Det gick tre och ett halvt år den här gången. Mellan ryggskotten. Nio på en tiogradig smärtskala. Mina ben känns diffusa. Jag har så ont att jag vill dö. Eller döda något. Som min rygg. Ändå tar jag mig igenom fem timmars examination på universitetet. Och förbereder nio timmars möten imorgon.
Skjut mig. Jag är dum i hela huvudet.
Dra-åt-helvete-morgon
Telefonjäveln väcker mig i djupsömn.
Tar mig inte tid att vakna utan flyger upp.
Gör mig klar på några minuter.
Sitter och väntar på att äta frukost en timme.
Läser nyheter i lokaltidningen.
Blir förbannad.
Går till hunddagis.
Går jättefort för att hinna till ett försenat tåg.
Sitter nu på ett tåg utan el och internet.
Surfkvoten på tjänstetelefonen utan täckning är slut.
Surfkvoten på den andra telefonen tar slut i detta nu.
Är ensam i vagn 7 på regionaltåget.
Ska sitta och hålla käften.
Bristen på känsla av sammanhang är total. Börjar gärna om på steg 1. Den här morgonen ler solen mot mig och visar utan pardon upp mitt meningslösa sätt att leva.
Splittrad
Det är torsdag. Hittills den här veckan har jag:
- Åkt tåg mellan Örebro och Stockholm 8 timmar
- Varit näringslivsstrateg
- Varit W3D3-byråkrat
- Varit partimedlem och valt vilka som ska representera mitt parti på kommunlistan
- Varit samtalsledare och pratat med två ministrar
- Varit universitetslärare
- Varit mentor och rådgivare
- Varit PR-konsult
- Tvättat, lagat middag och styrt upp lilla barnets maratonvecka med dans
- Analyserat och försökt förstå varför lilla barnets blodsocker går hit och dit
- Sprungit 7,5 kilometer
- Sovit för kort och för dåligt
- Varit väldigt förälskad mest hela tiden och försökt vara nära henne jag älskar
Jag är splittrad. Vem är jag? Vad gör jag? Varför? Kanske kommer jag på det nån gång. Under tiden lär jag fortsätta ungefär så här. Möjligen med några tillägg och justeringar.
Kärleken och rädslan
Jag har träffat en människa jag vill vara tillsammans med resten av livet. Kärleken jag känner till henne gör saker med mig jag inte trodde fanns. Den där känslan som liksom inte går att beskriva med ord. Hennes ögon, hennes doft, hennes ord, känslan av hennes hand i min. Hur hennes hud känns under mina fingertoppar. Tankarna hon bär, idéerna vi delar.
Jag är helt hopplöst förälskad. Känslan kan ta mig till rum där jag känner att jag klarar vad som helst.
Men, den här lyckan och kärleken har med sig en annan. Rädslan. Jag har så svårt att känna tillit till den. Jag är så rädd för att förlora den. Jag förstår inte hur hon ska känna samma sak. Varför jag är värd att älska. Eller…. jag är ju inte det. Jag har på något sätt föraktat mig själv så länge. Det är liksom inte rimligt att hon ska älska mig på samma sätt som jag älskar henne.
Men…. det är det. Jag hör vad hon säger. Känner hur hon kryper upp mot mig mitt i natten. Smälter när hennes hand rör sig över min bröstkorg innan vi somnar. Jag är hög på alla känslor som sprider sig genom hela min kropp. Varenda cell av mig vill vara nära henne.
Så jag vill att den där rädslan försvinner. Det är vi nu. Vi. Allt har förändrats. Allt.
Att möta en människa
För ett år sedan mötte jag en människa. I ett sammanhang. Sedan har vi sprungit på varandra i andra sammanhang. Det här är en klok, varm och fin människa. Idag fick jag samtal med honom inför en grupp studenter på universitetet. Vi prata om entreprenörskap, kultur, musik, livet och sånt. Sen åt vi lunch och prata om samma sak, men på ett annat sätt. Jag är oerhört glad och tacksam över att mina vägar korsat med Magnus Sundell.
Tisdag 27 februari
Det här med pendling.
Det här med att min ena tjänstetelefon har TDC som operatör.
