsin tidigare var det att julbordet egentligen är ganska skabbigt. Stabbig fet köttmat liksom. Nästa år vill jag äta mexikanskt. Eller thai. Eller vad som helst.
Juldagen. Pustar ut efter en sen frukost. Ligger och funderar på framtiden. Försöker andas lugnt och ta spjärn. Om en vecka börjar ett nytt uppdrag. Politisk sekreterare för Miljöpartiet i Örebro kommun. I en tid när miljöpartister stämplats som samhällets värsta fiender av många.
Jag försöker landa i min egen mage. Ta spjärn mot det viktiga som väntar. Samtidigt ligger jag och googlar. Tittar på AirBNB-boenden i New York. Och flygpriser. Vill tillbaka nästa år. Känner att jag har mycket kvar att upptäcka och göra i den där staden. Den gamla världens huvudstad. Där människor kan vara sig själva. Där ingen låser in och ställer krav på hur andra ska vara. Där internationalismen ersatt nationalismen.
Jag vill leva i en sån stad nån gång. Och i väntan på att kunna göra det ska jag försöka bidra till att min egen hemstad kan närma sig en sådan framtid. En hållbar framtid där människors lika värde och respekt för varandra är själva grunden för det som är gemensamt.
Nu borsta tänderna. Ut i kylan med hunden.
Jag är rädd. Rent av livrädd. Allt sedan den där dagen när mina vägar korsade dom andras för tjugo år sedan. När jag skrämdes av deras svans. De där subtila hoten. Nu har dom andra vuxit. In i kostymer och ända in i riksdagshuset. Trots att alla kloka sade att det aldrig skulle hända. Första gången när de kom in i de första kommunerna. Andra gången när de kom in i jättemånga kommuner. Tredje gången när de kom in i riksdagen. Och nu säger samma att de inte kommer längre.
För ett par dagar sedan fällde de regeringen.
Jag är rädd. Rädd för att dom andra kan vara största parti redan efter det stundande extravalet till riksdagen. Eller efter valet 2018. Kanske 2022. Men, det kommer att hända. Jag ser inte hur trenden ska stoppas. Inget hjälper. Fakta? Nej. Känslor? Nej. Omvärlden? Nej.
Jag engagerar mig. Vid årsskiftet börjar jag arbeta som politisk sekreterare i Miljöpartiet. Vi är måltavlor. Tidningsrubriker pekar ut oss som fienden. Dom andra applåderar. Menar att vi är satan. Ingen regering som lyssnar på oss kommer att tillåtas överleva, säger dom andra. Men, jag måste. Eftersom jag tror att alla levande varelser är lika mycket värda. Han, hon, hen, det och den. Människor, djur. Som lever nu, eller som lever efter oss som lever nu. Alla är vi lika mycket värda. Tillsammans med andra goda krafter har vi en jätteviktig tid framför oss.
Jag är rädd eftersom jag tror att mitt liv kommer att försvåras av det här ställningstagandet. Jag oroar mig för att det kommer göra livet svårare för mina barn, deras mamma, mina bröder, föräldrar och andra släktingar. Börjar fundera på en plan B. EU:s fria rörlighet? USA? Asien?
Vem skyddar en svenskfödd tysksvensk på flykt? Om den dagen kommer och jag måste fly på grund av mina politiska åsikter, finns det någon som tar emot mig då? Vilket land kommer öppna sina gränser för mig och mina kära? Det känns absurt att tänka på det. Men, jag är allvarlig. Det känns inte som att det kommer finnas plats för mig i det land dom andra vill riva. När de är klara med sitt och landet är rensat, gränserna är stängda och alla människor tystnat, var ska jag ta vägen då?
Ett nackskott? Eller flykt? Kommer det finnas någon framtid? Jag hoppas det. Och under tiden jag funderar, så lägger jag all energi jag har på att se till att aldrig behöva aktivera reservplanen.
22 mars är det val i Sverige. Jag behöver hjälp.
Här står jag med min kommande kollega Kukkamariia Valtola Sjöberg. Vid årsskiftet börjar vi att arbeta som politiska sekreterare åt Miljöpartiet i Örebro kommun. Det ser jag fram emot. Jag kommer att ha kvar en liten del av verksamheten i mitt eget företag men ha ganska lite tillgänglig tid för uppdrag.
Det är dags nu. Jag vill försöka förändra. Jobba med människor som tror på samma saker som jag. Den gröna vägen är den jag går på. Den går framåt, istället för att cirkulera runt till höger eller vänster. Det kommer bli lärorikt och förhoppningsvis en bra livserfarenhet. Varför?
