Blogg

Vardagsdjuren på vår tomt – ekorre, rådjur, katt och massa insekter – har fått sällskap av två mer exotiska skapelser. De senaste kvällarna har vi sett såväl lysmask som fladdermus.

Nu har temperaturen ute sjunkit till sexton. Men i bubbelbadet närmar sig vattnet trettionio. I morgon kommer det regna sägs det. I övermorgon också. Således ska vi jaga bort tvestjärtarna och sätta oss i badet för att stänga igen en första semesterdag som varit alldeles fantastisk.
Över och ut.

Plötsligt när jag ligger i sovrummet och jobbar med bilder kommer Camilla in med ett jovialiskt leende på läpparna. Hon ger mig en intensiv puss och säger Grattis. Det har gått tretton år sedan vi gifte oss en solig dag i Knista kyrka utanför Fjugesta i Närke. För en gångs skulle kom någon av oss ihåg det. Tretton år. Hur gamla håller vi på att bli?
Att vi levt tillsammans i sexton år är en helt annan sak.

Camillas mamma och pappa har åkt tillbaka till Norrbotten. Igår kväll gräts det i hallen när vi sa hej då. Under två perioder har de spridit värme och kärlek i vårt hus på sitt alldeles egna sätt. Dessutom har de hjälpt oss en enorm bit på väg med det nya badrummet. Slitit hårt, utan att ens be oss som borde bygga det om hjälp. Därför känns det lite tomt när de åkt. Jag känner att jag aldrig hinner tacka dem tillräckligt. Därför gör det lite ont när Camillas mamma fäller sina tårar i hallen.
Så, tack för allt Aila och Gunnar! Ni är bäst. Och må aldrig mina barn flytta hundra mil ifrån mig när de blir så gamla.