Hon som kallade mig sin man och jag har packat, röjt och städat ut idag. Vinden och källarförrådet är tömda. Vi packar flyttkartonger. På tisdag kommer de och hämtar bohaget. På onsdag flyttar hon in i sitt nya hem. Den här delen av våra liv är över. Det är en känslomässigt väldigt påfrestande period, men jag vet att allt kommer att bli bra. Allt.
Men den här processen med att gå igenom våra saker, dela upp dem och överallt hitta påminnelser av bra och mindre bra saker vi upplevt har ett pris. Hjärtat får ont.
Bit ihop
Bit ihop. Kämpa. Dra åt helvete. Jag vill bli headhuntad till ett skönt kravlöst jobb i en världsstad där alla mina omkostnader är betalda och mitt uppdrag är att vara jag.
Sätt igång.
Hur många gånger kan jag krossa samma hjärta?
Hon går runt i stugan. Bilen är packad. Stugan är städad och hon gråter. Häftigt. Det är hennes avsked. Om en vecka så lämnar vi nycklarna. Andra människor ska njuta av den här platsen istället. Hon har ont.
Och det är mitt fel.
Jag ska lära mig att leva med den känslan. Det är jag som lämnar. Men jag står därute på altanen med bultande hjärta och tårar som bränner bakom solglasögonen. Jag känner inte skuld för att jag lämnar vår kärleksrelation. Jag vet att vi kommer få en bättre relation i framtiden. Istället för den tystnad och tomhet som format oss. Jag känner ingen skuld för att jag går vidare i livet. För att jag vill leva på mitt sätt.
Men jag har väldigt svårt att härbärgera den smärta jag orsakar. När hon går runt där i stugan och gråter häftigt så känner jag för en stund att det är värdelöst att leva. Jag vill inte göra människor illa. Tvärtom, mitt liv går ut på att träffa människor, inspirera och göra gott. Så att vara den som river upp så stora sår i den människa som stått mig närmast hela mitt vuxna liv är något som vänder mig in och ut och upp och ned. Hon är viktig. Hon betyder mycket. Och hon förtjänar sol, värme och kärlek. Jag vill att hon ska bli glad igen.
Under tiden så krossar jag hennes hjärta. Om och om igen. Bara genom att finnas.
45
Jag har fyllt 45. Det var både lite jobbigt och skönt.
Kris + tålamod
Tålamod. Just nu är jag inne i något som gör att jag måste utveckla ett tålamod som jag aldrig varit i närheten av. Människor i kris gör konstiga saker. Ibland dåliga saker. Saker som jag inte kan förstå att människor kan göra mot varandra. Och jag står bredvid och tittar på. Anar. Känner. Kämpar mot min egen vilja att lägga mig i, ställa till rätta och ordna upp. Tränar på tålamod.
Det är svårt.
Det gör ont.
Om det härdar? Jag vet inte.
Men, jag tror att allt kommer att bli bra.
Flickorna som kallar mig pappa och jag – vad ska det bli av oss nu?
Den här bilden betyder jättemycket för mig. Det är Hanna som tagit den. Ella är i förgrunden och där bak går jag, mannen de kallar pappa. Vi är på Tylösand och det är sommar. En av de första dagarna på en semester för ganska länge sedan. Mitt under några av de värsta åren i mitt liv, men jag minns att jag mådde bra där på stranden. Eftersom jag för första gången på länge skulle få vara nära mina barn, utan massor av vardagsstress och hittepå i vägen.
Nu är det lördagkväll. Det har just blivit april och året är 2016. Hanna ska fylla tjugo och Ella ska bli tolv. Om tre månader. För lika lång tid sedan, men åt andra hållet, så berättade jag för Camilla, kvinnan barnen kallar mamma, att jag vill skiljas. Tre månader alltså. Tre månader av sorg, förtvivlan, jobbiga tankar och omgångar av kaos. Under de flesta dagarna den här tiden har jag inte kunnat vara närvarande i deras vardag. Jag valde att flytta ut hit till det fritidshus vi äger i Läppe. Jag gjorde det eftersom vi gick runt i tystnad och försökte vara så orimligt hänsynstagande mot varandra i den sårade verklighet jag tagit oss till. Så för att göra det lättare för alla att andas så klev jag ut ur vårt hem på Hamnplan.
Jag tror att det gjorde några saker lättare. Men, det gjorde också några saker svårare. Framför allt för mitt eget hjärta. Jag har suttit här ensam i mörkret under februari och mars. Timmar av ensamhet, i exil. Funderat på hur barnen mår, hur de ska tänka och känna kring mig och allt som händer just nu. Vi har setts under korta stunder inne i stan, men inte haft något umgänge som liknar det vi hade innan kaoset började. Jag har helt enkelt inte känt att jag funnits nära mina barn i en tid när jag känner att de borde haft tillgång till mig. Och den tanken har inte varit särskilt bra här i mörkret, i ensamheten.
