Det var så länge sedan jag fotograferade på riktigt. Med riktig kamera och blixtljus. Jag hade glömt hur fint det är att ta hand om bilderna efteråt. Alla känslor som väcks i mig när jag ser vad som fångades, hur vackert livet är och hur mycket älskar dem. Jag måste fotografera mer. Igen.
Och att jag får fotografera Någon på det här sättet. Henne jag älskar. Sara.
En miljon ord
1 047 444 ord. Så lång är chatten jag delar med Någon. 995 bilder har vi skickat i den där konversationen. Den är livsviktig. Därför har jag Telegram-ikonen intatuerad på överkroppen.
Jag älskar henne. Alla de där orden är en del av den kärleken. Vårt hemliga rum. Och ja, vi måste fortfarande leva hemligt i vissa delar av livet. Ibland känns det fint, ibland lite mindre fint. Men, det vi har är väldigt, väldigt vackert.
Säger upp mig
Jag säger upp mig ifrån manligheten. Vägrar att vara en del av den. Blev ju faktiskt inte insläppt i den redan i unga år, så det är väl bara rimligt att jag lämnar den helt. Ni vill inte ha mig, och jag vägrar att vara en del av er kollektiva idioti. Det räcker nu. Jag har inget i mig som är manligt. Jag har ett kön, det har jag. Så nån slags hane är jag, men kalla mig aldrig man igen. För det som det innebär att vara just man är så sjukt, smutsigt och korkat i för många avseenden.
Och allt snicksnack om en ny manlighet är inte värt särskilt mycket. Eller åtminstone inte min grej.
Jag är förbannad. För allt ni kommer undan med, bara för att ni kallar er män.
En ny nationalsång
Per Persson. Skriver under min hud. Igen.
Många, många år sen är det nu
Sen jag började min resa
Det blev en resa utan slut
Jag är vilse i en värld som är så stor
Och jag känner mig som en pilgrim utan tro
…
När alla mina dagar tagit slut
När det sista av ljuset långsamt brinner ut
Känns det tryggt, och mörkret sveper in
Till sången av en Hälsingevind
Jag har ingen Hälsingevind. Ingen plats, inga rötter. Jag tror att jag slutat leta. Istället längtar jag bort. Vill börja om. Eller kanske avsluta på ett annat sätt än jag börjat. Men… inte än.
Alltid på väg
På väg. Den här gången västerut igen. Rör mig rotlöst mellan platser samtidigt som jag försöker att stå still. Med målet att komma till en framtid. Samtidigt som jag försöker se till att saker ska kunna hända, måste jag ha tålamod och låta tiden gå. Samtidigt som allt liksom rör sig och nästan inget är förutsägbart måste jag känna tillit. Så jag försöker sitta still i ett samhälle som rör sig allt snabbare. Försöker gå runt och möta människor för att reda ut saker i kvalitetssäkrade processer, men ingen är på plats. Alla är upptagna i möten, har flexat eller vabbar. Måste maila eller chatta för att få svar.
Jag vill till en annan tid. Till en annan plats. Och jag ska ta mig dit. Det har varit på gång i många år, men nu är det glasklart. Ikväll tar tåget mig hem. Hem till en famn. Till en människa med varm hud som liksom glöder av energi när den möter min. Det är hemma. Ett litet fragment som är fantastiskt.
Utanför det framrusande tåget är det mörkt. Solen gick ned för två och en halv timme sedan. Det är december. Kallt, mörkt och kargt. Jag är trött. Ska till en av de platser jag borde kalla hem och packa om väskor. Hålla huvudet kallt och fundera på vad jag måste ta med mig på de kommande dagarnas turné.
På väg.
Själen rymmer
Sitter på kontoret. Hantera uppgifter på distans. Plötsligt kommer ett minne förbi. En bild visas. Det är barnen som kallar mig pappa. En åtta år gammal bild. Hjärtat kramas om. Jag blir varm i hela kroppen, men samtidigt iskall. Faller fritt i massor av känslor.
Ibland känner jag mig så sjukt rotlös. Som att jag faller fritt genom universum. Ibland krockar jag med andra som faller. Ibland håller vi i varandra. Men faller, det gör vi. Hela tiden. I en hastighet av ungefär 2200000 kilometer i timmen.
Huvudet spricker och själen rymmer.
Människor vid havet
Åkte söderut. Lär känna nya människor. Det är fint. Människor vid havet är bra människor. Jag vill också vara en.
Finns jag?
Jag står och borstar tänderna. Ser mig i spegeln. Något skakar till. Plötsligt känns allt väldigt konstigt. Känner inte igen rummet jag är i. Känner inte igen ögonen jag ser in i. Var är jag? Vem är jag? Varför är jag här? Misstänker att kroppen är lite för full av stresshormoner. Det har varit en sådan vecka. Långa dagar, för många uppgifter, för lite sömn.
Såna har jag haft många i mitt liv. Men, jag har aldrig haft en sån här lång period av turbulens och brist på fast mark under fötterna. De sista två åren har varit galna. En väldigt djup trötthet gör sig påmind. Ikväll som något snurrigt. De senaste dagarna har hjärtat rusat lite igen. Men det som hände där i badrummet var något annat. Som om jag såg på mig själv utifrån och undrade vem det var som stod där i ett badrum som inte ens är mitt.
Ska sova nu. Mitt barn ligger i rummet bredvid. Hunden ligger på golvet vid min säng, i sin bädd. Men vem som ligger i sängen som jag borde kalla min är jag osäker på. I ett hem som inte känns som hemma. Något eller någon kom ikapp. Men, det var nog inte jag som gjorde det.
Finns jag? Och om jag gör det, vem fan är jag?
November får gärna ta slut nu. Det kompakta mörkret och det höga tempot tar för mycket energi. Som ett svart hål. Imorgon? En ny fjorton timmar lång arbetsdag.
Framtiden, du är välkommen
Mitt i novembers avslutning. Med blicken mot en december som är mer än full. Tolvtimmarsdagar avlöser fjortontimmarsdagar. Allt ska göras nu. Nu.
Jag vill till en annan framtid och har börjat ta några viktiga steg för att komma dit. Behöver lugn, tid till eftertanke och vila. Kärlek, respekt och tillit. Inte bara då och då. Varje dag.
Det finns därborta.
Måndag morgon
Det är den sista måndagmorgonen i november. Ella och jag har ruskigt trötta och har svårt att komma upp ur våra sängar. Ute är det mörkt, råkallt och fuktigt. Kalendern är full av saker att göra idag. Känner mig lätt yr och trött. Men, inne i mig bor en lycka och ett lugn just nu. Längst inne. Jag har börjat tro på framtiden igen.
Det är skönt.