Jo för att jag tror att alla levande varelser – hon, han, hen, det och den – är lika mycket värda. Igår, idag och imorgon. Överallt, hela tiden och utan undantag. Ingen av oss har rätt att leva på någon annans bekostnad. Vi ska kunna hjälpa oss själva och varandra att bli den vi har rätt att vara. Utan att förstöra samma möjlighet för andra. Det handlar om solidaritet mot det levande. Nu och i framtiden. Ungefär så tänker jag och det tog mig ett halvt liv att förstå var mina idéer passar in.
Jag letade till vänster. Och till höger. I mitten. Men hittade hem i vägen framåt. Lite som i den här åttiotalsbilden.
Har blivit kallad för gullig. För idealist. Naiv. Må så vara, men jag kan inte längre leva med att sitta bredvid och se på samhällsutvecklingen och de idéer som driver den. Inte utan att vara med själv. Och om alternativet är att vara en cynisk realistisk egoist så är valet enkelt. Jag har provat det där, och gått in i vägg efter vägg. Innan jag förstod. Att det inte var hur jag var som var problemet, utan att det var den jag försökte vara.
Jag är lycklig och tacksam över att få chansen att hjälpa till i en politisk rörelse. Min respekt för de människor som gör detta är enorm. Jag kommer ha mitt företag kvar, men bara jobba i några få befintliga uppdrag som inte är politiska. Främst i Huddinge. Från och med nu kommer min arbetstid gå åt till att hjälpa Miljöpartiets kommunalråd, fullmäktigegrupp och andra förtroendevalda i Örebro att driva klok, framtidsinriktad politik. Vi ska göra allt vi kan för att bjuda in fler i samtalet som kan kallas den gröna rörelsen.
I många år har jag haft tjänstemannens roll i utvecklingssamtalet. Eller konsultens. Nu vill jag vara med där idéerna formuleras. Det kommer bli intressant, lärorikt och viktigt.
Jag börjar 1 januari.
Det är omval i Sverige 22 mars.
Det kommer bli fantastiskt att arbeta med engagerade Sara, Niclas, Kukkamariia i Rådhuset. Och med alla Miljöpartiets förtroendevalda i Örebro, i regionen och i landet.
Life ain’t no rehearsal.
Idag slog jag personligt rekord. Jag var i tvättstugan i 75 minuter. Varför? Jag manglade lakan. Tvättade och torkade. Det var fint. För första gången någonsin har jag manglat. Det var som terapi. Kommer göra det igen. Återkommande.
Sitter med tårar i ögonen framför skärmen. Måste torka dem och åka iväg på ett möte. Jag gråter för att jag just gick tillbaka åtta år i livet. Delade en bild i en Facebook-tråd. En bild som visar mitt lilla barn sovandes i mörkret på avdelning B88 på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Den första natten efter en jobbig dag när hon precis fått sin diabetesdiagnos.
Jag tittar på bilden och tas tillbaka till rummet. Det känns som att jag står där igen. En av de få stunder jag minns i livet när jag varit fullständigt närvarande. När jag känner mitt eget hjärta slå och uppfattar varenda ljud, rörelse och andetag samtidigt som tankar och känslor flyger fritt i rummet.
Kom tillbaka dit en halvtimme igår kväll när hon hade ett väldigt lågt blodsocker och jag satt bredvid henne och tvångsmatade henne med Dextrosol. Berättade om det på Facebook och fick jättemycket stöd. Visar den gamla bilden för den som hört av sig i Facebook-tråden.
Den påminner om det svarta. Om diabetesmonstret. Och om vad jag kan göra för att slåss mot det. Vara närvarande. Möta det istället för att försöka fly från det eller förtränga det.
Ligger på rygg och jobbar. För fyra dygn sedan rasade ryggen. Ett ryggskott i form av en inflammation där nerverna möts i ryggslutet. Kvällen innan jag skulle leda höstens första frukostmöte för företagare i Huddinge. Går inte att ställa in. Hundra personer i publiken, jag ska leda på scen. Ingen kan ta över. Tog mig fram och tillbaka. Sedan dess har jag försökt ligga på rygg så mycket som möjligt. Med hjälp av Alvedon, ett fårskinn och värmeplåster blir ryggen sakta bättre.
Magen har rasat samtidigt. Den Voltaren-kur som skulle hjälpa ryggen dödade magen. Har fruktansvärt ont i skov. Känner igen smärtan. Försöker dämpa den med Losec, Actimel och Proviva.
