I ain’t as beautiful as you
I ain’t as beautiful as you
But in spite of the fact
That I ain’t noticed in a crowd
I know it ain’t all bad
I know that ain’t all bad
If I look in the right direction
In my mind
In the castle where I am the king
I will build up my arms
Until I cross my borders to conquer the world
On my one way crusade
I ain’t as clever as I seem
I ain’t as clever as I seem
In spite of the fact
That I am learning every day
I know that ain’t all bad
I know it ain’t all bad
If I look in the right direction
In my mind
In the castle where I am the king
I will build up my arms
Until I cross my borders to conquer the world
On my one way crusade
I say
I ain’t as beautiful as you
I ain’t as beautiful as you
But I may return though
To see the beauty of it all
I know that ain’t all bad
I know it ain’t all bad
If I look in the right direction
In my mind
In the castle where I am the king
I will build up my arms
Until I cross my borders to conquer the world
On my one way crusade
I say
Stop changing the world
Oh, don’t throw me away
Am I weak for saying that I needed you?
’Cause we were always acting out some drama
I had to fill this inbetween with something
Until the next life
Don’t throw it all away
Now I wish that I could go and do it all again
Until the next life
Don’t throw it all away
Now I wish that I could go and do it all again
Time, time does not change
Time has never dealt an easy hand to you
Your grave is dug before they cut the cord on you
Now you’re battered, bruised in all your glory
Until the next life
Don’t throw it all away
Now I wish that I could go and do it all again
Until the next life
Don’t throw it all away
Now I wish that I could go and do it all again
And there’s more important things in life than TV
And while all of England’s staring at the screen
’Cause there’s never been chameleons that change things
So don’t regret a single thing you mean
Don’t regret a moment, a single thing you’d die for
Don’t regret a moment, a single thing you mean
Even in your darkest moment
I will be here watching
Over you, over you
Stop changing the world
You said you only want to change the nation
Those idiots who love to spark confusion
They don’t regret a single thing they mean
Until the next life
Don’t throw it all away, yeah
Everybody hurts if you look closely
So come and put your hands up if you’re guilty
Until the next life
Don’t throw it all away
Now I wish that I could go and do it all again
Until the next life
Don’t throw it all away, yeah
Längs med kanalen
Jag och min skuld #metoo
Jag har tittat på kvinnor som objekt. Klätt av människor jag inte ens känner med blicken. Fantiserat om deras bröst och deras kroppar. Jag har försökt tjata till mig sex, är till och med rädd för att jag lyckats nån gång. Jag har pratat med andra män om kvinnor på ett sätt jag har svårt att förlåta mig själv för. Okej, det var länge sedan, men jag har också gjort det. Jag också. Jag försökte vara en man.
Nu har mitt lilla barn, trettonåringen, blivit utsatt för sin första upplevelse där någon tagit på hennes kropp utan att hon bett om det. Redan vid elva års ålder blev hon för första gången utsatt för verbala kränkningar som hade med kroppen och sex att göra. Och eftersom hon är aktiv på nätet har hon förstås mött det även där.
Min största skuld i det här? Jag vet inte. Jag är känslig och har i hela mitt liv blivit bortkonkurrerad av alfamännen. Jag har gått runt i min egen bubbla, som en kastrerad tik ungefär. Inte intressant för andra män, eftersom jag inte är något hot eller någon man kan ta rygg på. Inte intressant för kvinnor eftersom jag inte varit starkast, snyggast, smartast och hetsigast.
Jag erkänner att det ibland gjort mig lite bitter. Fast i någon slags ensamhet. Framför allt under de där åren när det kändes så viktigt att vara attraktiv.
Men, det som stör mig nu är att jag inte gjort vad jag har kunnat för att tala om för män som beter sig illa mot kvinnor att de måste sluta. Jag har varit – och är – en av alla tysta män som låter det här fortsätta och fortsätta. Istället har jag försökt förbereda mina barn på att de kommer att möta det här. Och att det bästa sättet att möta det är att utnyttja istället för att bli utnyttjad. Att slå först. Det har gått så långt att jag föreslagit för mitt lilla barn att hon och jag ska gå en kurs i självförsvar tillsammans. Så vi lär oss att attackera istället för att bli utnyttjade.
Så min skuld är att jag givit upp. Jag är så fruktansvärt trött på tomma ord, kampanjer och snicksnack som inte leder någonstans. Rättvisa måste komma ifrån en vilja att behandla människor som lika värda. Där här vi män – ja kollektivt – en uppgift. Det är direkt provocerande att vi säger oss vilja ha jämställdhet och rättvisa, samtidigt som vi inte bidrar med annat än tystnad eller tomma ord.
Som den här texten. Det är min skuld. Att jag inte har något vettigt att bidra med. #metoo
Sakta och hemma
Sakta och hemma kommer jag tillbaka till livet. Eller nej, jag kommer nog inte tillbaka. Det måste nog bli något annat. Dagens promenad längs havet och in i en makalös vacker liten skogspark som växte till ett helt Narnia på insidan fick mig att förstå något väldigt viktigt. Och fint. Som jag vill ha mer av.
It's the end of the world as we know it
Läser apokalyptiska nyhetsnotiser från olika delar av Europa om att solen inte går upp, har fel färg eller bara beter sig konstigt. Well, här där jag ligger och vilar nu kan jag titta upp i en väldigt orange sol. Och ja, det är väl underligt, den brukar ju vara vit.