Det här med att tåget fastnar i radioskugga utanför Nykvarn.
Det här med funktionella arbetsmarknadsregioner.
Det här med att försöka jobba mot W3D3 på tåget.
Det här med underhållet av infrastrukturen.
Det här med vinter.
Skjut mig.
Letar efter en bostad där vi får plats
Sara Richert och jag. De fyra barn som bor med oss. Vi letar efter en bostad där vi får plats. Jo, vi trivs i den lägenhet vi delar på Oskarsvägen, men det saknas ett rum. Vi behöver en lägenhet med fem sovrum. Så enkelt är det.
Vi letar i centrala Örebro.
Och ja, vi letar ganska intensivt i grupper, bostadsbytarnätverk och via hyresvärdar. Men, utbudet av lägenheter med så här många sovrum är tämligen begränsat i staden vi bor i. Så här kommer en liten vädjan om hjälp. Tillsammans söker vi alltså efter en lägenhet i centrala Örebro som har fem sovrum. Vi letar efter hyresrätt. Centrum, Öster, Norrcity och centrala Väster är delar av Örebro som funkar bäst som utgångsläge för våra liv. Närhet till bussar och tåg är viktigt.
Tacksam för alla kontakter, tips och relationer som kan hjälpa oss att hitta ett hem som funkar för oss och våra barn.
Själv är jag mer eller mindre utloggad från Facebook, men nås via Messenger, telefon eller möten öga mot öga.
Pengar gör oss dumma i huvudet
– Den viktigaste slutsatsen är att vi påverkas väldigt mycket av pengar, och mycket mer än vi tror, säger Micael Dahlén, professor i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.
Han menar att pengar skapar en distans mellan människor, både fysiskt och mentalt. Han säger också att pengar sätter ett värde på människor, som sträcker sig längre än värdet på pengarna i sig.
Ibland kan 22 minuter vara väldigt innehållsrika. Som det här samtalet mellan Emmy Rasper och Micael Dahlén i P3:s program Psyket. När vi gör människovärdet ekonomiskt då tappar vi meningen med livet. Då slutar vi vara människor. Om vi någonsin ska klara av att bryta det här beteendet så måste vi bli medvetna om det. De här 22 minuterna kan vara en hjälp.
Skitprat, del 986 234
Det här med att pendling utvecklats till ett självändamål. Jag är djupt övertygad om, och det finns en del forskning som talar för det, att väldigt få människor som pendlar mår bra av det. Så, varför pendlar vi? För att vi kan.
Inte för att vi vill.
Inte för att det gör våra liv bättre.
Inte för att vi når våra mål.
Den som formulerar sådana här ingresser är med all säkerhet inte en pendlare.
Det är något
Vi träffas igen. Det har gått fem dygn. Närmar oss varandra. Två år in i vår relation är det här något vi är ganska vana vid. Tiden vi varit isär är nog minst lika lång som tiden vi varit tillsammans. Så har det varit, och så vill jag inte att det ska vara längre.
Men, det är något. När vi varit isär så tar det ett tag innan vi når varandra. Närmandet sker via olika samtal. Inte sällan avancerade intellektuella diskussioner eller upplockade samtalstrådar från förr. Vi närmar oss via hjärnorna och det brukar till slut bli för mycket.
Jag har inte någon större lust att mötas så. Tiden rör sig väldigt fort i våra liv och de dagar vi är isär hinner det alltid hända väldigt mycket. Kanske är det därför mitt behov av att vara tillsammans är så stort. Jag har inte hittat den där totala tilliten till att vi står tillsammans i allt som händer. Vi har inte riktigt landat i en verklighet som faktiskt utgår ifrån att vi möter den tillsammans.
Det är något. Något vi behöver göra. Närma oss varandra ännu mer. Ställa oss bredvid varandra. Lita på det.
Vi somnade. Jag vaknade först. Gjorde mig iordning och tog hunden till dagis i den kalla morgonen. Sitter nu på tåget till Flemingsberg och en viktig mötesdag i Huddinge. När jag kommer hem ikväll ska jag försöka att stänga av hjärnan. Bara njuta av att vara i hennes närhet. DET är något.