Alla dessa APT:n. Eller andra möten där vi inte behövs. Där vi beslutar om alla dessa uppgifter och deadlines som stressar oss att jobba hårt för resultat som ingen kommer ihåg bara några månader senare.
Det är tiden vi aldrig får tillbaka.
16 dagar och några till
Om 16 dagar kommer flyttfirman och hämtar grejer i två lägenheter. Sen ska de grejerna stå på en lastbil ett par dagar innan de bärs in i en ny lägenhet. I den lägenheten ska sex personer bo tillsammans. Inte alltid, men ofta. Två av oss ska bo där hela tiden.
Idag var fyra av oss där och tittade. Alla var glada och inspirerade efteråt. Det kändes väldigt fint. Jag är väldigt lycklig och glad över att det här händer. Det bästa har inte hänt än.
Dags att byta något mer
Det är dags att sluta på rådhuset. Anledningen är enkel: Jag älskar Sara för mycket för att låta vår relation helt och hållet ätas upp av jobb. Vi har från början var tydliga mot varandra i viljan att leva jämlikt. Men på jobbet är vi inte jämlika och när jobbet är det som vi präglar den mesta av tiden vi har tillsammans, då smutsar det ned den viktiga verkligheten. Där jag vill leva med Sara resten av livet.
Så nu lämnar jag snart in ett meddelande om uppsägning och går tillbaka till mitt eget företagande som frilansande kulturvetare, PR-konsult och kommunikatör. Någon gång under januari lämnar jag in mina saker och går ut ifrån rådhuset.
Jag är oerhört nöjd och tacksam över de här två åren som politisk sekreterare. De har varit roliga, lärorika och känts viktiga. Vi har gjort något viktigt tillsammans. Jag kommer alltid att backa Sara, Niclas och de andra. Men nu i en helt annan roll.
De är ju några av mina allra viktigaste vänner.
Varför går mänskligheten under?
Aningslösheten. Naiviteten. Filterbubblorna. Och det faktum att västvärldens undergång riskerar att dra med sig hela jäkla mänskligheten nu när vi satt världens största vapenmakt i händerna på en fascist.
Demokrati.
Att ta steg
I helgen så hände något. Ibland när vi sover tillsammans så händer något. Då vaknar jag mitt i sömnen och blir väldigt känslig. Som att varenda sinne i min kropp är på helspänn. Jag kan inte somna om, utan ligger i en rent brutalt öppen närvaro. Det är som att hela mitt väsen kräver att jag ska känna hur härligt, rent och vackert det är att få vara så nära henne.
Ikväll följde jag upp den känslan med något mer byråkratiskt, men ändå fint. Jag skrev mig på vår gemensamma adress från 1 december.
Gömmer mig i ett hörn
Sitter längst in i ett hörn av glas. Inne hos Joe & The Juice vid en av entréerna till Mall of Scandinavia. Är här med tolvåringen och hennes bästa vän. Vi har höstlov. Jag önskar att jag hade inspiration och energi att skriva något klokt om samtiden och konsumtionen. Men jag orkar inte. Jag gömmer mig i ett hörn och konstaterar att världens undergång är väl belyst i en miljö där inget lämnats åt slumpen för att vi ska lämna ifrån oss våra pengar.
Det blir inte tydligare än här. Varför vi människor dödar ekosystemen.
Någon och jag ska bo tillsammans
Jag älskar Någon. Någon älskar mig. Det är redan officiellt. Någon och jag har ett förhållande, men vi har inte fått tid att leva tillsammans annat än i undantagsfall. Vårt liv tillsammans kan räknas i timmar (eller dagar om en vill vara generös), trots att det gått ganska många månader nu sedan vi föll. Och Gud, vad jag har fallit.
Nu är det dags att ta ett väldigt stort steg. Ett av de största stegen jag tagit i hela mitt liv. 1 december flyttar vi in i en lägenhet vi hyr tillsammans. En stor sekelskiftesvåning på Öster i Örebro. Med plats för oss och alla våra barn som fortfarande behöver bo med sina föräldrar. Där vänder vi på livet och låter vår kärlek vara i centrum. Så att vi kan landa i just den kärleken och fina verkligheten varje dag, istället för bara ibland. Så att andra kan vara med i den rörelsen, istället för den mer sargade och trasiga som vi lever i när vi är ensamma i våra separationer.
Jag kan inte riktigt beskriva i ord hur viktigt det är för mig att få vara i Någons närhet när jag somnar. Och vaknar. Värmen ifrån hennes händer när vi rör varandra. Hur hennes röst låter när vi pratar. Doften och det jag känner när jag vaknar bredvid henne på morgonen.
Känslorna är starkare än något annat. Och de kommer att smitta av sig på resten av livet när vi ger dem plats att växa. Så nu slutar vi behandla det vi har som ett undantag. Någon och jag ska bo tillsammans.
Det är på riktigt, verkligt och helt normalt. Ingen kommer någonsin få mig att smyga eller tysta ned det vi har igen. Framtiden är fin.
Någon heter Sara och hon är DEN.
Firar
Firar ett av de största steg jag tagit tillsammans med någon annan. Och jag firar det ensam. I stillhet. Så funkar 2016.
27 februari 2016, klockan 20.25
Sätter punkt för en lång process på jobbet. Andas ut. Samtidigt håller jag andan för en process som precis pågår och någon har några viktiga saker att göra ikväll. Det här året. Om jag klarar av det ska jag skriva en lista över alla saker som definierat det här året. Saker jag aldrig trodde jag skulle uppleva.
Det blir pyssel på ett tåg mellan Tyskland och Danmark nån dag före nyår.
21 oktober 2016
Meadows släppte äntligen sin EP. Jag fick köpa ett signerat ex. Fint. Ett fint besked om framtiden och dessutom champagnens dag.