För en vecka sedan kom de hit. De hängde med mig en hel kväll och en förmiddag. Vi pratade och allt var som vanligt. På ett bra sätt. De är som vanligt fina mot varandra, och jag vet att de i varandra har en styrka som bara två tvillingar som föddes samma dag, men med åtta års mellanrum, kan ha. Ett urstarkt systerskap. Det gör mig alldeles lycklig. Jag vet att de alltid kommer att ha det där bandet. Känner det starkt.
Jag har förklarat för dem att de får fråga mig vad de vill om separationen och allt som hänt. Om och om igen. Men, de rycker mest på axlarna och lovar att fråga om det är något. Den reaktionen har gjort mig osäker. Känner de inget? Är det bara mig de inte pratar med? Hur är det egentligen med dem? Såna tankar kan jag fastna i. Särskilt i långa sömnlösa stunder i ett fritidshus långt borta.
Men igår hände något. Ella, Camilla och jag var hos kuratorn och barnpsykologen på barnkliniken vi gått hos en längre tid för att prata om diabetes och föräldraskapet. Nu i separationen är kuratorn ett fint stöd. Jag tog upp de där funderingarna och kuratorn gjorde en blixtsnabb skiss på sin whiteboard. En skiss som förklarade hur de flesta barn tänker kring relationen mellan föräldrarna under en skilsmässa. Att det finns två band mellan Camilla och mig i den här situationen:
Kärleksrelationen som är bruten
Föräldrarelationen
Kärleksrelationen, förklarade kuratorn, är inte livsviktig för barnen. Föräldrarelationen däremot betyder allt. Det som gör barn osäkra och rädda i en separation är när föräldrarna inte klarar av att ha en fungerande relation som föräldrar. Klarar vi det? Ja. Jag vet att Camilla alltid kommer att vara en fantastisk mamma, och jag tror hon vet att hon kan lita på mig, pappan, också. När vi slipper kompromissa om våra alla olikheter och olika sätt att göra saker så kommer båda att växa som föräldrar. Det känner jag.
Om en månad är jag tillbaka i stan. I en ny bostad. Då börjar nästa del av livet. När jag ska bygga mitt eget liv. Flickorna som kallar mig pappa kommer vara viktigast i det livet. Och jag kommer att finnas där för dem och de kommer att finnas för mig. Så jag är övertygad om att det kommer bli något bra av oss alla. För jag tror, när vi går igenom tiden, att allt det bästa inte hänt än.
Inte ensam
Har haft några fina samtal med människor de senaste dagarna. Mitt i en djup akut kris.Vi människor är oerhört bra när vi hjälper varandra. Och när vi ber om hjälp. Jag måste lära mig att sluta klara mig själv. Ensam är dålig. Tillsammans är bra.
Ensam
Ligger på ett hotellrum i Stockholm. Om ett par timmar ska jag ta tåget tillbaka till Örebro och vardagen igen. Eller vardagen som inte finns. I livet mellan liv. Den här perioden i mitt liv är overklig. Och verklig.
Ligger ensam med massor av känslor i ett bröst som håller på att slitas itu. Ensam. Med vetskapen om att det finns några människor där ute som hatar mig just nu. Men också några som älskar mig.
Kärlek, hat, relationer och band som inte kan brytas. Liv.
Just nu så döms jag utan att människor vet varför. Det gör ont att veta. Det är väldigt svårt att vila i den känslan. Det händer saker i livet som är svåra att förklara. Men det gör ont. Tiden kommer, och med den förklaringar och förståelse. Allt kommer att bli bra och jag tror, när vi går igenom livet, att allt det bästa inte har hänt än.
Men just nu, i det här hotellrummet, i en vägkorsning mellan kärlek och hat, är jag ensam. I den känslan. Det är ett av de mest livsavgörande ögonblick jag varit i.
Varning för känslor
Malmö. Jag har varit här för lite. Är på väg bort härifrån nu. Hem sägs det. Jag är på väg hem. Kanske mer osäker någonsin på vad det här med hemma är. Samtidigt påminner Facebook lite så där käckt om att jag borde dela med mig av mina minnen. Klickar och kollar. Ett minne från 28 februari 2011 dyker upp. En länk till en text jag skrev för fem år sedan. Läser.
”OK, vi har kommit ut. I sommar byter vi boplats. Jag och familjen lämnar Stuvsta, Huddinge och Stockholm. Eller rättare sagt, vi väljer att bo i Örebro. Anledningarna är många.
I grund och botten handlar det om att Camilla och jag inte känner oss hemma i våra egna liv. Vi vill ha mer tid över till att göra kloka och roliga saker. Själva, tillsammans och som familj. Ge våra barn bättre förutsättningar att växa upp och ha möjlighet att prova och upptäcka livet.”
Längst ned i texten finns en länk. Till en text Hanna skrev samtidigt. Eller strax innan. Hade glömt hur det kändes då. Påminns nu.
