En veckan på Österlen. Imorgon åker hon norrut. Hem till sin mamma. Jag önskar att veckan blivit något annat än den blev. Jag önskar att jag någon gång ska sluta känna mig som en så klapprutten pappa. Jag önskar att allt det där som ska bli bra…. blir det nån jävla gång.
Sköldpaddor, Gugge och Rörum
Hit och dit. Konstären Gugge i Rörum och hennes sköldpaddor Pontus (70 år) och Petite (30 år). Havet är bäst. Hela tiden.
På stranden
Det finns en gammal bild på Ella och mig från Tylösand. Den är nog 8-9 år gammal. Jag tycker om den bilden. Hanna har tagit den. Idag tog jag en ny. På Mälarhusens strand strax norr om Sandhammaren. Ungefär samma väderförhållanden. Hon har blivit några år äldre. Jag har åldrats ett liv eller två.
Kan jag leva här?
Vill stanna. Men, kan jag leva här?
Tillbaka på Österlen
Hit-och-dit-livet fortsätter. Det blev en sån sommar till. Nu på Österlen med Någon, E och L. En vecka ska vi fyra vara här tillsammans. Bor utanför Skillinge. Hoppas på varmt väder och lugn. Det behövs. Både värme och lugn.
Ny lägenhet, nya insikter
Omlokaliserad. Från Öster till City. Från Oskarsvägen till Trädgårdsgatan. Fem dagar intensivt slutligt nedpackande, flyttande och uppackande. Alla fyra barn på plats från dag ett. Om det fungerar friktionsfritt? Nja. Inte riktigt, men det funkar. Tror jag. Nya insikter om olikheter och likheter. Om svarta hål och svårigheter med att röra sig mellan olika verkligheter.
Och det är väl kanske hela grejen. Vi rör oss mellan verkligheter som borde vara en och samma. Eftersom våra kroppar liksom är begränsade på just det sättet. Hela den här grejen med att både barn och föräldrar efter en separation lever olika liv beroende på vilken vecka det är. Den är liksom ganska knasig.
Och just det, det är väldigt fint att få förvalta ett jättegammalt svart piano. Det ska stämmas, vårdas och spelas på. Det blir fint.
I sprickorna kommer ljuset in
Idag vaknade jag i helvetet. Sedan hände något i en botanisk trädgård. Och så mötte jag en ängel utan vingar, fick det varmaste handslag jag någonsin fått och en viktig kram. Då vände det. Så kvällslöpningen till klinten blev bra.
Jobbar också
Just det, jag jobbar också. Så här kan det se ut. Lyckades leda ett seminarium med en kommundirektör, ett kommunalråd och en entreprenör med halva kavajkragen i uppfällt läge. Som ett proffs!
Vid sidan av
Burgschki skriver ett blogginlägg som liksom sammanfattar så förbannat mycket av existensen. Det är så klockrent att jag citerar hela:
Jag vet inte om män förstår hur det påverkar kvinnor tjejer flickor och så vidare att de aldrig söker respekt hos oss?
Eller är det bara jag som upplevt detta? Min äldsta bästa vän är en kille. Han var den första jag sökte acceptans av. Bekräftelse. Och så vidare. Men han sökte acceptans hos andra killar.
Och det är väl så? Vi kvinnor söker bekräftelse och respekt och acceptans av män i en mans world. Män vill mest ha bekräftelse på sexuell dominans. Resten får de av fellow men.
Herre vad det stör mig.
Jag blir förbannad. Astrött och ledsen samtidigt. För precis så där är det. Och insikten slår mig glasklart och stenhårt. Ett av de mest svarta dragen i mig. Ett av de där som får människor jag behöver och bryr mig om att liksom rygga tillbaka lite. Det draget är effekten av precis det som Burgschki skriver om.
I min egen otydliga könsroll hamnar jag vid sidan av. Män tar mig sällan på allvar eftersom jag inte söker deras respekt och bekräftelse så ofta. Kvinnor tycker inte att jag är så attraktiv och intressant eftersom jag inte har något behov av dominans. Jag sitter och tittar på. I min egen lilla värld. Där bara gamla människor tycker att jag har något intressant. Kanske för att jag verkar väldigt ung för mina 394 år. Eller något.
Herre vad det stör mig. Att aldrig vara intressant. Att aldrig knyta an.
Osammanhangen
Här i Almedalen blir det så tydligt. Jag rör mig i tre sammanhang som jag inte är med i. Som jag har varit djupt inne i, men nu liksom rör mig i utkanten av. Lite av och lite på. Det är ganska konstigt. Och inte så tillfredsställande.