Fyra dagar kvar till jul. Och jag orkar inte mer. Det här året har tömt mig på all energi nu. Så många trånga passager har passerats. Jag har aldrig upplevt så mycket smärta, ilska, sorg och mörker. Och jag har aldrig varit den som orsakat allt detta. Förrän nu.
Fyra dagar kvar till jul. Idag säger jag hej då till mina barn och till hunden. Ligger just nu i sängen och försöker härbärgera den känslan. Jag ska inte fira jul med mina barn. För första gången. Det gör ont. Så förbannat ont.
Alla de här klyftorna som öppnas nu, och som har öppnats under det här året. Jag hatar dem. Priset jag betalar för att jag vill leva. För att jag vill låta hjärtat och magen fatta besluten. Det är högt. Och nu har det nollat mig. Jag känner mig ensam, otillräcklig och omgiven av gråkall decemberluft.
Så nu lämnar jag Örebro. Flyr söderut till mitt andra hemland. Långt borta från de jag älskar mest av allt. Barnen, Sara, bröderna. Jul i exil. Så slutar det här skitåret. Försöker febrilt att knyta upp lösa trådar in i det sista, så att nästa år ska kunna starta på ett bra sätt. Försöker vara starkare och klokare än någonsin. Samtidigt som jag är tröttare än någonsin.
Allt kommer att bli bra. Det vet jag. Men det får gärna börja bli det ganska snart. Det här trycket måste släppa. Jag är trött på ensamheten. Trött på smärtan. På attackerna.
Nu åker jag till mamma. Försöker slicka mina sår. Låta mig tas om hand.
2017 måste bli något annat.
Fredag 16 december 2017
Imorgon, fredag 16 december 2017, ska jag:
Vakna upp bredvid den jag älskar.
Gratulera min mamma som fyller 73 år.
Lämna hunden på dagis.
Gå på möte hos min nya arbetsgivare.
Samtala med min psykolog.
Hänga en stund med vice statsministern.
Låna om en bok (jag läser för tolvåringen) på biblioteket.
Önska en ny låt i Musikhjälpen.
Fortsätta göra ordning i lägenheten.
Gå och lägga mig bredvid den jag älskar.
We open the door
We open the door
And as real as it seems
Are we really, really here?
If we are the eyes
We might as well stay closed
When we’re only seeing the black and the white
The blood in the sky
Let’s lift each other while we’re still alive
Now, we do this right
Now, believe this right
Now, we start living our lives
Now…
We planted our seeds
Stacked our steel to the sky
Made 10 000 years of mistakes
Relying on gold
Our faith is all we had
And when I touch you here in this room
Feeling consumed
You rescue me and I’ll rescue you
Now, we do this right
Now, believe this right
Now, we start living our lives
Now it ends tonight
Now, we’ll make this right
Now while we’re still alive
We won’t lose this feeling that’s burning inside
I won’t leave you, I won’t leave you
Here in this room
Feeling consumed
You rescue me and I’ll rescue you
Now, we do this right
Now, believe this right
Now, we start living our lives
Now it ends tonight
Now, we’ll make this right
Now while we’re still alive
We won’t lose this feeling that’s burning inside
We give the sky, no longer blind
We don’t need a reason, we don’t need a number
We’re already there, we’re already there
This is where we’ll keep it burning inside
Now, now, now
Now it ends tonight
Now, we’ll make this right
Now, we start living our lives now
Lilla barnet
Vi skiljdes åt för ett par timmar sedan. Lilla barnet och jag. Nu har hon bott en vecka på ett nytt ställe. I nytt sällskap. När vi pratade med varandra så fick jag en stark känsla av att hon tyckte det känts bra den här veckan. Men, nu kommer hon inte bo hos mig på länge. Jag är jättetrött och känner att jag inte varit tillräckligt fokuserad på hennes känslor i den stora sammanslagning som sker nu när vi är så många som ska hitta varandra.
Så ett litet hål i bröstet har jag ikväll.
Jag är ganska trött på det. Detta ständigt gnagande jävla samvete. Jag gör inget annat än försöker göra rätt för hela världen. För alla människor jag möter. Ändå känner jag aldrig att jag räcker till. Aldrig.
78,1
För första gången sedan tonåren väger jag mindre än 80 kilo. Fascinerande. Jag har snart gått ned 40 kilo i vikt. Ungefär ett år har det tagit. Och nej, det finns ingen plan för detta. Det har bara hänt. Jag tror att livskris, hälsosam kost och löpning har tagit mig hit. Till någon slags rimligare matchvikt.
Nu ska jag ta hand om den.
Jag är ihålig
Där tog energin slut. Bromsarna slog till. Jag orkar inte mer nu. Efter en intensiv flyttvecka där jag knappt hann förstå att det underbara faktiskt hände. Sen var jag tvungen att komma tillbaka till overkligheten.
Jag kan inte leva så här intensivt. I någonslags ingenmansland mellan det underbara och det som står i vägen. Det är dags att lämna väntrummet. Men då måste jag ha energi. Och ikväll känner jag mig helt ihålig.
2016 måste ta slut nu. Det ohållbara livet måste också göra det. Jag orkar inte med det.
Jag har viktigare saker att göra.
Avslutar något
Då är det dags. Jag och Någon avslutar några månader av exil. Idag kommer tre starka män och hämtar de flesta av våra saker. På två adresser. Om 48 timmar flyttar vi in på samma ställe. Tillsammans.
De här stora stegen och besluten
2016. Jag gick in i det som en människa. Kommer ut som en hel annan. På riktigt. Men, det känns konstigt hur tvära kasten är mellan ljus och mörker, glädje och sorg. Och det är symptomatiskt att varje gång jag fattar ett stort beslut. När de allra största stegen tas. Då är jag ensam. Då får jag fira i stillhet. För så är visst 2016.
Den här månaden, november.
Den här veckan, v 47.
Den här dagen, fredag 25 november.
Superstressig och asjobbig.
Men också väldigt bra.
Den sammanfattar ett helt år på något vis. Nu går jag hem. Ensam. Hämtar en hund. Jobbar resten av dygnet med flyttkartonger. Kommer att sova för lite. Gå upp för tidigt. Fortsätta med kartongerna. Och annat jobb. Plus massor av annat.
Men, jag har ett väldigt fint möte i magen. Som kommer att göra stor skillnad.
Då kör vi igen då
Fram till måndag ska jag:
Lägga fyra nya tatueringar på min kropp.
Packa ned det sista i en lägenhet.
Packa ned en hel lägenhet till.
Redigera och få ihop ganska många nämndbudgetar.
Åka tolv mil bort och hämta en sak.
Ha två enormt viktiga möten för min framtid.
Vara en bra pappa.
Hämta hunden.
Leverera.
OK. Pulsen stiger snabbt igen. Går in i detta med sömnbrist och kommer att behöva ge upp sömnen för att hinna med allt annat. Det här måste vara sista gången jag utsätter mig för något liknande. Det här måste sluta. Nu.
Hjärtat och kroppen skriker åt mig att lägga ned. Att ta bort allt som inte förutsätter att det är jag som gör det. Hjärnan säger att det bara är jag som kan göra de här sakerna. Och jag har inte lyssnat på hjärtat och kroppen särskilt mycket de första 45 åren av mitt liv.
Det är så värdelöst.
I flyttkartongen
Längst ned i flyttkartongen lägger jag en liten, liten lapp. På den står det:
Du har kommit hem nu.