Men tråkigast av allt. Ögat. I mitten av förra veckan tog jag ett par snabba bilder av några personer. Med kort skärpedjup. Tittade som jag brukar på bilderna i kamerans stora display. Men ögat funkade inte. Väl hemma på stor skärm såg jag att fokuspunkterna hamnat knasigt på några av bilderna. Det såg jag inte på kamerans display när vi tog bilderna. Jag kan alltså inte riktigt lita på mina egna ögon längre.
Det här året är ganska påfrestande när det gäller hälsan. Att tappa så mycket funktion i ett öga på sex månader känns rätt värdelöst faktiskt. Kämpa!
Jag står i ett vägskäl. Mitt samhällsintresse håller på att rinna över. Som en stolt och lojal tjänsteman har jag gjort vad jag kunnat för att bidra till någon slags samhällsutveckling i olika politiskt styrda organisationer i stat och kommuner. Länge.
Mina vänner varnar mig för politiken. Ju närmare de står mig desto mer negativa verkar de vara. De säger att jag skulle bli uppäten. Besviken på alla intriger och maktfullkomliga handlingar. Någon menar att min rygg inte är immun mot knivar.
Jag håller inte med.
Ändå står jag och tvekar. Efter en lång och intensiv period av valrörelse och diskussioner om vilka värden vi vill ska styra våra gemensamma tillgångar framöver är jag trött, ledsen och förvirrad. Feministerna fick fingret, rasisterna fick förtroendet. Framtiden är osäker. Jag pratar med människor som är engagerade i politiken. Blir peppad. Tänker att det är dags att kliva in och försöka vara med. Varför? Jo, för att göra vad jag kan för att bidra till att förändra samhället. Ta mitt lilla ansvar för att försöka göra saker mer hållbara.
Det handlar om min hårda tro på att vi människor har samma värde. Att vi alla är lika mycket värda – hon, han och hen. Oavsett allt. Det gäller oss som lever nu, de som har levt före oss och de som ska följa efter. Ingen av oss har rätt att förstöra förutsättningarna för den andra att få möjlighet att göra samma sak – leva i frihet enligt de mänskliga rättigheterna. Med samma möjlighet att ta del av de resurser naturen ger oss.
Det har kanske aldrig varit viktigare än nu. Åtminstone för mig.
Så kommer valdagen. Och analysen efter. Personröster som inte påverkar. Interna processer och blockeringar mellan människor. Minoritetsstyren och svaghet i tider när intoleransen premierats av väljarna. Kvinnor och män med hjärtan så stolta och stora att de hellre ställer sig utanför med rena samveten än ger sig in i beslutsfattandet beredda att få lite smuts på fingrarna. Partier som på förväg bestämt hur de ska fungera efter valet, oavsett vad väljarna valde att kryssa.
Jag förstår det inte riktigt. Men jag är ju inte partipolitiskt aktiv.
I all enkelhet och naivitet tänker jag så här – Hur jag kan bidra? Vad kan jag göra för att skapa ett mervärde för mig själv och andra genom det jag tror på? Finns det tillräckligt många som tänker likadant, och i så fall hur kan vi tillsammans bidra ännu mer? Är det tillräckligt många som vill att de idéerna ska användas så att vi borde söka ett politiskt mandat? Om vi gör det och får många röster – borde vi söka upp andra och samarbeta då?
Så nu står jag här i mitt vägskäl och funderar. Ska jag följa hjärnan eller hjärtat eller magen? Och är det i partipolitiken jag ska försöka vara med och påverka, eller är det kanske någon helt annanstans?
Vi har haft val i Sverige igen. Jag är fortfarande rätt förbannad efter det valet. Väljarna, alltså mina medmänniskor i stort (åtminstone de av världens befolkning som råkar bo närmast mig) valde att visa feministerna fingret. Prioriterade pengar före klimat. Och det enda parti som egentligen växte var rasisternas parti.
Eftervalsdebatten handlar om normalisering. Att rasisterna faktiskt inte alls är rasister.
Jag försöker ta det lugnt. Slappnar av. Jobbar på och funderar samtidigt över vad jag tror är lösningarna. Hur vi kunna prata om hållbarhet och alla människors lika värde? Det är dags för mig att engagera mig politiskt snart. Återkommer om hur.
Det är dags nu. Peppad av Sara Dahl har jag bestämt mig att försöka komma igång med någon slags motion. Mitt liv blir onödigt kort annars. Så alla knas är bortskalat. Jag börjar på noll.
Jag ska springa. Det är inte distans som är viktigt. Det är tid som är viktigt. Jag ska försöka hitta ett sätt att lära mig att springa utan att gå i väggen. Så jag gör som Martina Haag. Börjar på noll och ser hur långt jag kommer.
Igår sprang jag sex minuter. Idag ska jag försöka springa sju.