Jorden kanske är på väg att gå under. I så fall så tackar jag för den här tiden.
Jag tog mig ut på promenad idag. Genom en tunnel och in i en lövskog och längs med den stilla kanalen som förbinder Östersjön och Nordsjön. Molnen släppte aldrig riktigt taget så det blev inte någon tur till havet. Mamma lyssnar på mig. Får mig att tänka. Men, framför allt får hon mig att släppa taget och slappna av. Det är skönt.
Och det är skönt att liksom prata med bokar och ekar. Saker som får växa långsamt tillsammans skapar bra sammanhang. Som liksom blir eviga på något sätt. I en sådan skog är det en välsignelse att vara högkänslig. Det finns väldigt mycket vackert att känna in. Idag behövde jag det.
På andra sidan
På andra sidan. Där väntar Tyskland. Hamnstaden, kanalen och mamma. Det har nog aldrig känts mer som hemma. Det är hit jag valt att fly när kärleken och framtiden gått sönder. Jag tror inte att jag flyr bort, jag flyr…. hem.
Klockan dog nästan
När jag sitter med hjärtklappning på en brygga i Köpenhamn och tårarna bara rinner och rinner, då kommer min klocka med det här äppelkäcka rådet. Nu var det jäkligt nära att jag kastade ut den i en hamnbassäng. När till och med tekniken hånar en.
Hej då Sverige – jag vill göra slut
Sverige, jag vill göra slut med dig. Vår dysfunktionella och destruktiva relation fungerar inte längre. Du gör mig illa. Du vill inte ha mig och mina känslor. Du står inte ut med mitt högkänsliga läge och tycker mest att jag är jobbig. Du vill hantera mig och göra mig till något du ha nytta och glädje av, men eftersom jag är jag och du är du så går det inte så bra för oss. Trots att vi försökt i mer än 46 år nu.
Så om det nu är så att det blivit så jobbigt för dig att leva med mig. Om vi nu kommit fram till en punkt där du börjar ta avstånd från mig för att du inte orkar. Svara gärna på den här frågan Sverige: Varför ska jag stanna kvar hos dig?
Du vill att jag ska äta, sova, jobba och dö. Gärna med ett härligt leende på läpparna. Gärna hejande på dig, full i acceptans av att du gör massor av saker som håller på att ta dig och de som behöver dig i jättekonstiga riktningar. Du kränger, Sverige. Många drar och sliter i dig och du kämpar så hårt för att vara alla andra till lags. Du har skapat regler och system som du inte är beredd att avvika ifrån, även när de gör dig, mig och andra människor illa. Kompromisser som inte är ärliga, snarare nån slags absurda och tvingande överenskommelser ingen riktigt vill ha.
Regler ska följas. Förutsägbarhet är viktigt. Känslor betyder inget.
Jag måste åka ifrån dig nu, Sverige. Igen. Behöver andas. Ett möte med en människa jag trodde förändrade allt förstörde mig. Jag bryter ihop nu och det finns väldigt små möjligheter för mig att hitta ro, lugn, tillit och en känsla av att du verkligen vill att jag ska komma tillbaka. Att din famn också har plats för mig.
Biljetten i min hand är enkel. Jag vill aldrig komma tillbaka.
Nu lär det inte bli så, eftersom du har människor som behöver mig kvar hos dig. Två flickor som fortfarande är kvar. Jag önskar att jag kunde hämta dem och börja om någon annanstans. Det kan jag nog inte. Så jag är rädd för att jag måste komma tillbaka till dig. Och vår trasiga relation lär på något sätt fortsätta. Nu på en ganska obehaglig distans. Inte för att du lär märka det, dina försvarsmurar är ju ganska kompakta och helt immuna mot mina känslor. Så du lär inte ens märka att jag kommer tillbaka. Du har ju aldrig varit intresserad av hur jag mår egentligen. För dom få gånger du sett djupt in i mig, då har du blivit så rädd för att behöva hantera ännu en människa, för att bara möta mig. Spåren av mig i dig är obefintliga.
Jag är inte viktig för dig, Sverige. Passar inte in i den overklighet du skapat. Du vill inte ha mig och gör mig illa. Så varför fortsätta?
På en patetisk flykt
Jag står inte ut med känslorna. Står inte med tanken på att vara kvar i Örebro och trampa runt i samma fotspår. Att hela tiden konfronteras med den helt vidriga känslan av att stå bredvid och titta på mitt livs stora kärlek, och samtidigt veta att den är enkelriktad.
Jag försöker att ta mig hem till min mamma. För att få gå sönder utan att behöva tänka på konsekvenserna. Känslorna river och sliter i mig. Jag har flytt med en vrede som är starkare än något jag känt tidigare. Samtidigt är jag mindre än någonsin, ledsen och väldigt rädd.
Jag sitter på fingrarna för att inte skriva saker jag inte borde skriva. Men, det finns ord som måste ut. Så nu kommer det att komma några inlägg som kanske inte är så smickrande för mig. Det är ju iofs den här bloggen fylld av till brädden, så det kanske inte gör så stor skillnad.
Men nån slags disclaimer är detta. Jag är mitt i ett sammanbrott. Det jag skriver nu är tänkt för mig själv. För att jag inte bara ska lägga mig ned och ge upp.