”Förra helgen dog min hamster. Idag berättade mina föräldrar att de ska skriva kontrakt på en lägenhet i Örebro. Samtidigt har jag CPknän och tvingas gå till tandläkaren stup i kvarten. Time of my life? Nej. Jag vill inte flytta. Jag vill verkligen inte flytta och jag är supermegaarg på mina föräldrar. Jag har mina vänner här. Jag har mitt innebandylag här. Jag har Stockholm och Gröna Lund här. Jag trivs här. Mina föräldrar säger att allt kommer bli bra. Men hur jävla kul är det att börja i en ny skola när man ska börja nian? Ingen av dom gjorde det. Dom har ingen aning om hur det känns. Jag kommer ha bästa vänner i mindre än ett halvår till. Man säger att man ska vara bästisar för alltid oavsett vad som händer, men så är det ju inte. Om man bor två timmar från varandra och träffas två gånger varje halvår är man inte bästa vänner. Då är man med andra personer varje dag. De säger att jag fortfarande kan hålla kontakten med dom, men hur kul är det att sms, chatta eller prata i telefon jämnfört med att träffas på riktigt varje dag? Det är en helvetes stor jävla skillnad. De säger också att jag kommer få nya kompisar. Som att de tror att man får nya bästisar på en vecka. Är man tonåring måste man passa in. Är man inte perfekt snackar folk om en bakom ryggen på en. Det är inte så jävla lätt. Och om jag har fått nya kompisar när det är jullov så är det en termin i skolan kvar, och sedan skiljs man åt. För att gymnasiet börjar. Är så jävla arg och vill verkligen trycka upp mellanfingret i deras ansikten.
Örebro. Jävla skitstad.”
Jag tror att det där jävla skitstaden ändå har blivit ganska bra. Hon är kvar, hon är förälskad i en jazzkille nu. En ung klok och genomfin människa är hon. Med ett helt liv framför sig.
På väg hem. Eller jag har inget egentligt hem längre. Jag har ju lämnat det. Fem år efter att vi berättade att det var dags att lämna Stuvsta för Örebro så har jag ju berättat att jag måste lämna någon och något. Ett liv där jag gjort mig till något jag inte kan leva med att vara. Det har varit en vinter där jag sårat, förstört och trampat på någon annans hjärta. En skitvinter. Men det kommer en vår nu.
I Malmö har mitt eget hjärta massor av ny kraft. Jag fortsätter att upptäcka det fantastiska i att det finns ganska många människor som tänker som jag. Att vi kanske kan göra skillnad tillsammans om vi tänker klokt. Jag fick en chans att upptäcka något. Timmar av reflektion. Vakna nätter i ett hotellrum. Stora tankar och känslor. Jag har varit där tidigare. I sömnlösheten. Men då i ett mörker av osäkerhet. Nu har jag legat i en varm känsla av absolut säkerhet.
Allting börjar nu.
Jag tror, när vi går igenom livet, att allt det bästa inte har hänt än.
Ikväll har du en vän i Malmö.
Världen är en stor plats. Livet är en stor grej. Varning för känslor.
Samvetet är en stark sak
Jag har straffats med ett enormt samvete. Eller begåvats med ett. Den här veckan har det jobbat mer än någonsin. Idag har det liksom töjts till bristningsgränsen och kanske börjat att dra sig tillbaka. Fy fasen vad jag har gråtit idag. Jag bet ihop när jag tömde min garderob och fyllde ett gäng papperskassar. Men när vi skildes åt i trapphuset öppnades slussarna. Hon och jag. Vi kramade om varandra. Tårar. Satte mig i bilen. Kunde inte starta. De rann ur mig. Alla de här uppdämda känslorna. Hela vägen ut till stugan. Den knappa timmen det tog att köra. Som floder ur ögonen.
Skrev en status. Fick jättemånga stöttande kommentarer. Fortsatte gråta. Lyssnade på fin musik. Mer tårar. Kramades med hunden.
Dagen gick. Nu är det snart natt. Dags att gå och sova. Ensam. För första gången på 25 år. Jag vet att allt kommer att bli bra. För C. För barnen. Och för mig. Vi ska ta tillbaka livet. Lusten och glädjen. Och för att vi ska kunna göra det måste vi dela på oss. Jag känner det så starkt och därför har jag lämnat. Men just den grejen, att jag har lämnat, plågar mitt samvete. Jag har tvingat oss alla att möta det okända. En framtid som vi inte vet något om. Så länge som allt det där som ska bli bra inte har blivit det så kommer mitt samvete att påminna mig om att det var jag. Att det var jag som gjorde det.
Lämnade.
Kanske är det så att jag fått det här samvetet för att inte göra andra människor illa. Kanske inte. Jag har ingen aning. Men det har alltid funnits där. Hela mitt liv har massor av saker känts som de varit mitt fel. Både saker som varit nära och saker som varit långt bort. Men, den här gången finns det inget som kan mildra. Jag har lämnat. Så är det.
Och idag har jag flyttat ut. Jag hoppas att vi alla ska kunna börja andas lättare nu. Titta framåt mot det som ska hända, istället för bakåt mot det som redan hänt. Jag hoppas att allting börjar nu. Allt som ska bli bra.